Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Scrambled.

Hähäh, någon villa hålla koll på mig och Jinx. Happy hunting vem du nu än är.

Idag: Idiotjävel i fyllecell, bror som inte låter det sabba sin vistelse hos mig.

Imorgon: Den dagen, den sorgen.

I övrigt: Fighting for my right to bend space and time.

Lulzin' is futile. You will be assfuckulated.

Kick the Habit, day 18.

Jag gråter cirka oavbrutet och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Alla psykosomatiska vidrigheter stressar sönder mig. Vågar inte ens gå ut på balkongen och ta en nypa luft.

När jag inte orkar tänka sönder precis allting sitter jag på min motionscykel och trampar på tills jag blir yr och dör.

Ångesten börjar sätta sig i väggarna. Igen.

Kick the Habit, day 12.

Vaknade 08:03, ville simma i ett hav av glassplitter, dunkade i mig en näve Stesolid, låg i apatikoma i fem timmar.

Det går inte så bra just nu.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Många frågor, inga svar.

Avinstallerade mIRC. Orkar inte med alla uppkörda jävla idioter längre.

Behåller bloggen i alla fall. Ungefär. Tänkte bara ta en paus. En lång, lång paus. Ska ta vara på de relationer som är på riktigt istället, människor jag känner och verkligen bryr mig om. Låtsasvärlden dämpade den mest akuta sociala ångesten, men i längden blev allt bara värre.

All is well that ends well.

Ahaha, so adorable. :'D

[20:12] * nicitha (~nicitha@bredband.comhem.se) has joined #imiteme
[20:12] * decubate sets mode: +o nicitha

Delirium tremens.

Och nu snackar jag inte om min favoritöl, utan om den faktiska effekten av att tvärt avbryta ett alkoholmissbruk. I feel like SHIT. Har inte åkt på några hallucinationer eller krampanfall än, men ungefär allt annat på listan har drabbat mig. Tar Stesolid när det blir riktigt illa, men det finns INGET som biter på huvudvärken och alla andra smärtor som härjar i min kropp just nu. Hetsdricker vatten, äter överdrivet nyttigt och försöker vistas i solen så mycket som möjligt i hopp om att kunna få mig själv på fötter snart igen. Fyfan. FYFAAAN.

Note to self: GÖR INTE OM DET HÄR, IDIOT.

Skägg, heroin, klasskamp.

Hæromdagen søp jag till en svæng och kom pløtsligt på mig sjælv med att vara høgst fem år gammal. Jag och Danmark skulle følja Jinx till tunnelbanan hær i Vællingby, och på vægen dit fick jag før mig att ta sats och kasta mig i snøhøgar før att gøra snøænglar/snøimpar/snøpsykfall. De førsta två gångerna klarade jag mig bra, men tredje och sista gången lyckades jag på något sætt totalkvadda vænster armbåge och høger knæ. Kænde inte så mycket den kvællen, men morgonen dærpå kunde jag inte gå. Och nu, efter ytterligare ett dygn, har jag æven feber. Jævligt lyckat verkligen. :D Fick dessutom med mig en "Till salu"-skylt hem. What the schnitzels. Vællingby får mig alltid att vilja begå randomness på en mindre ok nivå. Før några veckor sedan sparkade jag ut en rejæl bunt Væsterortstidningar øver hela trappan ner från kullen dær Danmark bor, och innan dess kanade jag ner før densamma før att ingen hade skottat den och høll på att ge en pensionær en hjærtinfarkt. Det måste vara knark i luften i de hær trakterna. Kan inte komma på någon annan orsak till mitt hjærnkvaddade beteende. Shruggyshrugshrug.

Ikvæll ska jag styra veganburgare till mig och køttosaurien. Corruption is ON! En vacker dag kommer han bara våga æta køtt i smyg, och nær han gjort det kommer han kænna sig smutsig och gråta en skvætt. Pølse no eat pølse, cannibalism is not good for you.

...Or is it?

Nu ska jag knarka bort sjukan med lite piller och psyktrams. Be well my minions!

Att prata om att inte prata om det.

Jag vägrar "prata om det", för det kommer bara leda till psykbryt och dråp. Still, I'm not denying it. Skit har hänt, och det har gjort saker med mig. Jag lever helt och hållet på att jag en morgon kommer vakna och vara fullt återställd. Lite som med min depression, den ska helt enkelt också bara spontanförsvinna en vacker dag och aldrig komma tillbaka. Yay! Kom igen hjärnan, hjälp mig nu.

Also, jag gick upp halv fem imorse. FFFFUUUUU!

Where is my mind?

Doodles vad jag festat sönder mig i helgen. God fucking damn. Sitter här med en öl och försöker samla ihop resterna av min före detta hjärna. Splittrad i miljontals smutsiga små flisor ligger den utspridd över stora delar av hufvudstaden. Elins och Pärs ankomst i torsdags (en jävla massa vin), Chris Liebing i fredags (en jävla massa allt), biljard igår (herregud, varje gång jag varit på det där sunkiga jävla stället vid Fridhemsplan har folk behövt bära hem mig) och slottsmiddag med mor och Martin idag. Det ömmar lite halvläskigt under höger revbensbåge. Kan det vara min lever som försöker förklara för mig att det är rätt dumt att tömma ett Systembolag varje helg? Eller är det bara någon skum noja, en bieffekt av att ha tömt ett Systembolag ännu en gång? Hypokondrin är definitivt min starkaste sida, och nu sitter den där och garvar åt mig som den alltid gör när jag googlat alla tänkbara symtom och diagnoser nästan dagligen, i flera månader. My oh my. På tisdag kommer jag få så jävla mycket skit av Kristina, min älskade kurator. Hoppas jag. Det förtjänar jag.

Hello C16H13ClN2O my old friend.

Jävla dysfunktionella signalsubstanser. Jag vaknade på rätt sida av sängen imorse och räknade med att dagen skulle fortskrida friktionsfritt, men tro fan att något skulle skita sig i mitt avskräde till hjärna. Out of fucking nowhere infann sig en brinnande lust att slå sönder laptopen med lavalampan som står precis bakom den för att sedan dränka allt i alla kemikalier jag har i huset och sätta eld på skiten. Lyckligtvis hann jag avstyra katastrofen med en Stesolid och njuter nu av apatin dessa underbara piller kan frambringa när jag är riktigt skev. Insanity vs. Diazepam, 1-1. FML.

~~~
Update: Satan vad bäng jag blev. What.