Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?

Kick the Habit, day 18.

Jag gråter cirka oavbrutet och vet inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Alla psykosomatiska vidrigheter stressar sönder mig. Vågar inte ens gå ut på balkongen och ta en nypa luft.

När jag inte orkar tänka sönder precis allting sitter jag på min motionscykel och trampar på tills jag blir yr och dör.

Ångesten börjar sätta sig i väggarna. Igen.

Kick the Habit, day 12.

Vaknade 08:03, ville simma i ett hav av glassplitter, dunkade i mig en näve Stesolid, låg i apatikoma i fem timmar.

Det går inte så bra just nu.

Kick the Habit, day 9.

Träffade min kurator idag. Vi pratade om utsättningen av medicinen samt om allt som hänt hemma den senaste veckan. Jag räknade med att hon skulle bli förvånad och ställa en massa frågor kring det här med att Jinx flyttat ut, men hon verkade mest glad över att jag börjat reagera på jobbiga situationer med känslor istället för ångest eller apati. Cymbaltan har ingen nåd när det kommer till sådant. Man blir en robot, på gott och ont. Såhär i efterhand är jag tacksam att jag varit ordentligt drogad under uppbrottet med Patrik och... Ja, alla andra som inte finns kvar i mitt liv längre. Det hade varit omöjligt för mig att ta mig igenom det utan medicinerna, men det var då. Nu är allt annorlunda, och det är underbart att kunna skratta och gråta på riktigt igen.

Blablabla. Jag hade sådan sjuk jävla tur som hamnade på öppenvården i Kista för tre år sedan. Min kurator är helt fantastisk. Det är som att hon känner mig bättre än jag själv gör. Eller ja, det är inte bara hon, det är fan hela teamet. Kuratorn, sjuksköterskan, mentalskötarna, läkaren... Riddarna kring det rubbade och skeva bordet. För första gången i mitt liv går jag i terapi som hjälper, där jag inte bara sitter och är ett stackars jävla offer, utan en människa som råkat födas med en något defekt hjärna. Jag blir behandlad som en individ, jag har ett namn, jag har en historia och jag har, förhoppningsvis, en framtid.

Fffff. Jag önskar att de vänner jag har som behöver den här sortens vård kunde få känna sig lika trygga och hjälpta av sina kuratorer, psykologer, läkare och alla andra de tvingas beblanda sig med för att orka med vardagen och allt skrot som skramlar runt i huvudet. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför jobbar man med människor om man helt uppenbart inte vill, orkar eller bryr sig? Är de sadister eller vad är grejen?

...Psykiatrin alltså. The amount of duct tape needed to fix that shit is fucking vast.

Kick the Habit, day 5.

Oh what a beautiful morning. Vaknade imorse av att Jinx röjde ut sina prylar. Valde att dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Vad gäller avtändningen har jag dock inget annat val än att stå ut med den psykosomatiska katastrofen. Jag har en brinnande lust att vräka i mig en hel karta Cymbalta och hoppa ut genom fönstret, men det känns lite onödigt såhär på femte dagen. Det är ju inte som att jag slutat helt, bara halverat dosen. Bara. Halverat. Dosen. Att sluta helt finns inte på kartan längre. Försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå från känslan av att befinna sig i puberteten/klimakteriet (combo style!) till något dubbelt så påfrestande... Nja. Då försvinner liksom hela syftet med att lägga ner medicinerna och det enda som återstår på menyn är självmord.

Dricka juice och hålla käften, dricka svindyr juice och hålla käften.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Kick the Habit, day 2.

Mjahaja, det vart tydligen svårare att sova också. Har legat och snurrat in mig i lakanen, drömt om Emilia (Big Big World-bruden, wat), Göteborg (fy FAN) samt kallsvettats hela natten. Varit uppe ett par timmar nu och stirrat in i väggen i väntan på att hjärnan skulle samla sig lite så jag kunde kliva upp ur sänghelvetet (svettbassängen snarare), och nu har jag ännu en dag av rollercoasting framför mig.

Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).

En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.

Kick the Habit, day 1.

Aye, då sätter vi igång. Dosetten är laddad med de mindre, lite finare kapslarna, och precis intill står ett 100-pack lugn på burk i full beredskap, you know, in case of Holy Fuck My Brain Is Having A Meltdown.

NU KÖR VI NU DÖR VI (HELST INTE MEN OM JAG MÅSTE SÅ). Eris bevare mig väl.

SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.