Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.

Is it cool if I hold your hand?

Oh, you!

Susi La Rosa:
Du är en kvinnlig Sheldon Cooper med samma attityd till livet som Hunter S. Thompson. :3

Monomentarianism.

Jag har aldrig haft ett förhållande jag mått helt bra i.

Jag har heller aldrig tittat så fokuserat på Nyhetsmorgon totalt jävla aspackad en tidig morgon bara några timmar innan jag ska träffa hela teamet på psyk tidigare. Det kan förvisso vara en definitionsfråga, just detta. Jag har nämligen varit trasknarkad, kramandes en kudde i en soffa på slutenvården while watching dat shit. Jajävlar.

Hej mor.

Hej våldtäktsman.

Hej alla andra.

God morgon, god middag och god kväll.

Getting shit done.

Modern steampunk meets art.

"Har du köpt semla, Bert? Ahahahaaa! :'D"

Den glade tunnelbaneföraren.

Bästa jävla dagen på jag vet inte hur länge. Kommentarer överflödiga. All min tjälek!

Madness Toste style!

Och självfallet...

Sorgen över att ha blivit utnyttjad och bortkastad av en människa man utan någon som helst tvekan skulle finnas där för i vått, torrt, kallt, varmt, vakuum och mentala missöden. Alltid.

Twelve steps.

Stand clear, here's a dead man coming through. I've got one foot in the grave, the other kicks the bucket for real. That's not all. Ever since the age of ten I've tried twenty different ways to kill myself, and I'm tired of being a failure, I've got to succeed to bleed, so come on. Here goes nothing, and you can tell by the walk that I'm dying to meet my maker. And I've got twelve steps left of the program, I really think that we should talk. Here goes nothing, so many people to thank for that part of my bad behaviour. And I've got one shot left in the chamber.

Mirrors.

Likfärgad och gråhårig. Trötta ögon, tom blick, svårt neddrogad.

Det vore skönt att få somna och aldrig vakna igen.

Hey, Jinx!

I lost my home.

Vilken tur att du under hela jävla katastrofen haft en plan.

Och vilken tur, för mig, att jag oftast lär mig av mina misstag.