More love and another addiction.

Jag krossar circa en laptop om året, inga undantag de senaste fem åren. Börjar varje år med inköp av ny burk och trenden har varit varannan VAIO varannan ideapad. Nu var det ideapadens tur, och den är så fantastiskt bra och fin att jag somnar intill den, nästintill spinnandes, varje natt. Prestandan, alla features (touchscreen bl.a.) och utseendet i allmänhet, ahh, it's all just too perfect! Det är så bra att jag helt och hållet bortser från att den kör Windows 8.

Med varje ny maskin kommer nya vanor/ovanor, this time is no different, och yours truly har börjat spela DotA2. Brewmaster och Juggernaut är mina favoritkaraktärer för tillfället, men jag har inte spelat mycket alls så vi får se vad detta utvecklas till. Jugge och Brewy är liksom givna när man är jag. Karaktärer jag kan relatera till på olika sätt. :3 Så denna vinter kan officiellt ta sig, jag kommer bosätta mig vid skrivbordet och inte lämna det förrän våren är här.

Avrundar kärleksförklaringen till allt det nya med en helt våldsamt smärtsam kram till var och en av mina nära och kära som ser till att jag har det så bra som jag har det nu, trots mina bipolära svängningar och allt som hör till när man är sjuk i hela huvudet. Ilu ilu ilu! Prrrr!

You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

/ignore

Bästa sättet att hantera alla typer av relationer. Let's keep on doing that.

Two steps from hell.

The beginning of a new end.

Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.

Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.

"Ni är mitt allt."

Och samtalet som följde, hela anledningen till att kampen aldrig kommer nå sitt slut. Löften som aldrig får brytas, löften jag omöjligt kommer vara kapabel att bryta någonsin. En äkta trygghet, helt fri från dramer, lögner och egoism. En tanke och en känsla att omsvepas av när stormen emellanåt tar vid. En vagga vars lugn alltid skingrar de mörkaste av moln.

Some great reward.

Experiences have a lasting impression,
but words once spoken
don't mean a lot now.
Belief is the way,
the way of the innocent.
And when I say innocent,
I should say naive.

So lie to me,
but do it with sincerity.
Make me listen
just for a minute.
Make me think
there's some truth in it.

(At least I've got a clean conscience.)

Bloodbeat.

Första och sista stora festen på Segerhill, min utflyttningsfest som ägde rum i fredags (och lördags), blev en av de mysigaste fester jag haft. Spökrummet fick agera pökrum och soffa, säng samt delar av det oändliga golvutrymmet sovplats åt ett tiotal nöjda gäster. Minns inte sist jag sovit så djupt och bekvämt på ett kallt parkettgolv. Jag var inte ens i närheten av medvetslös, hade till och med feber. Many dafuqs.

Men så har jag ju turen att ha dessa tossiga jävlar i mitt liv, som snöoväder och SL-kaos till trots gräver sig fram hela vägen till toppen av ett berg i ett halvavlägset industriområde för att fira mina små framgångar. Liksom, wah. Wiiih. Mjiiih! Blödig? Jag? Mycket. ♥

Allt är dock inte fine and fucking dandy runt mig. Hah. Det vore mycket att begära av det bräckliga lilla livet. Som några av er säkert redan vet lider min käraste Chelsea av en ovanlig nervsmärta i ansiktet. Trigeminusneuralgi, som just hennes problematik kallas, ligger på i princip samma plågsamma nivå som cluster headaches, alltså en bra bit över gränsen för vad en människa kan uthärda under en längre tid (en typ av smärta som driver folk till att ta sitt liv). Hon får en hel del mediciner som ska förebygga anfall och lindra, men de hjälper inte fullt ut. Därför har hon nu bestämt sig för att genomgå en operation kallad MVD, ett ingrepp som tar en knapp timme att genomföra, men som medför en del risker och komplikationer. Jag är medveten om att många operationer av detta slag lyckas och att patienterna blir kvitt sina smärtattacker och trevåningsdosetter, men ängslig som jag är blir jag självklart extra mån om att Chels ska må så bra hon bara kan både före och efter inskrivningen.

Hennes läkare rekommenderar att hon undviker alkohol och nikotin de sista tio veckorna, något hon absolut inte sätter sig emot, och jag har bestämt mig för att finnas vid hennes sida hela den förbaskat skitjobbiga vägen. Reunionölen med Niklas (bestie som numer håller till i Lund) på julafton/juldagen blir därmed den sista för mig tills allt är överstökat och Chelsea kommer ut smärtfri och friskförklarad (nåja, helt friskförklarad kan nog ingen bli, ingen jag skulle stå så nära i alla fall). Efter det raidar vi Systembolaget på livselixir och knullar skiten ur den här förbannade jävla skitstaden (som jag älskar så).

Visste ni förresten att jag känner sympatismärtor i käkarna när hon berättar att hon har ont? Bara det driver mig till vanvett. Vi synkar allt, verkligen allt, men kan inte för något i världen synka våra menstruationscykler. Bitches be fucking crazy.

En stilla cigarett.

Och ett hack i skivan.

Frozen synapses.

if you ever let me out

i will be like you

and if you buy another friend

i will feed you too

and if you ever let me fly

i will fly with you

oh, it's been so long

please, let me out of here

Stolthet.

Jag har aldrig riktigt haft en far. Det som per definition skulle föreställa min far var en skugga som emellanåt drog förbi de rum jag spenderat min uppväxt i. "Hej, ville bara kolla att du lever". Det var det enda sociala utbytet vi hade i många år. När jag tog MDMA och stod och pratade med honom la han inte märke till att jag var rejält påverkad av droger. Han var i sin egen värld, där han egentligen alltid varit. Ingen har någonsin betytt något för honom.

När jag haft det som svårast har jag inte bett honom om någonting. Jag har varit sjuk, nästan tagit livet av mig, blivit våldtagen, varit hemlös, gått igenom bottenlös skit och aldrig någonsin krävt något av honom. Men häromdagen fick jag höra något som jag inte kunde hålla käften om. Det handlade om ett jobb han egentligen skulle gett mig, men som jag inte klarade av på grund av allt som hände runt mig just då (i vintras). Jag överlät det istället till Angleby, som behövde pengar väldigt akut då. Angleby skötte sig exemplariskt och jobbade till och med över, trots smärtor på grund av hans sjukdom och annat elände. Han tog det på allvar.

Kvinnan som skulle ge honom lönen verkade inte ha någon som helst koll på vad hon höll på med, och pengarna kom flera månader för sent, till min fars konto av någon anledning. Angleby kontaktade min far som bekräftade att något gått fel och att han skulle lösa det direkt. Sex veckor senare hade fortfarande ingenting hänt. Då blev jag förbannad. Jag trodde att jag kunde lita på att min vän åtminstone skulle få sina jävla pengar som han jobbat för. Jag svor och sa saker i telefon jag normalt brukar hålla tillbaka, för jag är den alldeles för snälla lilla idioten som alltid ska vara så vidrigt diplomatisk.

Det ledde till att min far valde att säga upp bekantskapen med mig.

Nu sitter jag och undrar stilla... Vilken jävla bekantskap? Vem är han ens? Varför är jag ledsen?

Jag kommer sörja ett tag, för att jag någonstans innerst inne hade någon vanföreställning om att han hade ett hjärta, ett slags medkänsla och fadersinstinkt. Sanningen: ingetdera.

Pengar är hans hjärtebarn, och de drev vår familj till total förödelse. Jag hoppas att han är stolt över vad han åstadkommit.

Twelve steps.

Stand clear, here's a dead man coming through. I've got one foot in the grave, the other kicks the bucket for real. That's not all. Ever since the age of ten I've tried twenty different ways to kill myself, and I'm tired of being a failure, I've got to succeed to bleed, so come on. Here goes nothing, and you can tell by the walk that I'm dying to meet my maker. And I've got twelve steps left of the program, I really think that we should talk. Here goes nothing, so many people to thank for that part of my bad behaviour. And I've got one shot left in the chamber.

Någon annans ord.

När ens egna ord vägrar ta form och någon annan sitter med i princip samma känsla i kroppen.

Jag kan knappt andas. Gråter hysteriskt och hyperventilerar. Jag orkar inte gå igenom samma sak som jag gjorde för tre år sedan igen. Det finns fan inte på världskartan.

Bring me back to love.

Slutenvården har verkligen varit mitt andra hem de senaste 1,5 åren. Jag har aldrig varit såhär skör tidigare. I och för sig har jag inte gått igenom så mycket skit som under dessa år, men jag trodde aldrig att jag skulle bli stammis på gökboet. Får jag för mycket mediciner? För lite? Har folk plågat mig mer än vanligt? Hur som helst har hjärnkollapsen satt sina spår. Man tar lärdom av all skit man bombarderas med, och efter en smärre evighets tänkande har jag kommit fram till att det både gjort mig svagare och starkare på olika sätt.

Det var längesedan jag sa något fint till en person som stått mig nära i många år. Visste inte om jag någonsin skulle kunna göra det igen, dels för att jag inte varit säker på mina känslor, men även för att jag varit rädd att inte få en positiv respons tillbaka. Vistelsen på avdelningen fick mig dock att ta steget, at long last. Det får helt enkelt bära eller brista. Jag orkar inte begå samma misstag som jag gjorde när jag var yngre. Om det är något som får en att växa som person så är det just att visa att man är så mycket mer än sin jävla fasad och sina djupt inrotade nojor. Kampen för att framstå som den mest ultimata, karaktärsstarka, problemfria och godhjärtade människan är härmed nedlagd. Jag älskar och jag sörjer. Jag skrattar och jag gråter. Jag kramas och jag slåss. Och jag tänker fan aldrig ljuga för mig själv igen.

Diaphoresis.

Search Keywords:
* monomentaria
* alexander jubal rye
* alexander jubal-rye
* monomentaria.blogspot.com
* alexander jubal rye våldtäkt

The Great Depression.

Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.

I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.

Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.

Do you know what you want?

We'll figure it out eventually, dearest b-sides.

Bitch, please.

Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?

Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.

Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.

Skära lite.

Skära mycket. Ta alldeles för mycket medicin. Ställa sig på toppen av Segerhill, blunda, luta sig tillbaka och falla ner på den istäckta asfalten utanför. Bli påkörd av en ångvält, ni vet, just to be sure. Någon som kan ordna en ångvält? Jag ordnar resten. Eller nej, ta med partyhattar också. Att bli kvitt sin hjärna måste ju firas på något sätt.

Nu händer det igen.

Och jag skulle bli så glad om taket rasade in över mig. Fick en bild på våldtäktsmannen kastad i ansiktet på mig när jag kollade min feed på Facebook. Kändes lite som att få en spark i solarplexus samt en elchock någonstans inne i hjärnan som i sin tur utlöste svårt brännande ångest och kallsvett innan jag ens hann tänka. Har gått runt hela dagen och sneglat på knivar, glas, nålar och annat roligt, så timingen var ju oslagbar. Greppade glaset jag hade intill mig och kände hur nära jag var på att krossa skiten och hacka sönder varenda vidriga kvadratmillimeter av min kropp, men jag lyckades sansa mig på något jävla vänster. Nu vill jag mest bara dö. Inte göra min kropp fulare, hamna på psyk för att jag är dum i huvudet och sedan skämmas livet ur mig över hur underbart idiotiskt det var att skala huden av mig i hopp om att känna mig mindre smutsig. Jag vill dö.

Fyfan vad sjukt jävla illa allt är. Jag är rädd för mig själv.

Min vän ilskan.

Jag har varit arg i, erh... Två och ett halvt år nu. I princip konstant. Enligt min psykolog kan det bero på att jag, innan jag vred på min kran av ilska, gått och hållit tillbaka den i cirka hela mitt liv. Det har hänt så jävla mycket som borde ha triggat mig till att slå ihjäl folk redan i lägre tonåren. Men nej, istället har jag tryckt ner allt det där i en blykista någonstans i mitt smutsiga inre och knarkat mig lugn. Tänkt att det är fel att agera utåt hur dumma i huvudet folk än varit och hur illa de än behandlat mig. Ibland bestämde jag mig till och med för att det var mitt fel och att det var bättre att skada mig själv lite.

Those days are history. När folk väcker monstret tappar jag kontrollen fullständigt och får nästan gaffa ihop armarna på mig själv för att inte råka döda någon. Grejen är att jag ibland överreagerar på vissa saker, inser att jag varit mongo och försöker, om möjligt, lösa det. Lyckligtvis händer det inte ofta. Däremot kan jag av någon anledning låta folk gnaga på mig en tid. Jag får ont i hela kroppen varje gång jag interagerar med dem, men tänker att "det är bara ilskan, det går över så fort de fattat att de beter sig som rövhål". Tyvärr har långt ifrån alla någon som helst självinsikt och fortsätter nöta på på samma jävla sätt dag ut och dag in. När de langat den där sista jävla droppen som får min bägare att rinna över kan jag flippa så hårt att jag själv kan känna att jag skulle behöva en exorcist. Nåde den som befinner sig i min närhet i ett sådant läge.

Har läst lite om min sjukdom nu efter ett par månader av kontinuerliga uppbrott (ja, ni som följer bloggen har antagligen lagt märke till att jag skakat av mig väldigt många människor jag brukade "älska"), och det låter inte bättre än att det är precis såhär det blir när man haft locket på alldeles för länge. Både långvarig depression och bipolaritet kan leda till vad som kan kännas som ett ändlöst skov av vrede. Det enda som lindrar raseriutbrotten något är just att göra sig av med folk som är duktiga på att göra saker och ting värre.

Två och ett halvt år alltså, utan några som helst uppehåll. Jag har slagit sönder så mycket saker och människor under den här tiden att det är vansinnigt. Samtidigt har jag börjat hetsa folk att slå tillbaka, gärna så jävla hårt att jag tuppar av av smärta. Den biten förstår jag inte riktigt, men den har hängt med lika länge. Någon som upplever/upplevt något liknande? Feel free to share, maila gärna om ni inte vill synas i kommentarsfältet. I need some fucking closure.

Uhh. Det var nog allt för den här gången. <3 and such.