The Great Depression.

Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.

I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.

Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.