Efterskalv.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Hvornår er nok nok?

Det känns skönt att rikta sin explosiva diarré mot människor som egentligen förtjänar mer skit än så. Jag önskar att jag kunde göra det på regelbunden basis, för att visa dem hur mycket de betyder för mig och min omgivning. Detta skall upprepas till dess att de svävar mellan liv och död, och de ska enbart återupplivas för att få gå igenom samma behandling igen. Och igen och igen och igen. Kinesisk IBS-tortyr.

Nyder hvert sekund.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Hvad laver i?

Folk hittar till min blogg åtminstone en gång i veckan via någon form av googlesökning på våldtäktsmannens namn. Vilka är ni? Jag är nyfiken.

Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Psykbryt.

Ibland letar sig gamla spöken fram ur mörkret och hugger sönder ens armar samt halsar piller ur alla burkar som finns till hands. Särskilt jobbigt är det när man hållit sig i skinnet i nästan ett år och hela den kampen går käpprätt åt helskotta. Tänk att en människa kan knulla sönder ens kropp, hjärna och själ så jävla hårt.

Frozen synapses.

if you ever let me out

i will be like you

and if you buy another friend

i will feed you too

and if you ever let me fly

i will fly with you

oh, it's been so long

please, let me out of here

Är det du?

Eller är det din familj, dina vänner, någon närstående av något slag? Jag ser er. Troligtvis är det en salig röra av samtliga.

Hur som helst skulle jag vilja tacka dig personligen, Alexander. Tack för allt du gjort med mig.

I slutet av månaden får jag fler mediciner. De sägs kunna lindra. Lindra var ett ord jag inte kände dög då vi pratade om min framtid. Jag behöver ingen lindring, jag behöver krossa de delar av hjärnan som minns. Permanent. För jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig.

När jag frågade om det fanns en chans att jag skulle bli fullt återställd tittade min läkare ner i golvet. Hon brukar sällan tveka.

Om du bara visste hur illa däran jag är, och om du bara visste hur lite hopp jag har för framtiden.

Om du bara visste.

Dat feel.

Haha, åh, ännu en dag av ångest över vilka vidriga människor jag varit vän med. Jag trodde jag hade lyckats lägga ner just dessa känslor, de tär ju för fan bara på mig. Jättefail. Hoppas att det "bara" handlar om att jag är mentalt ägd just nu och att det inte är något långvarigt. I värsta fall får jag väl ta och bunta ihop idioterna och köra dem i en köttkvarn, där skit kan få vara med skit i en fantastisk harmoni av... Skit.

Le barf.

Diaphoresis.

Search Keywords:
* monomentaria
* alexander jubal rye
* alexander jubal-rye
* monomentaria.blogspot.com
* alexander jubal rye våldtäkt

Nu händer det igen.

Och jag skulle bli så glad om taket rasade in över mig. Fick en bild på våldtäktsmannen kastad i ansiktet på mig när jag kollade min feed på Facebook. Kändes lite som att få en spark i solarplexus samt en elchock någonstans inne i hjärnan som i sin tur utlöste svårt brännande ångest och kallsvett innan jag ens hann tänka. Har gått runt hela dagen och sneglat på knivar, glas, nålar och annat roligt, så timingen var ju oslagbar. Greppade glaset jag hade intill mig och kände hur nära jag var på att krossa skiten och hacka sönder varenda vidriga kvadratmillimeter av min kropp, men jag lyckades sansa mig på något jävla vänster. Nu vill jag mest bara dö. Inte göra min kropp fulare, hamna på psyk för att jag är dum i huvudet och sedan skämmas livet ur mig över hur underbart idiotiskt det var att skala huden av mig i hopp om att känna mig mindre smutsig. Jag vill dö.

Fyfan vad sjukt jävla illa allt är. Jag är rädd för mig själv.

Helvetets tionde krets.

Fyfan vad sabbad jag är efter allt som hände i våras och somras. Några ord på MSN från människan som kvaddat det sista av mig som gick att kvadda och jag börjar kräkas av ångest, hugga mig med knivar, duscha i skållhett vatten och skrubba loss så mycket hud jag kan. Detta trots alla mediciner jag blir matad med för att kunna stänga av så mycket av tankeverksamheten som möjligt utan att bli en fullständig jävla zombie.

The drugs will never work. Hur fan återfår man livsviljan efter allt som varit?

Ode to asshole.

Du somnar i ett rus och vaknar upp och har en noja till.
Du tänker "Nu ska jag för alltid vara soft och cool och still,
det är skönt att vara sober!"
Men som många klaustrofober ser du tystnaden och lugnet som ett hot.
Det kryper och det kliar överallt,
det hettar till när du försöker ta det kallt.
Du irrar vidare i samma turbulens och ignorerar, idiot.

Du tror att det är livet som är snett, men har du alls någon koll?
Du tar dig några turer ut i snåren, sen tillbaks på noll.
Du repeterar fraser om kickar och extaser,
om att alltid vara på stående fot.
Du vill alltid vara fri och leva ut,
men är invecklad som en råbandsknut,
och själva livet står och skrattar åt din väntan på mirakel, idiot.

Du tar din vän till krogen, där du trivs och kan vara offensiv.
Du talar om dig själv, som om du visste något om kärleksliv.
Succéer, kabaréer, entréer och turnéer,
ignorera gärna vännen mittemot.
Du pratar strunt om allting runtomkring, som om hon inte betydde någonting.
Men vem är det som du tänker på om natten när du vakar? Idiot.

Vad konstigt att du vinglar för dig själv när du har svårt att stå.
Din vän har gått ifrån dig med miraklet som du väntat på.
Det blir max ett litet skvaller när du slutligen faller
och ingen står och tar emot.
Du kanske borde tänkt på hur du mår.
Du kanske borde tänkt på hur det går.
Ja, du borde kanske tänkt på någonting mer än bara kicken, idiot.

Pajkastning.

Han kallade det så, Artiom.

Så tragiskt, så sorgligt.

Inga ärliga ord om känslor och tankar. Bara bullshit.

Jag är nöjd så.

Leave in silence.

Stesolidsöndag.

Why the hell do I still love you?

The imitechan lurksquad.

[15:52] <@impish> :D
[15:52] <@impish> vet ni vad klockan är om åtta minuter?
[15:52] <@raccoon_> impish: 28 menar du, och HELL YEAH
[15:53] <@impish> http://nekomimichan.org/c/src/124962873678.gif
[15:53] <@_gemini> viktigt klockslag!
[15:54] <@raccoon_> arrrrrrrrgh
[15:54] <@raccoon_> impish: FY
[15:55] <@_gemini> fan jag fastnade i mpcn igen
[15:55] <@_gemini> fascinerande apparat det där
[15:55] * @raccoon_ sitter på kontoret och fokuserar alla spidey senses på att INTE kolla upp länkar med "nekomimi" i namnet
[15:55] <@impish> _gemini: why you mpcing? :D
[15:56] <@impish> raccoon_: sfw :D
[15:56] <@impish> glömde tillägga
[15:56] <@impish> hahaha
[15:57] <@_gemini> impish: för jag borde göra annat, såklart!
[15:57] <@impish> _gemini: makes sense!
[15:58] <@impish> det är väldigt mycket samma här. IRC + randomchans istället för att släpa mig till SL Center
[15:59] <@raccoon_> impish: tack för infon om att det fanns en CHAN för nekomimi iaf
[15:59] <@raccoon_> ;D
[15:59] <@raccoon_> the internet just got +1 point better
[16:00] <@_gemini> haha
[16:33] <@impish> raccoon_: haha, i'm the CHANMASTER ASS PIRATE
[16:33] <@impish> jag ska dricka öl nu
[16:33] <@impish> fick skjuta på den en halvtimme på grund av köksstädning
[16:33] <@impish> ORKA HA ETT KÖK PÅ 25 KVM
[16:34] <@raccoon_> impish: dig kan man lita på! o/
[16:36] <@impish> raccoon_: allitd \o
[16:37] <@impish> vad gäller stavningen verkar det dock vara sämre.
[16:37] <@raccoon_> klockan är ju både post-4 och post-420, vi fattar
[16:37] <@raccoon_> nothing is true, all is permitted

Grapefrukt vs. bågfil. ONDSKAN.

[19:10] <@dubzy> min tunga började klia
[19:11] <@dubzy> this is the worst thing ever
[19:11] <@impish> dubzy: bit i en oskalad grapefrukt
[19:11] <@dubzy> hjälper det?
[19:11] <@dubzy> kan man inte köra en en bågfil i halsen och skrapa lite?
[19:12] <@impish> dubzy: ja, det börjar göra ont istället. lättare att hantera än klåda därinne imo :D
[19:12] <@impish> ...det kan man nog också. men... ja.
[19:12] <@dubzy> haha
[19:12] <@dubzy> impish
[19:12] <@dubzy> du lockar fram ondskan inom mig

Avdelning 51.

Welly welly Wellington, min hjärna klarade tydligen inte av att processa allt som hänt de senaste månaderna, så jag landade på psyk än en gång. En ny avdelning this time. Femtioettan, en gigantisk jävla avdelning som kändes mer som ett fuckat kollektiv än en psykiatrisk avdelning.

Fick Lyrica samma dag som jag skrevs in och vaggade runt i korridorerna som om jag hävt i mig en dunk GBL. Errh. Grav överdrift, sure, men jag var väck som ett aber. Tänkte att det kunde ha berott på Stesoliden de toppade av hela kalaset med, såg dock strax innan jag skrevs ut att läkaren (Basil den Onde) inte hade lyssnat när jag sagt att jag behöver trappa upp all psykofarmaka långsamt due to överkänslighet mot i princip allt. Han satte in normaldos direkt, och när jag försökte konfrontera honom försvann han helt mystiskt och var borta alla de elva dagar jag låg där. Episkt, verkligen. Mitt förtroende för slutenvården har gått från inget alls till HEJ-JAG-LIGGER-HELLRE-HEMMA-OCH-AMPUTERAR-RANDOM-EXTREMITETER-WHILE-QUIETLY-WEEPING.

Jävla skithjärna. Jag trodde jag skulle vara något lättad efter rättegången, men jag mår definitivt sämre nu än jag gjorde veckorna innan jag fick se Alexander för sista gången. Bottenlöst självhat, check.