Kärlek++.

För tillfället har jag denna fagra och helt underbara varelse på min soffa, Hanieh. Känner mig lite som en couchsurfingvärdinna, men de enda som får dela bo med mig är mina vänner. Min sociala fobi hindrar mig helt enkelt från att släppa in en helt främmande person i mitt tempel.

Vintern blir på något vis mindre mörk och fruktansvärd med henne i närheten. Hon kände sig lite ensam i sin lägenhet på Lappis, jag kände mig lite ensam jag med, så när hon frågade om hon kunde vara hos mig ett tag sken jag upp som en liten sol. Att kunna vakna och ta varsinn cigarett helt sömndruckna på balkongen skrattandes åt ingenting är ett bra sätt att börja dagen. Ångesten håller sig borta i större utrsträckning och jag börjar fundera på om det inte är så att jag borde ordna en större lägenhet som jag kan dela med någon. Inte som jag gjorde med min f.d. bästa väninna, utan med en möjlighet att klara ekonomin om jag skulle känna för att bo ensam igen. Det enda som sätter käppar i det hjulet är att jag verkligen trivs där jag bor nu. Grannarna är underbara, de som jobbar i kiosken precis över vägen är hur trevliga som helst och jag har gångavstånd till tisdagsölarna. Perfection.

Apropå öl är det tydligen fest hos mig ikväll. Undrar hur jag ska lösa the drinkables. Har gymmat hårt både idag och för ett par dagar sedan så jag är mör i hela kroppen. Teleportera mig till Systembolaget, någon. Aaahh. Eller så får jag göra en fuling och skicka Hanieh att handla åt mig haha. That's what you get for staying at my place.

Hepphepp, äta en Allevo och krama lite på Martin som sussar så sött intill mig. Och om jag känner mig själv rätt kommer jag inte orka blogga på ett tag, så jag passar på att redan nu önska er en god jävla jul och ett helvetiskt nytt år. HUGS, DRUGS AND VODKAAAH.

Summan av kardemumman.

I början av sommaren studsade en ny bekantskap, Jennifer, in i mitt liv lite plötsligt och hastigt, och vi blev riktigt goda vänner efter bara några veckors intensivt kringflängande på Kungsholmen. Vi gjorde allt tillsammans. Åkte till Göteborg där vi körde en helhelg på Liseberg, åkte hem till Stockholm och deltog i Stockholm by Gummibåt (vi fuskade och blev spontanupplockade vid Kungsholmsstrand av något slags bryggformad, hemmasnickrad tingest som var utrustad med kyl, grill, barbord och kök där vi blev bjudna på många många många öl), reste vidare till Serbien, träffade i princip hela min släkt och många gamla vänner till familjen, kom hem igen, härjade loss på x antal tisdagsölar och tog oss en vecka till i Serbien i början av november.

Eftersom det hänt så mycket och jag har hundratals bilder från tiden jag varit inaktiv på bloggen känns det som att denna sammanfattning får duga tillsvidare. Jag lär dock lägga upp små videoklipp från samtliga äventyr senare för vissa är så amazical att jag kiknar av skratt varje gång jag tittar på dem.

Med andra ord gick jag inte och dog, utan körde snarare på raka motsatsen. Som det är nu tränar jag dessutom hårt och håller en strikt diet för att bli av med alla depressokilon jag lagt på mig de senaste två åren. Skönt att många sorters psykofarmaka sabbar en mer snarare än att de gör någon som helst nytta (antipsykotika är verkligen inte att leka med). Kroppen är lyckligtvis formbar och jag ska gjuta fram en ny, blyhård Aleks som överglänser alla tidigare versioner av mig. Aldrig mer ska jag låta någon tvinga mig ner på knä i en krypta av ältande, framförallt våldtäktsmannen som fortfarande spökar i mitt inre emellanåt. För att jag ska kunna gå vidare måste han drivas ut genom rå viljestyrka samt eventuell exorcism. I'll do whatever it takes.

Ni får nöja er med detta sålänge, jag har en lång dag framför mig och tänkte börja förbereda mig inför den nu. Ta en dusch, lägga på krigsmålningen, lyssna på Hans Zimmer och ta över världen.

Må väl därute i det underliga höstrusket. Pazpazpaz.

Efterskalv.

Energy gone wild.

Låg på psyk ett tag. Är fri nu. Känns skönt att min nya medicin (Abilify) ser till att jag inte svänger så våldsamt i humöret. Trodde inte det fanns något som kunde stabilisera mig. Är fortfarande lite i chock. Kanske. Ungefär.

Imorgon åker jag och Jennifer västerut. Bilder på de senaste veckorna och de kommande dagarna dyker upp så snart jag funnit min laptop igen. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.

Ja... Puz!

Hey commander, can you unplug me?

Overwhelmed with anxiety.

Knivarna får vänta. Dags för en timeout.

You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

Sunday twitching.

» If you're with me you don't need to worry. I can take ten times the crazy we both would ever be able to accumulate together.
» If you don't go crazy, you can't shake the madness.
» It's rather cleansing to get shitfaced and howl at the moon, piss yourself and have a weird boner.

SC2: HotS.

Det har hänt så jävla mycket den senaste månaden, har inte riktigt haft tid eller lust att häva ur mig mitt normalt antisinande svammel på bloggen. Ska försöka slänga in något slags uppdatering snart, men till dess får ni nöja er med min lilla voiceover av Terrans adjutant. Peppar min älskade Angleby i sitt laddrande mot koreanska grandmasterskyar så gott jag kan. It's the least I could do.

Kærlighed i massor.

These walls don't lie.

Istället för förvirring; musik.

Eftermiddagen uppslukades av min ovana att bryta ihop när jag pratar om det förgångna, särskilt de våldtäktiga delarna av det förgångna (telefonmöte med hela psykteamet). Vändningen kom lyckligtvis mot slutet av samtalet då vi på något vis lyckats bunta ihop allt skräp som cirkulerar inom mig och beslutat oss för att bygga vidare på terapin i nästa vecka. En paus i misären var helt rimligt från bägge sidor.

Jag är så glad att jag inte blir hetsad till återhämtning nu för tiden. Fram till min 23-årsdag var det, för mig, ovanligt att mötas av medmänsklighet inom psykiatrin. Nu har jag terapeuter som håller mig i handen i alla lägen, som blir uppriktigt oroade när jag missar ett möte. Det känns så otroligt mycket mer stabilt när de tar till alla medel de kan för att nå mig när jag inte klarar av att kliva upp ur sängen än när min gamla terapeut i Göteborg lät tre signaler gå fram innan hon la på luren och gick på semester i tre veckor. Det känns som att jag har en chans att komma på rätt spår trots allt som varit.

Tralala, nu ska jag ut på äventyr med Emily, put the angst on hold and rave 'til fucking dawn. Vi ses bortom det binära.

/ignore

Bästa sättet att hantera alla typer av relationer. Let's keep on doing that.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Fuck it, let's have a beer!

Tröttnade på att gömma mig under täcket och grina som ett litet aber, valde istället att göra något åt min misär en sväng. Galna äventyr har avlöst varandra den senaste tiden, allt från PHX-relaterade outbreaks till fester och efterfester hemma hos vänner och bekanta.

Natten till igår fann jag och Emily oss hos en trio kungsholmsbor i deras källarstudio på samma gata som vi bor på. Det spelades piano, idkades akrobatik, skrattades och dracks vodka direkt ur flaskan med sugrör. Dessa hattmakare lärde jag känna en kväll när jag tog en cigarett utanför Dovas. "What brings you here?" Förklarade att Dovas är mitt förlängda vardagsrum då jag inte bor på en alltför stor yta samt att vi varje tisdag skålar för Kampen. Kampen för uppsluppenheten och galenskapen gissar jag. Det är ännu oklart vad fan det är vi pysslar med, but it's lovely. Igår markerade vi dessutom vår bartender, Jamal, med en fantastiskt fin t-shirt:

Ord kan inte beskriva hur vansinnigt bäst han är. Torkar upp efter oss när vi spiller ut öl, något som inträffar åtminstone en gång var tjugonde minut. Det blir lite trångt när alla samlas, 20-25 personer på en liten men gemytlig yta. But it's ok. Han låter det ske. Vi låter det ske. Varje jävla tisdag sker det, och jag hoppas att det aldrig kommer sluta ske.

Just fan! I maj åker vi till Helsingfors! Ja jävlar i mitt lilla hav, min första partykryssning någonsin. Jag har inte vågat ge mig på något liknande tidigare då jag knappt klarade av att åka båt mellan Helsingborg och Helsingør när jag var yngre och bilade genom Europa med familjen varje sommar. Det blir till att dunka en näve Stesolid och ett par Postafen innan jag kliver ombord, ty ingen minns en fegis. Trots båtångesten ser jag dock fram emot att göra havet och Helsingfors osäkert med kaputtskallarna. HISTORY SHALL BE WRITTEN!

Now I shall fuck off and eat some breaklunch.

Two steps from hell.

The beginning of a new end.

Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.

Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.

Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?

Gemensamhetsfaktorn.

New addiction.

Monkeytown.

Natten till idag dansade jag sönder min fot så illa att jag tvingas hoppa på ett ben. Så kan det gå när man, efter att ha suktat i sex år, äntligen får se apjävlarna Modeselektor. Kort sammanfattat: Lars och jag dansade så våldsamt att vi fick hålla i oss i kravallstaketet, Max försvann, hipsters är med största säkerhet den vidrigaste "subkulturen" någon någonsin kräkts upp, man får inte pryda sin kropp med Münchenbryggeriets inredning och taxichaffisar är riktigt jävla skumma. YAY!

Fool me once...

Förvirringen som uppstår när man försvarar en "vän" (som ständigt lyckas hamna i dramer jag inte förstår) som sedan knullar en mentalt (ljuger) och dumpar en för att det är en enklare utväg än att erkänna sitt misstag, be om förlåtelse och få ordning på allt igen. Stoltheten, ack stoltheten. Den ska tydligen försvaras till varje pris. Ja hon har svikit mig, bedragit mig, hon har lämnat, glömt och lurat mig.

Jag känner dock att jag inte borde vara helt överraskad. This has happened many, many times before.

Men jag trivs ändå med den jag är.

Jag har de finaste vänner ett psykfall kan önska sig. Smälter gång på gång när jag påminns om vad jag har, vad vi byggt upp tillsammans. Både gamla och nyfunna bekantskaper, kärleken letar sig in under huden på mig, och det är ok. Jag är inte rädd längre. Man lär sig mycket med åren.

Hvornår er nok nok?

Det känns skönt att rikta sin explosiva diarré mot människor som egentligen förtjänar mer skit än så. Jag önskar att jag kunde göra det på regelbunden basis, för att visa dem hur mycket de betyder för mig och min omgivning. Detta skall upprepas till dess att de svävar mellan liv och död, och de ska enbart återupplivas för att få gå igenom samma behandling igen. Och igen och igen och igen. Kinesisk IBS-tortyr.

Come to teach, come to be taught.

Yep, vi er fra Angered/Husby din lorteluder.

"Ni är mitt allt."

Och samtalet som följde, hela anledningen till att kampen aldrig kommer nå sitt slut. Löften som aldrig får brytas, löften jag omöjligt kommer vara kapabel att bryta någonsin. En äkta trygghet, helt fri från dramer, lögner och egoism. En tanke och en känsla att omsvepas av när stormen emellanåt tar vid. En vagga vars lugn alltid skingrar de mörkaste av moln.

Some great reward.

Experiences have a lasting impression,
but words once spoken
don't mean a lot now.
Belief is the way,
the way of the innocent.
And when I say innocent,
I should say naive.

So lie to me,
but do it with sincerity.
Make me listen
just for a minute.
Make me think
there's some truth in it.

(At least I've got a clean conscience.)

Dreamland adventures.

Känner att jag måste försöka sammanfatta min halveviga dröm här. Den var så jävla intense och awesome att jag tvingade mig själv att somna om flera gånger, ville bara tillbaka och härja vidare.

Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?

Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.

Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.

Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.

När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.

En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.

Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.

När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."

Jag vaknade.

Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.

En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.

You can't kill the internets.

Winfailwin!

Sedan klockan nio imorse har jag flängt runt på hela Kungsholmen för att ta itu med ärenden hos Skatteverket, Försäkringskassan, SEB, länsvården och inkasso. Allt gick sjukt bra och jag behöver inte oroa mig över indraget bostadstillägg och annat otäckt. Glad i hågen traskade jag till apoteket för att hämta ut lite viktigt knark innan jag skulle börja röra mig hemåt. När hon lagt alla askar och burkar i påsen säger hon "Ja, det blir 859 kronor". Det slår mig att det är ganska exakt den summan jag har på mitt konto, och jag bara står och gapar som ett jävla fån i flera sekunder. Jag sätter in kortet i chipläsaren och sväljer hårt. Ber till hela webternets att det ska gå igenom. Det gjorde det, så när som på 47 kronor. När jag traskade därifrån kände jag mig våldsamt rånad på precis allt och skickade ett meddelande till min mor. Det var en mindre novell i FML-format, men kontentan var typ "HJÄLP?!"

Någon minut därpå svarar hon att hon sätter in det dubbla på mitt konto så jag kan äta de sista tio dagarna innan de nya pengarna trillar in. Lättnaden som uppstod går inte att beskriva i ord. Jag hade alltså lyckats vinna en fight mot flera myndigheter och företag samt få en fin gåva från en mor som är tungt belastad av sina tre mindre lyckade yngel. Självklart kände jag att "För i helvete, varför kan jag inte få ekonomin att gå ihop själv, vad är jag för jävla bottenskrap och parasit?", men hon fick mig på bättre tankar efter ännu ett SMS-utbyte. Jag är så vidrigt lyckligt lottad ibland att jag inte kan annat än vara tacksam över att jag har mina nära och kära vid min sida, alltid.

Nu ska jag ta en cigg och leka med Angleby tills jag svimmar av utmattning.

Wub wub wub! :*:*:*

Nyder hvert sekund.

What will I do without my dreams?

Sociala interaktioner som uppstår när man är ute i sydvästra Sibirien med den vita, fluffiga hunden...

En ung man, kanske tio år yngre än jag, kom fram med en liten diktafon utrsutad med en liten mikrofon för att ställa "en snabb fråga". Det slutade med prat om min tid på Radio+ och Munkebäcksgymnasiet samt insikten att det var tretton år sedan jag började jobba på den av Svenska Kyrkan sponsrade lilla lokalradiostationen vid Masthugget. Känslan av att jag ändå haft lite roligt i livet. Mitt hjärta gav mig en varm kram för första gången på länge.

"Ta hand om dig", sa mitt något vuxnare jag, varpå det slog mig att jag i det ögonblicket, bortom de faktiskt sagda orden, sammanfattat de tio ganska tunga år som följt mitt avhopp från gymnasiet, med en önskan att han kommer fatta lite vettigare beslut på sin resa till 2023.

Without further ado blev jag ivägsläpad av fluffdjuret vidare ut i mörkret, fast besluten att inte ge upp på min ansökan till en utbildning jag drömt om att få ta del av de senaste två åren. Kom igen självförtroendet, let's level up.

Den usynlige fjende.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

En kärleksfull mor.

Hvad laver i?

Folk hittar till min blogg åtminstone en gång i veckan via någon form av googlesökning på våldtäktsmannens namn. Vilka är ni? Jag är nyfiken.

Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Don't forget.

Anna Elo: theremin/dragspel balkanröj 2013 y/y?

Vi kommer alltid fram till att vårt umgåsande kommer leda till random levels of win. Jag hoppas att vi förverkligar det snarast. Epicness is about to be built. Beware.