Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Twelve steps.

Stand clear, here's a dead man coming through. I've got one foot in the grave, the other kicks the bucket for real. That's not all. Ever since the age of ten I've tried twenty different ways to kill myself, and I'm tired of being a failure, I've got to succeed to bleed, so come on. Here goes nothing, and you can tell by the walk that I'm dying to meet my maker. And I've got twelve steps left of the program, I really think that we should talk. Here goes nothing, so many people to thank for that part of my bad behaviour. And I've got one shot left in the chamber.

Mirrors.

Likfärgad och gråhårig. Trötta ögon, tom blick, svårt neddrogad.

Det vore skönt att få somna och aldrig vakna igen.

The Great Depression.

Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.

I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.

Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.

Skära lite.

Skära mycket. Ta alldeles för mycket medicin. Ställa sig på toppen av Segerhill, blunda, luta sig tillbaka och falla ner på den istäckta asfalten utanför. Bli påkörd av en ångvält, ni vet, just to be sure. Någon som kan ordna en ångvält? Jag ordnar resten. Eller nej, ta med partyhattar också. Att bli kvitt sin hjärna måste ju firas på något sätt.

Nu händer det igen.

Och jag skulle bli så glad om taket rasade in över mig. Fick en bild på våldtäktsmannen kastad i ansiktet på mig när jag kollade min feed på Facebook. Kändes lite som att få en spark i solarplexus samt en elchock någonstans inne i hjärnan som i sin tur utlöste svårt brännande ångest och kallsvett innan jag ens hann tänka. Har gått runt hela dagen och sneglat på knivar, glas, nålar och annat roligt, så timingen var ju oslagbar. Greppade glaset jag hade intill mig och kände hur nära jag var på att krossa skiten och hacka sönder varenda vidriga kvadratmillimeter av min kropp, men jag lyckades sansa mig på något jävla vänster. Nu vill jag mest bara dö. Inte göra min kropp fulare, hamna på psyk för att jag är dum i huvudet och sedan skämmas livet ur mig över hur underbart idiotiskt det var att skala huden av mig i hopp om att känna mig mindre smutsig. Jag vill dö.

Fyfan vad sjukt jävla illa allt är. Jag är rädd för mig själv.

Nobody gets out alive.

Natten till idag drömde jag något riktigt skevt. Har förberett mig mentalt i ett par veckor inför ett läkarbesök nu på onsdag, och jag har haft extremt blandade tankar och känslor kring det. Mest för att jag behöver mer sömnmedicin och är rädd att inte få någon sådan utskriven, men även för att läkaren funderar på att sätta in en, för mig, ny medicin, Lyrica.

Hur som helst var det plötsligt onsdag i drömlandet, och jag minns att jag stod framför spegeln i badrummet och fixade håret, sådär som jag brukar göra innan jag vågar mig ut bland folk. Jag tog på mig skorna, slängde väskan över axeln och gick ner till busshållplatsen. I väntan på bussen grejade jag lite med mp3-spelaren, kollade om jag hade fått något SMS och bläddrade ångestfyllt i Metro som jag alltid gör när jag snubblar på den jävla skittidningen. Allt helt enligt min vanliga rutin, inga konstigheter.

När jag väl hade klivit på bussen och satt mig tillrätta plockade jag fram en kniv ur min väska och skar kallt och beslutsamt upp mina underarmar, från handlederna och hela vägen upp till armvecken. Jag stoppade ned kniven i väskan igen och fortsatte lyssna på Four Tet hela vägen till mottagningen i Rinkeby. När jag stod i hissen bestämde jag mig för att berätta för min läkare att jag tänker ta livet av mig och funderade lite på hur jag skulle lägga fram det. Blodet droppade ner på mina skor och på hissgolvet och senare även på bänken vid receptionen. När jag kommit in på min läkares rum och sagt som det var bröt helvetet lös och jag rycktes ur drömmen. Det kändes ungefär som att få en elchock mot bröstet och huvudet och jag hyperventilerade. Min första tanke var "Herregud, mina jävla armar!", men när jag tittade på dem fanns inga tecken på att jag hade försökt skada mig själv. Har ju ett par psykoser i bagaget som jag kastats ur med en rejäl glasskärva i handen och blodiga sår på armarna, så jag var helt övertygad om att något liknande hade hänt.

Det tog några ögonblick för mig att inse att allt var i sin ordning och att jag bara hade drömt, men precis innan jag somnade om var min sista tanke att jag nog faktiskt kommer begå självmord en dag. Att allt jag kan göra är att acceptera detta och försöka leva som vanligt tills den dagen är kommen. Det jobbigaste var att alla de där tankarna och känslorna fanns kvar när jag vaknade, och de verkar inte riktigt vilja försvinna. It scares the living hell out of me.

Life, the universe and everything.

Idag fick sötaste lilla Blomma somna in efter ett par månaders krasslighet. Hon blev nästan ett år och nio månader gammal, så det var nog egentligen dags för den lilla hamstertanten att dra vidare, om än inte helt på egen hand. Jag är sjukt glad att åtminstone djuren kan få dödshjälp när de börjar få ont och inte klarar av att äta längre. Det är onödigt att låta dem lida in i det sista (som vi hela tiden gör med vår egen art, what the fuck is that shit all about?), och jag hoppas innerligt att jag i framtiden själv kommer kunna få välja när det är dags att kassera min egen farkost. I en perfekt värld hade mina gnagare, som hade levt väldigt mycket längre än jag, förbarmat sig över mig och tagit med mig till veterinären dagen då jag knaprat mig resistent mot alla typer av opiater samt börjat bajsa på mig.

Vidare känner jag att jag behöver informera er om att mina svettkörtlar får fontänspasmer av kombinationen 25 plusgrader och Cymbalta. Utan någon som helst förvarning får jag lökringar av sällan skådat slag och känner hur fukten gör att det skaver i diverse veck. Blir typ panikvarm out of fucking nowhere. Som en feber som ligger och lurar i buskarna och plötsligt stormar ut och våldför sig på en. Utifrån och in och sedan ut igen. Ungefär?

På detta mår jag sjukt cp och vill typ knarka alternativt dö. KRAM HEJ!