More love and another addiction.

Jag krossar circa en laptop om året, inga undantag de senaste fem åren. Börjar varje år med inköp av ny burk och trenden har varit varannan VAIO varannan ideapad. Nu var det ideapadens tur, och den är så fantastiskt bra och fin att jag somnar intill den, nästintill spinnandes, varje natt. Prestandan, alla features (touchscreen bl.a.) och utseendet i allmänhet, ahh, it's all just too perfect! Det är så bra att jag helt och hållet bortser från att den kör Windows 8.

Med varje ny maskin kommer nya vanor/ovanor, this time is no different, och yours truly har börjat spela DotA2. Brewmaster och Juggernaut är mina favoritkaraktärer för tillfället, men jag har inte spelat mycket alls så vi får se vad detta utvecklas till. Jugge och Brewy är liksom givna när man är jag. Karaktärer jag kan relatera till på olika sätt. :3 Så denna vinter kan officiellt ta sig, jag kommer bosätta mig vid skrivbordet och inte lämna det förrän våren är här.

Avrundar kärleksförklaringen till allt det nya med en helt våldsamt smärtsam kram till var och en av mina nära och kära som ser till att jag har det så bra som jag har det nu, trots mina bipolära svängningar och allt som hör till när man är sjuk i hela huvudet. Ilu ilu ilu! Prrrr!

Energy gone wild.

Låg på psyk ett tag. Är fri nu. Känns skönt att min nya medicin (Abilify) ser till att jag inte svänger så våldsamt i humöret. Trodde inte det fanns något som kunde stabilisera mig. Är fortfarande lite i chock. Kanske. Ungefär.

Imorgon åker jag och Jennifer västerut. Bilder på de senaste veckorna och de kommande dagarna dyker upp så snart jag funnit min laptop igen. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.

Ja... Puz!

Gemensamhetsfaktorn.

Come to teach, come to be taught.

Yep, vi er fra Angered/Husby din lorteluder.

What will I do without my dreams?

Sociala interaktioner som uppstår när man är ute i sydvästra Sibirien med den vita, fluffiga hunden...

En ung man, kanske tio år yngre än jag, kom fram med en liten diktafon utrsutad med en liten mikrofon för att ställa "en snabb fråga". Det slutade med prat om min tid på Radio+ och Munkebäcksgymnasiet samt insikten att det var tretton år sedan jag började jobba på den av Svenska Kyrkan sponsrade lilla lokalradiostationen vid Masthugget. Känslan av att jag ändå haft lite roligt i livet. Mitt hjärta gav mig en varm kram för första gången på länge.

"Ta hand om dig", sa mitt något vuxnare jag, varpå det slog mig att jag i det ögonblicket, bortom de faktiskt sagda orden, sammanfattat de tio ganska tunga år som följt mitt avhopp från gymnasiet, med en önskan att han kommer fatta lite vettigare beslut på sin resa till 2023.

Without further ado blev jag ivägsläpad av fluffdjuret vidare ut i mörkret, fast besluten att inte ge upp på min ansökan till en utbildning jag drömt om att få ta del av de senaste två åren. Kom igen självförtroendet, let's level up.

Ragnarøkkr cancelled.

Istället flyttade jag (while incredibly ill) och sitter nu i mitt nya hem. Jag trivs så ohemulet hårt att jag nästan skäms. Får lust att dynamitrunka vid blotta tanken på att jag aldrig kommer behöva sätta min fot på Segerhill igen. En vacker lägenhet med den vackraste utsikten man kan drömma om när man är lite som jag är räcker inte riktigt när man riskerar att brännas på bål varje gång man råkar stryka styrelsen mothårs. Något man gör hela tiden om man tycker om att andas. Det är inte riktigt min stil. Lite stök, bök och oväsen känns som givna kriterier när man bor i lägenhet. Om man aldrig hör eller ser sina grannar kan man lätt börja tro på spöken, vampyrer och zombies.

Nu släpper jag den ångesten. Ett glas vin och lite pepparkakor på det, fuck fucking yes. Tack till alla som hjälpt mig att flytta samt göra det mysigt i min nya koja. Ni är saffran värda. :*

Totoro hjälpte till. ♥

This is where I belong.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

...But nothing is lost.

Känner att jag behöver tillägga att sommaren inte bara varit pest och pina. Vissa dagar har den till och med varit så fantastiskt jävla kalasbra att jag trillat av golvet. Ord räcker inte riktigt till, so I'll let a bunch of pictures talk.

F[A]SS-laget, kärlekspsykbryt.

Tandkrämsmassakern. o_O

Finaste Susi, på myskalas med Max, Frösse och Elina.

Elina, zombiestylad av mig inför le walk of ze undead.

Gävle med Markus, familjen Gothe och deras vänner.

Kvinnan i mitt liv. :*

Och sist men inte minst, en fin sammanfattning av de senaste månaderna.

Situation normal: all fucked up.

Det knyter sig i magen. Det pirrar. Behagligt och obehagligt. Overklighetskänslorna kommer mer regelbundet och med kortare mellanrum. Jag kan inte sitta still, jag kan inte resa mig upp. Mina tankar snurrar i ett Möbiusband, dels djupt destruktivt, dels uppriktigt hoppfullt med en växande tro på att this too shall pass. Jag bollas mellan två sidor av min personlighet, mitt "jag", som aldrig lyckats dra jämnt trots otaliga försök att uppnå något slags balans, eller harmoni if you will. Kallas det dissociativitet? Usch. Vet inte ens om jag vill sätta ord på det. Saker jag sätter ord på leder oftast till mer oro, hypokondrihysteri och total förvirring. Jag kommer på mig själv med att bygga upp en falsk verklighet där jag är övertygad om att allt jag tänker oundvikligen kommer inträffa. Ibland vågar jag knappt ventilera dessa tankar i ren jävla skräck att få allt bekräftat, att jag inte längre hittar på.

Det händer saker runt mig. Jag vet inte hur jag ska sortera allt, eller var jag ska börja ens. Väldigt många nya bekantskaper, ännu en början på en planlös resa utan den minsta aning om vad som komma skall. Det sista jag vill är att det ska gå åt helvete igen. Men jag vet inte, jag står maktlös inför framtiden, som sig bör i och för sig. Dock finns minnena av svunna tider kvar, och det är minnen jag är rädd kommer följa mig och plåga mig in i döden.

Is it cool if I hold your hand?

Kick the Habit, day 1.

Aye, då sätter vi igång. Dosetten är laddad med de mindre, lite finare kapslarna, och precis intill står ett 100-pack lugn på burk i full beredskap, you know, in case of Holy Fuck My Brain Is Having A Meltdown.

NU KÖR VI NU DÖR VI (HELST INTE MEN OM JAG MÅSTE SÅ). Eris bevare mig väl.

SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.

Bitch, please.

Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?

Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.

Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.

You made me smile again.

Your Tone is Tone 13 - Cosmic

Wild card, unseen forces, unexpected change, open system, touch of destiny, interdimensional shift.

Thirteen is the ray of universal movement, the foundation of self within the foundation of Essence Self combined with the rhythm of the trinity. The Cosmic Tone of 13 touches you with the hand of unseen forces and radical change. It will catalyze into movement whatever resists change or is unexamined or stationary. You are being touched by fate, moved through identifications of self into open consciousness.

Olin, the Mayan goddess of movement, asks you to surrender to the perfection of the larger pattern of your Essence Self. From the perspective of surrender and trust, what movement is being called for? Pay attention to synchronicities and seeming coincidences that jump into your awareness. Thirteen provides the possibility of a radical "frequency shift," offering you limitless new openings. Become a skywalker. Be open and flexible, allowing changing reference points to become dynamic allies. Open to the workings of destiny offered by universal movement.

It's my game you need to jump outta.

Kom på att jag behöver fixa en sista detalj innan jag eventuellt lägger ner den här bloggen och därmed även det sista som finns kvar från en tid jag gärna glömmer. Slog sönder det sista av min gamla telefon igår (den innehöll för mycket skit som gav mig kväljningar), så jag får en ny idag med nytt nummer för att vara lite extra omständig och jobbig sådär. Släng över ett mail så langar jag en bunt nya siffror och tar gärna emot era då de råkat försvinna i krosseriet.

Sieg lieb mein hattifnatts!