Nyder hvert sekund.

What will I do without my dreams?

Sociala interaktioner som uppstår när man är ute i sydvästra Sibirien med den vita, fluffiga hunden...

En ung man, kanske tio år yngre än jag, kom fram med en liten diktafon utrsutad med en liten mikrofon för att ställa "en snabb fråga". Det slutade med prat om min tid på Radio+ och Munkebäcksgymnasiet samt insikten att det var tretton år sedan jag började jobba på den av Svenska Kyrkan sponsrade lilla lokalradiostationen vid Masthugget. Känslan av att jag ändå haft lite roligt i livet. Mitt hjärta gav mig en varm kram för första gången på länge.

"Ta hand om dig", sa mitt något vuxnare jag, varpå det slog mig att jag i det ögonblicket, bortom de faktiskt sagda orden, sammanfattat de tio ganska tunga år som följt mitt avhopp från gymnasiet, med en önskan att han kommer fatta lite vettigare beslut på sin resa till 2023.

Without further ado blev jag ivägsläpad av fluffdjuret vidare ut i mörkret, fast besluten att inte ge upp på min ansökan till en utbildning jag drömt om att få ta del av de senaste två åren. Kom igen självförtroendet, let's level up.

Den usynlige fjende.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

En kärleksfull mor.

Hvad laver i?

Folk hittar till min blogg åtminstone en gång i veckan via någon form av googlesökning på våldtäktsmannens namn. Vilka är ni? Jag är nyfiken.

Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Don't forget.

Anna Elo: theremin/dragspel balkanröj 2013 y/y?

Vi kommer alltid fram till att vårt umgåsande kommer leda till random levels of win. Jag hoppas att vi förverkligar det snarast. Epicness is about to be built. Beware.