Hey commander, can you unplug me?

Overwhelmed with anxiety.

Knivarna får vänta. Dags för en timeout.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Dreamland adventures.

Känner att jag måste försöka sammanfatta min halveviga dröm här. Den var så jävla intense och awesome att jag tvingade mig själv att somna om flera gånger, ville bara tillbaka och härja vidare.

Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?

Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.

Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.

Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.

När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.

En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.

Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.

När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."

Jag vaknade.

Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.

En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.

Nyder hvert sekund.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.