Dignitas.

Ragnarøkkr cancelled.

Istället flyttade jag (while incredibly ill) och sitter nu i mitt nya hem. Jag trivs så ohemulet hårt att jag nästan skäms. Får lust att dynamitrunka vid blotta tanken på att jag aldrig kommer behöva sätta min fot på Segerhill igen. En vacker lägenhet med den vackraste utsikten man kan drömma om när man är lite som jag är räcker inte riktigt när man riskerar att brännas på bål varje gång man råkar stryka styrelsen mothårs. Något man gör hela tiden om man tycker om att andas. Det är inte riktigt min stil. Lite stök, bök och oväsen känns som givna kriterier när man bor i lägenhet. Om man aldrig hör eller ser sina grannar kan man lätt börja tro på spöken, vampyrer och zombies.

Nu släpper jag den ångesten. Ett glas vin och lite pepparkakor på det, fuck fucking yes. Tack till alla som hjälpt mig att flytta samt göra det mysigt i min nya koja. Ni är saffran värda. :*

Totoro hjälpte till. ♥

Bloodbeat.

Första och sista stora festen på Segerhill, min utflyttningsfest som ägde rum i fredags (och lördags), blev en av de mysigaste fester jag haft. Spökrummet fick agera pökrum och soffa, säng samt delar av det oändliga golvutrymmet sovplats åt ett tiotal nöjda gäster. Minns inte sist jag sovit så djupt och bekvämt på ett kallt parkettgolv. Jag var inte ens i närheten av medvetslös, hade till och med feber. Many dafuqs.

Men så har jag ju turen att ha dessa tossiga jävlar i mitt liv, som snöoväder och SL-kaos till trots gräver sig fram hela vägen till toppen av ett berg i ett halvavlägset industriområde för att fira mina små framgångar. Liksom, wah. Wiiih. Mjiiih! Blödig? Jag? Mycket. ♥

Allt är dock inte fine and fucking dandy runt mig. Hah. Det vore mycket att begära av det bräckliga lilla livet. Som några av er säkert redan vet lider min käraste Chelsea av en ovanlig nervsmärta i ansiktet. Trigeminusneuralgi, som just hennes problematik kallas, ligger på i princip samma plågsamma nivå som cluster headaches, alltså en bra bit över gränsen för vad en människa kan uthärda under en längre tid (en typ av smärta som driver folk till att ta sitt liv). Hon får en hel del mediciner som ska förebygga anfall och lindra, men de hjälper inte fullt ut. Därför har hon nu bestämt sig för att genomgå en operation kallad MVD, ett ingrepp som tar en knapp timme att genomföra, men som medför en del risker och komplikationer. Jag är medveten om att många operationer av detta slag lyckas och att patienterna blir kvitt sina smärtattacker och trevåningsdosetter, men ängslig som jag är blir jag självklart extra mån om att Chels ska må så bra hon bara kan både före och efter inskrivningen.

Hennes läkare rekommenderar att hon undviker alkohol och nikotin de sista tio veckorna, något hon absolut inte sätter sig emot, och jag har bestämt mig för att finnas vid hennes sida hela den förbaskat skitjobbiga vägen. Reunionölen med Niklas (bestie som numer håller till i Lund) på julafton/juldagen blir därmed den sista för mig tills allt är överstökat och Chelsea kommer ut smärtfri och friskförklarad (nåja, helt friskförklarad kan nog ingen bli, ingen jag skulle stå så nära i alla fall). Efter det raidar vi Systembolaget på livselixir och knullar skiten ur den här förbannade jävla skitstaden (som jag älskar så).

Visste ni förresten att jag känner sympatismärtor i käkarna när hon berättar att hon har ont? Bara det driver mig till vanvett. Vi synkar allt, verkligen allt, men kan inte för något i världen synka våra menstruationscykler. Bitches be fucking crazy.

Digital love.

[04:55] <@impish> omniHAL: can't you feel it?
[04:55] <+omniHAL> impish: it is what it is that is
[04:55] <@impish> omniHAL: ditt universalsvar på allt.
[04:55] <+omniHAL> impish: impish: det är diskussion på internet!
[04:55] <@impish> omniHAL: vilken del av internet?
[04:55] <+omniHAL> impish: snarkster : vilken, den missade jag
[04:56] <@impish> omniHAL: KOFI! SNARKY! OMG!
[04:56] <+omniHAL> impish: RELOAD OMG!
[04:56] <@impish> omniHAL: they always do.
[04:56] <+omniHAL> impish: you are the center and you are always free
[04:56] <@impish> omniHAL: ♥
[04:56] <+omniHAL> impish: ♥♥♥

This is where I belong.

Can't seem to get enough.

Psykbryt.

Ibland letar sig gamla spöken fram ur mörkret och hugger sönder ens armar samt halsar piller ur alla burkar som finns till hands. Särskilt jobbigt är det när man hållit sig i skinnet i nästan ett år och hela den kampen går käpprätt åt helskotta. Tänk att en människa kan knulla sönder ens kropp, hjärna och själ så jävla hårt.

Not Sure If You Want To Know.

For Aleks.

I want you to know, that I will always hate myself, more than you ever could, for 

how this ended. I know it doesnt change anything, and this isnt an attempt to

fix anything, nor to dissuade you from reporting me. I really dont know what came 

over me, and why I did what I did. 

I just want you to know, that I truly am sorry.

I love you more than anything and I always will. You are and will always be,

the sweetest, smartest, most beautiful woman I have had the luck to know.

I miss you more than words can describe, and it feels like there is a hole in 

me where you used to be. If you ever need anything, anything it all,

that I can give you, you can have it.

I wish you all the best, and I hope this hasnt damaged you beyond repair.

The last thing i wanted, was to hurt you, and thats exactly what ive managed

to do.

Javisstja!

Idag är det, på datumet, exakt tre år sedan jag blev inspärrad på slutenvården för första gången. Varför är jag nykter? Det får ni hjälpa mig råda bot på framåt kvällskvisten.

Tänkte även binärkärleksattackera min underbara jävla knight in shining armour Martin (50 mil alltså, vilken jävla skit), som också blivit illa tilltygad av pesten just detta datum bestämt sig att för evigt bära med sig. For all I care hade Dat Grate Calendar kunnat ha sitt slut idag. Motherfucker. Mother. Fucker.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

En stilla cigarett.

Och ett hack i skivan.

Frozen synapses.

if you ever let me out

i will be like you

and if you buy another friend

i will feed you too

and if you ever let me fly

i will fly with you

oh, it's been so long

please, let me out of here

Stolthet.

Jag har aldrig riktigt haft en far. Det som per definition skulle föreställa min far var en skugga som emellanåt drog förbi de rum jag spenderat min uppväxt i. "Hej, ville bara kolla att du lever". Det var det enda sociala utbytet vi hade i många år. När jag tog MDMA och stod och pratade med honom la han inte märke till att jag var rejält påverkad av droger. Han var i sin egen värld, där han egentligen alltid varit. Ingen har någonsin betytt något för honom.

När jag haft det som svårast har jag inte bett honom om någonting. Jag har varit sjuk, nästan tagit livet av mig, blivit våldtagen, varit hemlös, gått igenom bottenlös skit och aldrig någonsin krävt något av honom. Men häromdagen fick jag höra något som jag inte kunde hålla käften om. Det handlade om ett jobb han egentligen skulle gett mig, men som jag inte klarade av på grund av allt som hände runt mig just då (i vintras). Jag överlät det istället till Angleby, som behövde pengar väldigt akut då. Angleby skötte sig exemplariskt och jobbade till och med över, trots smärtor på grund av hans sjukdom och annat elände. Han tog det på allvar.

Kvinnan som skulle ge honom lönen verkade inte ha någon som helst koll på vad hon höll på med, och pengarna kom flera månader för sent, till min fars konto av någon anledning. Angleby kontaktade min far som bekräftade att något gått fel och att han skulle lösa det direkt. Sex veckor senare hade fortfarande ingenting hänt. Då blev jag förbannad. Jag trodde att jag kunde lita på att min vän åtminstone skulle få sina jävla pengar som han jobbat för. Jag svor och sa saker i telefon jag normalt brukar hålla tillbaka, för jag är den alldeles för snälla lilla idioten som alltid ska vara så vidrigt diplomatisk.

Det ledde till att min far valde att säga upp bekantskapen med mig.

Nu sitter jag och undrar stilla... Vilken jävla bekantskap? Vem är han ens? Varför är jag ledsen?

Jag kommer sörja ett tag, för att jag någonstans innerst inne hade någon vanföreställning om att han hade ett hjärta, ett slags medkänsla och fadersinstinkt. Sanningen: ingetdera.

Pengar är hans hjärtebarn, och de drev vår familj till total förödelse. Jag hoppas att han är stolt över vad han åstadkommit.

...But nothing is lost.

Känner att jag behöver tillägga att sommaren inte bara varit pest och pina. Vissa dagar har den till och med varit så fantastiskt jävla kalasbra att jag trillat av golvet. Ord räcker inte riktigt till, so I'll let a bunch of pictures talk.

F[A]SS-laget, kärlekspsykbryt.

Tandkrämsmassakern. o_O

Finaste Susi, på myskalas med Max, Frösse och Elina.

Elina, zombiestylad av mig inför le walk of ze undead.

Gävle med Markus, familjen Gothe och deras vänner.

Kvinnan i mitt liv. :*

Och sist men inte minst, en fin sammanfattning av de senaste månaderna.

Jag har en plan med allt.

Och vem fan kallar du manipulativ? Jag tror snarare att det som följde efter att du helt oprovocerat pissat på och ljugit för din "vän" är ett beteende som faller under den kategorin. Men det är ju inte lätt veta vad alla ord betyder, stora ord som "manipulativ" och "baktanke". Det är heller inte lätt att veta att det är bättre att ta sin medicin när man är så svårt stukad som du är än att punda sönder sin skalle. Man lär sig med tiden gissar jag. De flesta kring slutet av tonåren, men somliga behöver lite mer tid på sig. Those special people, who ride the short bus to school.

Cunt.

Go, grow, glow.

Haha, så jävla underhållande att se sina forna kretsar come together, i antingen något slags desperation eller en våldsam lust att hålla små mysiga kafferep där de utbyter verbala fekalier gällande min existens. Fint att de funnit varandra, feeding off of my leftovers (nämligen varandra), precis som de vidriga små gamar de är. Vilken sorglig liten skara alltså. Jag önskar jag hade orken att skämmas å deras vägnar, but it's such a fucking waste of time.

En annan väljer att istället uppgradera sin sociala arena till 100% and then some, samt glädjas åt hur otroligt fina människor jag plötsligt blivit omgiven av. Människor jag aldrig trodde jag skulle träffa eller lära känna för den delen heller. De bara dök upp out of fucking nowhere och fick mig att känna mig välkommen i deras liv och hem. Visste inte att sådana fanns. Mycket exotiskt.

De kommande månaderna kommer jag även flytta runt jättemycket och få träffa ännu fler fantastiska jävlar. Århus, Köpenhamn, Göteborg, eventuellt Amsterdam och Rotterdam. Jag fattar inte riktigt hur lyckligt lottad jag egentligen är. Och stark, när jag innerst inne känner mig riktigt svag. Haha, åh...

Life, u so wonderfully random. :* Please be my friend more often.

It is what it is that is.

Cunt.

Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.

Is it cool if I hold your hand?

Oh, you!

Susi La Rosa:
Du är en kvinnlig Sheldon Cooper med samma attityd till livet som Hunter S. Thompson. :3

Monomentarianism.

Jag har aldrig haft ett förhållande jag mått helt bra i.

Jag har heller aldrig tittat så fokuserat på Nyhetsmorgon totalt jävla aspackad en tidig morgon bara några timmar innan jag ska träffa hela teamet på psyk tidigare. Det kan förvisso vara en definitionsfråga, just detta. Jag har nämligen varit trasknarkad, kramandes en kudde i en soffa på slutenvården while watching dat shit. Jajävlar.

Hej mor.

Hej våldtäktsman.

Hej alla andra.

God morgon, god middag och god kväll.

Getting shit done.

Modern steampunk meets art.

"Har du köpt semla, Bert? Ahahahaaa! :'D"

Den glade tunnelbaneföraren.

Bästa jävla dagen på jag vet inte hur länge. Kommentarer överflödiga. All min tjälek!

Madness Toste style!

Och självfallet...

Sorgen över att ha blivit utnyttjad och bortkastad av en människa man utan någon som helst tvekan skulle finnas där för i vått, torrt, kallt, varmt, vakuum och mentala missöden. Alltid.

Twelve steps.

Stand clear, here's a dead man coming through. I've got one foot in the grave, the other kicks the bucket for real. That's not all. Ever since the age of ten I've tried twenty different ways to kill myself, and I'm tired of being a failure, I've got to succeed to bleed, so come on. Here goes nothing, and you can tell by the walk that I'm dying to meet my maker. And I've got twelve steps left of the program, I really think that we should talk. Here goes nothing, so many people to thank for that part of my bad behaviour. And I've got one shot left in the chamber.

Mirrors.

Likfärgad och gråhårig. Trötta ögon, tom blick, svårt neddrogad.

Det vore skönt att få somna och aldrig vakna igen.

Hey, Jinx!

I lost my home.

Vilken tur att du under hela jävla katastrofen haft en plan.

Och vilken tur, för mig, att jag oftast lär mig av mina misstag.

Rebrain.

När man bestämt sig för att sätta punkt för oredan i huvudet genom att kortsluta systemet med allt gift man har till hands för att slutenvården inte känns som ett alternativ längre... Då är man väl ändå rätt slut som artist, tänker jag.

Eller?

Finns det fler alternativ? Känns som att jag kan ha missat något där. Det är ju lätt hänt när man ägnar all sin vakna tid åt att fundera ut det minst dramatiska sättet att sabba sina nära och käras närmaste framtid. Begå höjden av idioti. Jomenvisst. Wreck doesn't even begin to describe my mental status.

The world will never ever be the same.

Det var längesedan jag hade såhär ont i hjärtat.

Helvete.

Är det du?

Eller är det din familj, dina vänner, någon närstående av något slag? Jag ser er. Troligtvis är det en salig röra av samtliga.

Hur som helst skulle jag vilja tacka dig personligen, Alexander. Tack för allt du gjort med mig.

I slutet av månaden får jag fler mediciner. De sägs kunna lindra. Lindra var ett ord jag inte kände dög då vi pratade om min framtid. Jag behöver ingen lindring, jag behöver krossa de delar av hjärnan som minns. Permanent. För jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig.

När jag frågade om det fanns en chans att jag skulle bli fullt återställd tittade min läkare ner i golvet. Hon brukar sällan tveka.

Om du bara visste hur illa däran jag är, och om du bara visste hur lite hopp jag har för framtiden.

Om du bara visste.

Wait a minute Mr. Postman.

Atteh... Det där med ett frimärke från julen 2009 och ingen avsändare. :D Om det inte vore för stämpeln som daterar vykortets incheckning på posten till den nionde juli i år hade jag nästan trott att Jocke med kniven lyckats se in i framtiden kort innan sin död 2010. Huh. I shall now consult my gräddsifon.

Scrambled.

Hähäh, någon villa hålla koll på mig och Jinx. Happy hunting vem du nu än är.

Idag: Idiotjävel i fyllecell, bror som inte låter det sabba sin vistelse hos mig.

Imorgon: Den dagen, den sorgen.

I övrigt: Fighting for my right to bend space and time.

Lulzin' is futile. You will be assfuckulated.

It's driving me evil, evil.

Are you my family?
Can I stay with you a while?
Can I stop off in your bed tonight?
I could make you smile.

In the morning I'll make you breakfast
in the evening I'll warm the bed.
And I'll always be happy to kiss you
Promise I'll never get sad.
'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.

Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.
And the siren come calling,
In the night,
Until you leave.

Help you dress yourself up fancy
and bathe you when you get sore.
I'll be good,
I think I could be all you would want and more and more.
Be proud when you dazzle the wondrous,
Glitter your eyes for the town,
Tell every last boy that you're my man,
I'll try not to let you down.

'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.
Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.

And the stars are exploding the lights
It won't be long until you'll be mine
No, it won't be long 'til you break
It won't be long until you break
It won't be long until you leave
'cause I'm evil, evil...

Lurking makes perfect.

Nu vet jag vad det är som har hänt.

Lyckligtvis gjorde det att jag tror det kommer bli lättare för mig att gå vidare. Jag räknar med ett par rejäla psykbryt och en del panikångest framöver, men... Ja. Det är så min hjärna fungerar, lika bra att låta den gå loss som den brukar. The dance of madness.

Tack, tack, tack. I really do want something else. Something completely different. Something motherfucking new. :D

Någon annans ord.

När ens egna ord vägrar ta form och någon annan sitter med i princip samma känsla i kroppen.

Jag kan knappt andas. Gråter hysteriskt och hyperventilerar. Jag orkar inte gå igenom samma sak som jag gjorde för tre år sedan igen. Det finns fan inte på världskartan.

Dat feel.

Haha, åh, ännu en dag av ångest över vilka vidriga människor jag varit vän med. Jag trodde jag hade lyckats lägga ner just dessa känslor, de tär ju för fan bara på mig. Jättefail. Hoppas att det "bara" handlar om att jag är mentalt ägd just nu och att det inte är något långvarigt. I värsta fall får jag väl ta och bunta ihop idioterna och köra dem i en köttkvarn, där skit kan få vara med skit i en fantastisk harmoni av... Skit.

Le barf.

Efter regn kommer smärta.

The good kind of course. All min kärlek till dessa underbara kroppskonstnärer. <3

A brief summary of my bitterness.

Bring me back to love.

Slutenvården har verkligen varit mitt andra hem de senaste 1,5 åren. Jag har aldrig varit såhär skör tidigare. I och för sig har jag inte gått igenom så mycket skit som under dessa år, men jag trodde aldrig att jag skulle bli stammis på gökboet. Får jag för mycket mediciner? För lite? Har folk plågat mig mer än vanligt? Hur som helst har hjärnkollapsen satt sina spår. Man tar lärdom av all skit man bombarderas med, och efter en smärre evighets tänkande har jag kommit fram till att det både gjort mig svagare och starkare på olika sätt.

Det var längesedan jag sa något fint till en person som stått mig nära i många år. Visste inte om jag någonsin skulle kunna göra det igen, dels för att jag inte varit säker på mina känslor, men även för att jag varit rädd att inte få en positiv respons tillbaka. Vistelsen på avdelningen fick mig dock att ta steget, at long last. Det får helt enkelt bära eller brista. Jag orkar inte begå samma misstag som jag gjorde när jag var yngre. Om det är något som får en att växa som person så är det just att visa att man är så mycket mer än sin jävla fasad och sina djupt inrotade nojor. Kampen för att framstå som den mest ultimata, karaktärsstarka, problemfria och godhjärtade människan är härmed nedlagd. Jag älskar och jag sörjer. Jag skrattar och jag gråter. Jag kramas och jag slåss. Och jag tänker fan aldrig ljuga för mig själv igen.

It's not hate.

Jinx kunde inte ens bemöda sig att komma förbi och lämna nycklarna, hon skickade dem i ett kuvert.

Det var den vänskapen det.

Diaphoresis.

Search Keywords:
* monomentaria
* alexander jubal rye
* alexander jubal-rye
* monomentaria.blogspot.com
* alexander jubal rye våldtäkt

Release the rapist.

Information från Anstalten Kristianstad:

"Alexander Jubal Rye har från och med den 18 juni 2012 beviljats utslussningsåtgärd i form av halvvägshus. Detta kommer pågå fram till frigivningen den 14 oktober 2012. Under denna tid kan Alexander Jubal Rye beviljas permissioner och annan fri tid som ej kommer meddelas specifikt.

Boendeplats: Halvvägshuset Uttran, Botkyrka. Sysselsättningsort: Stockholm."

The Great Depression.

Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.

I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.

Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.

Kick the Habit, day 18.

Jag gråter cirka oavbrutet och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Alla psykosomatiska vidrigheter stressar sönder mig. Vågar inte ens gå ut på balkongen och ta en nypa luft.

När jag inte orkar tänka sönder precis allting sitter jag på min motionscykel och trampar på tills jag blir yr och dör.

Ångesten börjar sätta sig i väggarna. Igen.

Everybody loves a rapist.

Alexander Jubal Rye våldtog mig vid flera tillfällen från januari till juni 2011. Det finns ett helt arkiv med bevis, och flera av dokumenten innehåller hans erkännanden som han i de flesta fall skickat till mig och mina närmaste per SMS och/eller mail.

Det finns även en ganska stor skara människor som valt att ställa sig på hans sida. Lite underligt med tanke på att han fick två års fängelse för det han gjort, något jag personligen anser styrker det faktum att han begått svårt kriminella handlingar. Detta driver mig till att vilja publicera namn och bild på varje jävel som understår sig att ta mig för en lögnare.

If I do, and trust me on this one, there will be consequences.

Do you know what you want?

We'll figure it out eventually, dearest b-sides.

Aldrig mer.

Allt du äger är ingenting värt
Om du inte väljer vad du har kärt
Och ditt hus är aldrig något hem
Utan kärlek är du alltid tomhänt

Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.

Somebody that I used to know.

Kick the Habit, day 12.

Vaknade 08:03, ville simma i ett hav av glassplitter, dunkade i mig en näve Stesolid, låg i apatikoma i fem timmar.

Det går inte så bra just nu.

Kick the Habit, day 9.

Träffade min kurator idag. Vi pratade om utsättningen av medicinen samt om allt som hänt hemma den senaste veckan. Jag räknade med att hon skulle bli förvånad och ställa en massa frågor kring det här med att Jinx flyttat ut, men hon verkade mest glad över att jag börjat reagera på jobbiga situationer med känslor istället för ångest eller apati. Cymbaltan har ingen nåd när det kommer till sådant. Man blir en robot, på gott och ont. Såhär i efterhand är jag tacksam att jag varit ordentligt drogad under uppbrottet med Patrik och... Ja, alla andra som inte finns kvar i mitt liv längre. Det hade varit omöjligt för mig att ta mig igenom det utan medicinerna, men det var då. Nu är allt annorlunda, och det är underbart att kunna skratta och gråta på riktigt igen.

Blablabla. Jag hade sådan sjuk jävla tur som hamnade på öppenvården i Kista för tre år sedan. Min kurator är helt fantastisk. Det är som att hon känner mig bättre än jag själv gör. Eller ja, det är inte bara hon, det är fan hela teamet. Kuratorn, sjuksköterskan, mentalskötarna, läkaren... Riddarna kring det rubbade och skeva bordet. För första gången i mitt liv går jag i terapi som hjälper, där jag inte bara sitter och är ett stackars jävla offer, utan en människa som råkat födas med en något defekt hjärna. Jag blir behandlad som en individ, jag har ett namn, jag har en historia och jag har, förhoppningsvis, en framtid.

Fffff. Jag önskar att de vänner jag har som behöver den här sortens vård kunde få känna sig lika trygga och hjälpta av sina kuratorer, psykologer, läkare och alla andra de tvingas beblanda sig med för att orka med vardagen och allt skrot som skramlar runt i huvudet. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför jobbar man med människor om man helt uppenbart inte vill, orkar eller bryr sig? Är de sadister eller vad är grejen?

...Psykiatrin alltså. The amount of duct tape needed to fix that shit is fucking vast.

Fall from grace.

The sky was gold, it was rose
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life

Kick the Habit, day 5.

Oh what a beautiful morning. Vaknade imorse av att Jinx röjde ut sina prylar. Valde att dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Vad gäller avtändningen har jag dock inget annat val än att stå ut med den psykosomatiska katastrofen. Jag har en brinnande lust att vräka i mig en hel karta Cymbalta och hoppa ut genom fönstret, men det känns lite onödigt såhär på femte dagen. Det är ju inte som att jag slutat helt, bara halverat dosen. Bara. Halverat. Dosen. Att sluta helt finns inte på kartan längre. Försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå från känslan av att befinna sig i puberteten/klimakteriet (combo style!) till något dubbelt så påfrestande... Nja. Då försvinner liksom hela syftet med att lägga ner medicinerna och det enda som återstår på menyn är självmord.

Dricka juice och hålla käften, dricka svindyr juice och hålla käften.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Kick the Habit, day 2.

Mjahaja, det vart tydligen svårare att sova också. Har legat och snurrat in mig i lakanen, drömt om Emilia (Big Big World-bruden, wat), Göteborg (fy FAN) samt kallsvettats hela natten. Varit uppe ett par timmar nu och stirrat in i väggen i väntan på att hjärnan skulle samla sig lite så jag kunde kliva upp ur sänghelvetet (svettbassängen snarare), och nu har jag ännu en dag av rollercoasting framför mig.

Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).

En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.

Kick the Habit, day 1.

Aye, då sätter vi igång. Dosetten är laddad med de mindre, lite finare kapslarna, och precis intill står ett 100-pack lugn på burk i full beredskap, you know, in case of Holy Fuck My Brain Is Having A Meltdown.

NU KÖR VI NU DÖR VI (HELST INTE MEN OM JAG MÅSTE SÅ). Eris bevare mig väl.

SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

FUK U DOLAN.

Vem går och häver en pillercocktail efter att ha fått sig en blast from the past på nätet? Ghihihi, GUILTYYY.

Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.

Bitch, please.

Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?

Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.

Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.

Square wheels.

Livsviljan tackar för sig än en gång. Härligt.

Oduschad, full och keff.

Mina närmaste vänner bryr sig dock inte om mitt kvaddade tillstånd. Niklas kom förbi lite sådär halvspontant från Skåneland och gav mig en vacker present som han själv meckat ihop. En present jag tycker är så vacker att jag tänker styra nya hål i öronen där de kan hänga och dingla.

Innan dess satt vi i vardagsrummet och skrattade med Stephen Fry i nästan tre timmar. Lyckad jävla söndagsjävel.

No one else will do.

Hahaha. Dodging the truth, precis som vanligt, inga jävla konstigheter överhuvudtaget. Min klassiska idioti.

Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.

Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.

Prolong the madness, make me shiver.

Was it really worth it?

Aktiv passivitet.

Jag orkar egentligen inte blogga för jag orkar knappt tänka, men jag gör ett försök ändå. Den inre rastlösheten driver mig till det. Och det faktum att Försäkringskassan fortfarande inte betalat ut ett öre (senast var kring mitten av december förra året) gör mig så arg att jag måste få utlopp för katastrofen som rasar i huvudet någonstans.

Rantade loss i Ockupera Försäkringskassan en sväng, fick höra att fler sitter i samma alternativt mycket värre sits än jag, kröp ihop och dog inombords. Denna fantastiska myndighet som är tänkt att hjälpa både tillfälligt sjuka och långtidssjukskrivna driver folk till vansinne och självmord. De drar ut på handläggningstiderna in i oändligheten samtidigt som de ser till att vara otillgängliga på alla sätt och vis. Telefontiderna man fått på en liten lapp är ungefär lika accurate som busstidtabellerna på landet i Serbien. Fuck, sannolikheten att Gud själv ska uppenbara sig på Sergels torg och hålla låda är större än att ens handläggare ska svara när man ringer. Jag överdriver inte ens, this is the mothershittin' reality.

Förra månadens hyra ligger och väntar på att bli betald, mina svindyra mediciner är slut (högkostnadsskyddet gick ut i januari, woopdefuckingdoo) och mina vänner ser till att jag har mat på bordet. Läget är så otroligt jävla mycket inte ok. Jag skäms för fan. Jag är deprimerad som ett litet as och skäms. Känner mig som en vidrig liten parasit och är uppriktigt förbannad över att inte kunna få dödshjälp. Vi förbarmar oss över djur som lider, men människor som lider får göra det in döden. Ungefär så lågt har jag sjunkit. I'm gonna go ahead and give myself a random applause.

Det enda bra som hänt den senaste tiden är att jag kommit över alla fitthattar jag i många år gått runt och trott varit mina vänner. Ibland är det bra att tappa hoppet. I mitt fall innebar det en enorm insikt. Man ser rätt dum ut när man står där med öppna armar och släpper in dem i värmen där de i sin tur bara springer runt och skitar ner för att sedan, när de är färdiga och känner sig lite lättare i sinnet, springa iväg och runka av sina starkare förebilder. Fyfan.

I found this quote somewhere, nedpräntat av någon som verkar ha fått pli på det här med relationer: Bättre ensam vara, än av dåligt sällskap illa fara.

Ord min vän. Ord.

Konceptet "vän".

"HEJ JAG SKITER I DIG MEN VILL ATT DU SKA SE MIG SOM EN NÄRA VÄN ÄNDÅ TROTS ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH INTE FATTAR VARFÖR MAN MÅSTE FINNAS DÄR FÖR VARANDRA NÄR LIVET ÄR EN JÄVLA FITTA".

Please, spare me your bullshit. Sigh.

Idag fyller ALLA år!

Eller åtminstone typ... Jinx och Stefan. :3



So many lurves to them both of ye! <3

Årets/decenniets/seklets komplimang.

Charlie Larsson says:
Du är ju beyond att gilla bra musik
Charlie Larsson says:
Du blir musik

Spontan galenskap.

Måste bara få dela med mig av de senaste två dygnens wtf, sedan pausar jag vidare (ja, alltså, detta är ju trots allt min dagbok).

Stefan kastade över ett SMS i tisdags och sa att det hade varit mysigt att släpa med mig till Oskarshamn för att dumpa av en brandbil han och hans kollegor meckat ihop. Skrev lite skämtsamt att "Jamen ta med mig då." Plötsligt var allt bokat och klart och jag hade en halvtimme på mig att duscha, packa lite samt samla ihop hjärnan som låg utspridd över hela lägenheten. And off we went.

Tanka bilet lite. Ett par hundra liter ungefär. 1600:-, diddly.

Blinkande lampor, sirener och bärs. Minirejv! <3

Clarion Hotel Post, adult behaviour off. Screwdrivers och krossat glas, oh yeah.

Sedan skulle vi hem. Pappersflygplan med propellrar [insert ångest here].

Lyckligtvis verkade piloten helchill. "Doin' ma thing, up in da blue."

Och intill oss satt den här dramakungen. What the schnitzel/pretzel.

Det sista jag tänkte innan vi klev på leksaksplanet var "Herregud, jag vill inte dö med Juholt", sedan satt jag i krampaktig skräckparalys hela vägen till Arlanda.

But I'm alive.

And so is Juholt.

Många frågor, inga svar.

Avinstallerade mIRC. Orkar inte med alla uppkörda jävla idioter längre.

Behåller bloggen i alla fall. Ungefär. Tänkte bara ta en paus. En lång, lång paus. Ska ta vara på de relationer som är på riktigt istället, människor jag känner och verkligen bryr mig om. Låtsasvärlden dämpade den mest akuta sociala ångesten, men i längden blev allt bara värre.

All is well that ends well.

Sedan har vi ju synaptikk också.

[19:15] <@synaptikk> "jag tänkte att det ordnar sig, men sen så ordnade det sig inte så jag ordnade det, så det ordnade sig."
[19:15] <@impish> hahaha, synaptikk <3
[19:16] <@impish> "jag tänkte att det ordnar sig, men sen så ordnade det sig inte."
[19:16] <@impish> /life story
[19:16] <@impish> det får bli min biografi
[19:16] <@impish> eller, simply put: "det sket sig."
[19:18] <@synaptikk> Uppföljaren "sen rann det långsamt längs benen"
[19:19] <@synaptikk> anyhow... Undrar hur det luktade när skoterföraren öppnade dörren på den där bilen vid E4an.
[19:21] <@synaptikk> fan... på tal om Bajs... Det vor grymt att springa göteborsvarvet... fast va en av de kassa som typ går runt fast ändå bajsa ned sig en kilometer innan mål.
[19:22] <@synaptikk> fan en "bajs @ gbgvarvet" flashmob vore fan awesome!!!
[19:22] <@synaptikk> 100 pers som skiter ner sig samtidigt på upploppet.
[19:24] <@synaptikk> Skrikandes "Vi e goa gubbar som behöver utlopp på upploppet änna"
[19:24] <@synaptikk> NÄR NÄR NÄR? NUNUNU!
[19:26] <@synaptikk> Anna Skipper, var tog hon vägen eg?
[19:42] <@impish> synaptikk: hahahahahaha vad i heeeelvete. i <3 you.

Ni är få.

But you's forevah in my <3.

Skära lite.

Skära mycket. Ta alldeles för mycket medicin. Ställa sig på toppen av Segerhill, blunda, luta sig tillbaka och falla ner på den istäckta asfalten utanför. Bli påkörd av en ångvält, ni vet, just to be sure. Någon som kan ordna en ångvält? Jag ordnar resten. Eller nej, ta med partyhattar också. Att bli kvitt sin hjärna måste ju firas på något sätt.

Nu händer det igen.

Och jag skulle bli så glad om taket rasade in över mig. Fick en bild på våldtäktsmannen kastad i ansiktet på mig när jag kollade min feed på Facebook. Kändes lite som att få en spark i solarplexus samt en elchock någonstans inne i hjärnan som i sin tur utlöste svårt brännande ångest och kallsvett innan jag ens hann tänka. Har gått runt hela dagen och sneglat på knivar, glas, nålar och annat roligt, så timingen var ju oslagbar. Greppade glaset jag hade intill mig och kände hur nära jag var på att krossa skiten och hacka sönder varenda vidriga kvadratmillimeter av min kropp, men jag lyckades sansa mig på något jävla vänster. Nu vill jag mest bara dö. Inte göra min kropp fulare, hamna på psyk för att jag är dum i huvudet och sedan skämmas livet ur mig över hur underbart idiotiskt det var att skala huden av mig i hopp om att känna mig mindre smutsig. Jag vill dö.

Fyfan vad sjukt jävla illa allt är. Jag är rädd för mig själv.

Alla fjärtars dag.

Spenderade hela kvällen i soffan med Stefan. Vi slökollade på Mythbusters och drack öl. Han var ok med att jag inte hade någon aning om vilken dag det var, eller vecka, eller månad heller för den delen. Jag hade någon underlig mensrambling för mig själv, sedan däckade vi som kungar.

Yeah.

Ahaha, so adorable. :'D

[20:12] * nicitha (~nicitha@bredband.comhem.se) has joined #imiteme
[20:12] * decubate sets mode: +o nicitha

Min vän ilskan.

Jag har varit arg i, erh... Två och ett halvt år nu. I princip konstant. Enligt min psykolog kan det bero på att jag, innan jag vred på min kran av ilska, gått och hållit tillbaka den i cirka hela mitt liv. Det har hänt så jävla mycket som borde ha triggat mig till att slå ihjäl folk redan i lägre tonåren. Men nej, istället har jag tryckt ner allt det där i en blykista någonstans i mitt smutsiga inre och knarkat mig lugn. Tänkt att det är fel att agera utåt hur dumma i huvudet folk än varit och hur illa de än behandlat mig. Ibland bestämde jag mig till och med för att det var mitt fel och att det var bättre att skada mig själv lite.

Those days are history. När folk väcker monstret tappar jag kontrollen fullständigt och får nästan gaffa ihop armarna på mig själv för att inte råka döda någon. Grejen är att jag ibland överreagerar på vissa saker, inser att jag varit mongo och försöker, om möjligt, lösa det. Lyckligtvis händer det inte ofta. Däremot kan jag av någon anledning låta folk gnaga på mig en tid. Jag får ont i hela kroppen varje gång jag interagerar med dem, men tänker att "det är bara ilskan, det går över så fort de fattat att de beter sig som rövhål". Tyvärr har långt ifrån alla någon som helst självinsikt och fortsätter nöta på på samma jävla sätt dag ut och dag in. När de langat den där sista jävla droppen som får min bägare att rinna över kan jag flippa så hårt att jag själv kan känna att jag skulle behöva en exorcist. Nåde den som befinner sig i min närhet i ett sådant läge.

Har läst lite om min sjukdom nu efter ett par månader av kontinuerliga uppbrott (ja, ni som följer bloggen har antagligen lagt märke till att jag skakat av mig väldigt många människor jag brukade "älska"), och det låter inte bättre än att det är precis såhär det blir när man haft locket på alldeles för länge. Både långvarig depression och bipolaritet kan leda till vad som kan kännas som ett ändlöst skov av vrede. Det enda som lindrar raseriutbrotten något är just att göra sig av med folk som är duktiga på att göra saker och ting värre.

Två och ett halvt år alltså, utan några som helst uppehåll. Jag har slagit sönder så mycket saker och människor under den här tiden att det är vansinnigt. Samtidigt har jag börjat hetsa folk att slå tillbaka, gärna så jävla hårt att jag tuppar av av smärta. Den biten förstår jag inte riktigt, men den har hängt med lika länge. Någon som upplever/upplevt något liknande? Feel free to share, maila gärna om ni inte vill synas i kommentarsfältet. I need some fucking closure.

Uhh. Det var nog allt för den här gången. <3 and such.

You made me smile again.

Your Tone is Tone 13 - Cosmic

Wild card, unseen forces, unexpected change, open system, touch of destiny, interdimensional shift.

Thirteen is the ray of universal movement, the foundation of self within the foundation of Essence Self combined with the rhythm of the trinity. The Cosmic Tone of 13 touches you with the hand of unseen forces and radical change. It will catalyze into movement whatever resists change or is unexamined or stationary. You are being touched by fate, moved through identifications of self into open consciousness.

Olin, the Mayan goddess of movement, asks you to surrender to the perfection of the larger pattern of your Essence Self. From the perspective of surrender and trust, what movement is being called for? Pay attention to synchronicities and seeming coincidences that jump into your awareness. Thirteen provides the possibility of a radical "frequency shift," offering you limitless new openings. Become a skywalker. Be open and flexible, allowing changing reference points to become dynamic allies. Open to the workings of destiny offered by universal movement.

It's my game you need to jump outta.

Kom på att jag behöver fixa en sista detalj innan jag eventuellt lägger ner den här bloggen och därmed även det sista som finns kvar från en tid jag gärna glömmer. Slog sönder det sista av min gamla telefon igår (den innehöll för mycket skit som gav mig kväljningar), så jag får en ny idag med nytt nummer för att vara lite extra omständig och jobbig sådär. Släng över ett mail så langar jag en bunt nya siffror och tar gärna emot era då de råkat försvinna i krosseriet.

Sieg lieb mein hattifnatts!

People are people.

Ibland blir jag bara så jävla ARG.

Helvetets tionde krets.

Fyfan vad sabbad jag är efter allt som hände i våras och somras. Några ord på MSN från människan som kvaddat det sista av mig som gick att kvadda och jag börjar kräkas av ångest, hugga mig med knivar, duscha i skållhett vatten och skrubba loss så mycket hud jag kan. Detta trots alla mediciner jag blir matad med för att kunna stänga av så mycket av tankeverksamheten som möjligt utan att bli en fullständig jävla zombie.

The drugs will never work. Hur fan återfår man livsviljan efter allt som varit?

Let the beat take you.

Ikväll ska Jinx och jag nostalgitrippa lite på EBM och öl för att fira vårt massiva ägande. Those were the things that brought us together, kind of. Musiken var i alla fall den största gemensamma nämnaren.

För er som inte vet träffades vi på Kolingsborg en natt när klubben Tech Noir bjöd upp till fest, jag tror att det var dagen efter att hon hade fyllt 18. Hon var helt nykter och jag var hög som ett hus på MDMA. Det var tamigsatan kärlek vid första ögonkastet. Jag hade aldrig någonsin delat ut en så djup, innerlig och evighetslång kram till någon jag inte träffat tidigare som jag gjorde då. Hon kramade tillbaka, antagligen lite freaked out, men precis lika hårt och innerligt. Nu bor vi ihop och delar på i princip allt, men har samtidigt varsitt eget liv i varsitt hörn av lägenheten. "Är hon din sambo?" har både jag och hon fått höra, och mäklaren som var med vid alla visningar vi var på var helt övertygad om att vi var ett lesbiskt par. Verkligheten är dock så jävla mycket bättre. Vi är fucking rumsbästisar. RUMSBÄSTISAR! God I love that bitch so much. Mrawh! Bäst jag sätter punkt här, ty risken är överhängande att jag bögar ur totalt och börjar grina.

Snöstång, induktionshäll och korvkiosk, catch ya later!

Brain damage.

Now I remember what it feels like.

Cloudlight
Floating in magically colourful pieces of sky
Pieces of skylight
Floating and floating and floating in light <3

Tillkännagivande.

To whom it may concern: Jag är inte psykotisk. Jag äcklas bara över er existens.

Over and fu.

Paniken som uppstår...

...När killen som våldtagit dig får permission från fängelset och ska spendera en hel helg i dina hemtrakter.

The selfish gene.

Det räckte inte med att ta bort delar av skiten som tyngt mig, så jag tog bort hela lasset. Need I say att jag trippar på endorfiner just nu? Jag fegade ur lite till en början, men pushade mig själv to the fucking edge i något slags självbevarelsedrift. Jag kan nu med glädje avlägsna ett tiotal av mina masker och påbörja en lite mer ärlig attityd till mig själv och min omgivning. Vet inte ens varför jag hållit kontakten med vissa människor, som bara fått mig att avsky mig själv och allt jag är och står för. Bekräftelseissues? Idiotitriggat borderlinebeteende? Många av de jag kasserat tycks ha just den diagnosen (en grav form av skiten, eller är de sociopater?), och fy i helvete vad jag kommer akta mig för att närma mig en sådan person igen.

Mja. Bättre tider har redan börjat tåga in, så jag ska dra iväg och välkomna dem med öppna armar. Färre ångestmoment, friskare själ. Let's do this!

Alkoholomloppet.

[17:55] <@impish> öh
[17:55] <@impish> jag läste helt keff precis
[17:55] <@impish> "hatten av för alla som drunknar med alkohol i blodet"
[17:55] <@impish> the banner said "hälften av alla som drunknar har alkohol i blodet"

Brænder #imiteme ned.

Jag startade en kanal på IRC med förhoppningen att det skulle bli ett forum där folk från alla håll och kanter kan samlas på en plats och prata om allt som faller dem in, utan att någon ska utsättas för personliga påhopp för att de ser på saker ur ett annat perspektiv än övriga kanalmedlemmar. But shit went sideways. Jag råkade släppa in lite för många, och några visade sig vara riktigt... Ja, något stämmer inte i hatten på dessa helt enkelt.

Därför har jag valt att lämna kanalen, och någon påpekade så fint att jag ändå gett bort den till en annan kanalmedlem (detta innebar att någon annan fick bestämma vilka som skulle få komma in i kanalen, inget annat), så det var väl lika bra. Det är nyttigt att misslyckas med ett projekt ibland. Det ger grogrund för något nytt, bättre och mer finslipat, och tro fan att jag redan påbörjat arbetet. :D Tack för en bunt fina minnen och lite nya insikter #imiteme! See you on the flipside (helst inte).

Nazad, nazad.

Det är ju helt underbart. Just när man börjat känna att saker och ting stabiliserat sig i den närmaste bekantskapskretsen får man en käftsmäll. History repeats itself, vidriga minnen kommer upp till ytan och känslan av att fatalt ha misslyckats med att avläsa en person infinner sig. Det river och sliter i bröstet och jag vill bara krypa ihop på badrumsgolvet, skrika, gråta, kräkas och bita loss min hud överallt där jag kommer åt med tänderna. Klösa ut ögonen på mig själv också, när jag ändå är igång.

Folk ljuger, bortförklarar, mörkar och tror att allt löser sig om de erkänner att det är precis vad de pysslar med. No emotions attached, just a whole lot of nothing. Jag orkar inte gå igenom det igen. Jag är för sjuk för att gå igenom det igen utan att själv fara illa på ett eller annat sätt.

That being said, jag är inte helt omöjlig och ger gärna en vän en ny chans om något skulle gå åt helvete. But that's it. En ny chans att visa att de förtjänar min kärlek och tillit är inte mer än rättvist. Mer än så har jag dock inte att ge. Mer än så vill jag inte ge.

Vad jag gör i sömnen?

[23:45] <@impish> JAKTEN HAR BÖRJAT DIN JÄVLA FITTA
[23:45] <@nicitha> impish: who what? :D
[23:46] <@myra> hon är serb
[23:47] <@myra> antagligen jagar hon människor
[23:47] <@myra> :D

Douchebag status.

This is exactly how it's supposed to be.

One thing I'm sure I have faith in, is the staying power of animal tranquilizers. Och allt annat jag tvagar min lekamen i när tiderna är bråda.

Ode to asshole.

Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
Du tänker "Nu ska jag för alltid vara soft och cool och still,
det är skönt att vara sober!"
Men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt,
det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot.

Du tror att det är livet som är snett, men har du alls någon koll?
Du tar dig några turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser,
om att alltid vara på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut,
och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot.

Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan vara offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste något om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer,
ignorera gärna vännen mittemot.
Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde någonting.
Men vem är det som du tänker på om natten när du vakar? Idiot.

Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller
och ingen står och tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Ja, du borde kanske tänkt på någonting mer än bara kicken, idiot.

MMXII.

Gårdagen var fantastisk. Tack Metin, Jinx, Nicitha och Calle. <3

Nu har 2012 landat, jag lever än (dock fortfarande inlagd på avd.24) och jag känner att allt kommer bli bra ändå. Ser fram emot alla nya äventyr som väntar. Det var längesedan jag blickade längre fram än de kommande dagarna utan att bryta ihop av stresspanik. Men i år blir det annorlunda. Jag ska nämligen lägga självhatet och prestationsångesten på hyllan en sväng och köra hårt, leva lite, ni vet. Det är fan på tiden.

Ser även fram emot det antiklimax slutet på Mayakalendern kommer innebära för alla vidskepliga och knasiga jävlar som fått för sig att något stort kommer hända. Allt mellan The End Of The World As We Know It (fred på jorden, yatta!) och DER UNTERGANG (ALLT GÅR ÅT HELVETE OCH ALLA DÖR). Den 21 december kommer många förvirrade människor spamma sönder hela jävla internets, och jag kommer antagligen vara full och ha glömt vilken jävla dag det är. :D

Men ja. God fortsättning/fnord på er och allt sådant.