Fool me once...

Förvirringen som uppstår när man försvarar en "vän" (som ständigt lyckas hamna i dramer jag inte förstår) som sedan knullar en mentalt (ljuger) och dumpar en för att det är en enklare utväg än att erkänna sitt misstag, be om förlåtelse och få ordning på allt igen. Stoltheten, ack stoltheten. Den ska tydligen försvaras till varje pris. Ja hon har svikit mig, bedragit mig, hon har lämnat, glömt och lurat mig.

Jag känner dock att jag inte borde vara helt överraskad. This has happened many, many times before.

Some great reward.

Experiences have a lasting impression,
but words once spoken
don't mean a lot now.
Belief is the way,
the way of the innocent.
And when I say innocent,
I should say naive.

So lie to me,
but do it with sincerity.
Make me listen
just for a minute.
Make me think
there's some truth in it.

(At least I've got a clean conscience.)

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Jag har en plan med allt.

Och vem fan kallar du manipulativ? Jag tror snarare att det som följde efter att du helt oprovocerat pissat på och ljugit för din "vän" är ett beteende som faller under den kategorin. Men det är ju inte lätt veta vad alla ord betyder, stora ord som "manipulativ" och "baktanke". Det är heller inte lätt att veta att det är bättre att ta sin medicin när man är så svårt stukad som du är än att punda sönder sin skalle. Man lär sig med tiden gissar jag. De flesta kring slutet av tonåren, men somliga behöver lite mer tid på sig. Those special people, who ride the short bus to school.

Cunt.

Go, grow, glow.

Haha, så jävla underhållande att se sina forna kretsar come together, i antingen något slags desperation eller en våldsam lust att hålla små mysiga kafferep där de utbyter verbala fekalier gällande min existens. Fint att de funnit varandra, feeding off of my leftovers (nämligen varandra), precis som de vidriga små gamar de är. Vilken sorglig liten skara alltså. Jag önskar jag hade orken att skämmas å deras vägnar, but it's such a fucking waste of time.

En annan väljer att istället uppgradera sin sociala arena till 100% and then some, samt glädjas åt hur otroligt fina människor jag plötsligt blivit omgiven av. Människor jag aldrig trodde jag skulle träffa eller lära känna för den delen heller. De bara dök upp out of fucking nowhere och fick mig att känna mig välkommen i deras liv och hem. Visste inte att sådana fanns. Mycket exotiskt.

De kommande månaderna kommer jag även flytta runt jättemycket och få träffa ännu fler fantastiska jävlar. Århus, Köpenhamn, Göteborg, eventuellt Amsterdam och Rotterdam. Jag fattar inte riktigt hur lyckligt lottad jag egentligen är. Och stark, när jag innerst inne känner mig riktigt svag. Haha, åh...

Life, u so wonderfully random. :* Please be my friend more often.

Dat feel.

Haha, åh, ännu en dag av ångest över vilka vidriga människor jag varit vän med. Jag trodde jag hade lyckats lägga ner just dessa känslor, de tär ju för fan bara på mig. Jättefail. Hoppas att det "bara" handlar om att jag är mentalt ägd just nu och att det inte är något långvarigt. I värsta fall får jag väl ta och bunta ihop idioterna och köra dem i en köttkvarn, där skit kan få vara med skit i en fantastisk harmoni av... Skit.

Le barf.

Till Anstalten Kristianstad.

SLUTA GE VÅLDTÄKTSMÄN PERMISSION VAR OCH VARANNAN JÄVLA HELG. Vad är det för jävla dagisverksamhet ni bedriver?! Ska jag behöva ligga och gråta och kräkas av ångest två helger i månaden för att ni låter galningen drälla runt fritt i Stockholm? Varför låser ni inte bara upp alla dörrar och går hem? Det här är fan sjukt. Det är sjukt och fucking vidrigt.

Åt helvete med er och er jävla kafferepsmetodik.

Konceptet "vän".

"HEJ JAG SKITER I DIG MEN VILL ATT DU SKA SE MIG SOM EN NÄRA VÄN ÄNDÅ TROTS ATT JAG ÄR DUM I HUVUDET OCH INTE FATTAR VARFÖR MAN MÅSTE FINNAS DÄR FÖR VARANDRA NÄR LIVET ÄR EN JÄVLA FITTA".

Please, spare me your bullshit. Sigh.

Många frågor, inga svar.

Avinstallerade mIRC. Orkar inte med alla uppkörda jävla idioter längre.

Behåller bloggen i alla fall. Ungefär. Tänkte bara ta en paus. En lång, lång paus. Ska ta vara på de relationer som är på riktigt istället, människor jag känner och verkligen bryr mig om. Låtsasvärlden dämpade den mest akuta sociala ångesten, men i längden blev allt bara värre.

All is well that ends well.

People are people.

Ibland blir jag bara så jävla ARG.