Är det du?

Eller är det din familj, dina vänner, någon närstående av något slag? Jag ser er. Troligtvis är det en salig röra av samtliga.

Hur som helst skulle jag vilja tacka dig personligen, Alexander. Tack för allt du gjort med mig.

I slutet av månaden får jag fler mediciner. De sägs kunna lindra. Lindra var ett ord jag inte kände dög då vi pratade om min framtid. Jag behöver ingen lindring, jag behöver krossa de delar av hjärnan som minns. Permanent. För jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig.

När jag frågade om det fanns en chans att jag skulle bli fullt återställd tittade min läkare ner i golvet. Hon brukar sällan tveka.

Om du bara visste hur illa däran jag är, och om du bara visste hur lite hopp jag har för framtiden.

Om du bara visste.