Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?