Monomentarianism.

Jag har aldrig haft ett förhållande jag mått helt bra i.

Jag har heller aldrig tittat så fokuserat på Nyhetsmorgon totalt jävla aspackad en tidig morgon bara några timmar innan jag ska träffa hela teamet på psyk tidigare. Det kan förvisso vara en definitionsfråga, just detta. Jag har nämligen varit trasknarkad, kramandes en kudde i en soffa på slutenvården while watching dat shit. Jajävlar.

Hej mor.

Hej våldtäktsman.

Hej alla andra.

God morgon, god middag och god kväll.

Kick the Habit, day 5.

Oh what a beautiful morning. Vaknade imorse av att Jinx röjde ut sina prylar. Valde att dra täcket över huvudet och fortsätta sova.

Vad gäller avtändningen har jag dock inget annat val än att stå ut med den psykosomatiska katastrofen. Jag har en brinnande lust att vräka i mig en hel karta Cymbalta och hoppa ut genom fönstret, men det känns lite onödigt såhär på femte dagen. Det är ju inte som att jag slutat helt, bara halverat dosen. Bara. Halverat. Dosen. Att sluta helt finns inte på kartan längre. Försöker föreställa mig hur det skulle vara att gå från känslan av att befinna sig i puberteten/klimakteriet (combo style!) till något dubbelt så påfrestande... Nja. Då försvinner liksom hela syftet med att lägga ner medicinerna och det enda som återstår på menyn är självmord.

Dricka juice och hålla käften, dricka svindyr juice och hålla käften.

Kick the Habit, day 2.

Mjahaja, det vart tydligen svårare att sova också. Har legat och snurrat in mig i lakanen, drömt om Emilia (Big Big World-bruden, wat), Göteborg (fy FAN) samt kallsvettats hela natten. Varit uppe ett par timmar nu och stirrat in i väggen i väntan på att hjärnan skulle samla sig lite så jag kunde kliva upp ur sänghelvetet (svettbassängen snarare), och nu har jag ännu en dag av rollercoasting framför mig.

Gårdagen gick helt i manins tecken. Jag städade lägenheten igen, stod i duschen i en timme där jag prompt skulle tänka sönder hjärnan samt ritade av en gammal bild på Linnea, en kär gammal vän som jag tappade kort efter att jag började punda i sjuttonårsåldern (nobody likes a junkie).

En annan lite småjobbig grej är att jag inte är hungrig, alls. Får tvinga i mig små portioner mat för att slippa blodsockerfall från helvetet. Detta tror jag i och för sig är en bieffekt av att jag slutat supa. Tidigare levde jag på fyllemunchies, nu sitter jag med något slags tjackavtändning och magen har kastat in handduken. Winning.

FUK U DOLAN.

Vem går och häver en pillercocktail efter att ha fått sig en blast from the past på nätet? Ghihihi, GUILTYYY.

Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.

Square wheels.

Livsviljan tackar för sig än en gång. Härligt.

No one else will do.

Hahaha. Dodging the truth, precis som vanligt, inga jävla konstigheter överhuvudtaget. Min klassiska idioti.

Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.

Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.

Prolong the madness, make me shiver.

Was it really worth it?

Aktiv passivitet.

Jag orkar egentligen inte blogga för jag orkar knappt tänka, men jag gör ett försök ändå. Den inre rastlösheten driver mig till det. Och det faktum att Försäkringskassan fortfarande inte betalat ut ett öre (senast var kring mitten av december förra året) gör mig så arg att jag måste få utlopp för katastrofen som rasar i huvudet någonstans.

Rantade loss i Ockupera Försäkringskassan en sväng, fick höra att fler sitter i samma alternativt mycket värre sits än jag, kröp ihop och dog inombords. Denna fantastiska myndighet som är tänkt att hjälpa både tillfälligt sjuka och långtidssjukskrivna driver folk till vansinne och självmord. De drar ut på handläggningstiderna in i oändligheten samtidigt som de ser till att vara otillgängliga på alla sätt och vis. Telefontiderna man fått på en liten lapp är ungefär lika accurate som busstidtabellerna på landet i Serbien. Fuck, sannolikheten att Gud själv ska uppenbara sig på Sergels torg och hålla låda är större än att ens handläggare ska svara när man ringer. Jag överdriver inte ens, this is the mothershittin' reality.

Förra månadens hyra ligger och väntar på att bli betald, mina svindyra mediciner är slut (högkostnadsskyddet gick ut i januari, woopdefuckingdoo) och mina vänner ser till att jag har mat på bordet. Läget är så otroligt jävla mycket inte ok. Jag skäms för fan. Jag är deprimerad som ett litet as och skäms. Känner mig som en vidrig liten parasit och är uppriktigt förbannad över att inte kunna få dödshjälp. Vi förbarmar oss över djur som lider, men människor som lider får göra det in döden. Ungefär så lågt har jag sjunkit. I'm gonna go ahead and give myself a random applause.

Det enda bra som hänt den senaste tiden är att jag kommit över alla fitthattar jag i många år gått runt och trott varit mina vänner. Ibland är det bra att tappa hoppet. I mitt fall innebar det en enorm insikt. Man ser rätt dum ut när man står där med öppna armar och släpper in dem i värmen där de i sin tur bara springer runt och skitar ner för att sedan, när de är färdiga och känner sig lite lättare i sinnet, springa iväg och runka av sina starkare förebilder. Fyfan.

I found this quote somewhere, nedpräntat av någon som verkar ha fått pli på det här med relationer: Bättre ensam vara, än av dåligt sällskap illa fara.

Ord min vän. Ord.

Brain damage.

Paniken som uppstår...

...När killen som våldtagit dig får permission från fängelset och ska spendera en hel helg i dina hemtrakter.

Depresso.

AVK imorgon bitti. Ta reda på om man åkt på en släng Hepatit C eller HIV, eller både och. Spännande. Sedan prata lite med en psykolog som är lite mer specialiserad kring allt som håller på att trasa sönder min hjärna just nu.

Party.

Reality? Is that you?

Haha, min ilska i fredags eskalerade till den renaste form av vansinne min själ och mina nära vänner hittills skådat (sömnlöshet och ångest är en livsfarlig jävla kobination). Åkte på en psykos strax efter att Jinx och Angleby ätit flyttpizza, så det svartnade gissningsvis för ögonen kring middagstid, och jag vaknade helt kallsvettig och förvirrad på avdelning 7 imorse. Det hela började tydligen med att jag lade mig på golvet i köket hemma i Sundbyberg och vägrade resa mig. De ringde efter en taxi för att åka in med mig till psyk, men jag vägrade ta på mig skorna vilket ingen orkade bråka om. Iklädd min sovtröja, ett par trasiga mysbyxor och knallrosa strumpor sittstudsade jag nedför trapporna, tre jävla våningar, och dundrade in i bilen. Väl framme vägrade jag gå (yay, jag hade antagligen DÖDSONT i både fötter och rumpa), så mina kära vänner fick köra runt mig i en rullstol.

Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.

Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.

THIS JUST IN!

Idag vill jag dö.

Och nu är jag även för bäng för att skriva ner allt jag låg och tänkte på efter att min mor än en gång slängt på luren i örat på mig.

Kanske borde bli bäng oftare och sluta bry mig så mycket.

Eller eventuellt prova på detta? Samtliga punkter känns fullt genomförbara, och jag tror fan att jag redan lyckats med ett par av dem.

What better time than now?

Jag är tydligen inte sjuk, jag är bara en jävla idiot. En 25 år gammal idiot som inte vet ett skit om saker som är viktiga här i livet, exempelvis pengar, ränta och superkonkreta saker som FRAMTIDEN.

Ska ta det med min kurator på tisdag så jag kan sluta gå dit och tro att saker och ting någonsin kommer bli bättre.

Fuck hope.

Clear my head.

Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away. Fuck the pain away.

Delirium tremens.

Och nu snackar jag inte om min favoritöl, utan om den faktiska effekten av att tvärt avbryta ett alkoholmissbruk. I feel like SHIT. Har inte åkt på några hallucinationer eller krampanfall än, men ungefär allt annat på listan har drabbat mig. Tar Stesolid när det blir riktigt illa, men det finns INGET som biter på huvudvärken och alla andra smärtor som härjar i min kropp just nu. Hetsdricker vatten, äter överdrivet nyttigt och försöker vistas i solen så mycket som möjligt i hopp om att kunna få mig själv på fötter snart igen. Fyfan. FYFAAAN.

Note to self: GÖR INTE OM DET HÄR, IDIOT.

Falling.

Helvete. Varför? Varför? Jag förstår inte alls vad det är som händer runt mig längre. Skattar mig lycklig som har nära och kära som stöttar mig just nu, men till vilket jävla pris? Jag utsatte mig för skit, och då borde jag väl rimligtvis förtjäna all jävla ångest som kastats åt mitt håll. Eller? ELLER?

Jag finner verkligen inga jävla ord för allt som hänt. Det känns så otroligt overkligt fortfarande, och enda anledningen till att jag håller ihop (någorlunda) är just de där fina människorna som sett, hört och till och med varit del av helvetet som rasat runt mig de senaste månaderna. De är anledningen till att jag inte sitter inlåst just nu. De är anledningen till att jag själv får bestämma om jag vill droga bort smärtan eller inte. De är anledningen till att jag överhuvudtaget vågat träda fram i ljuset och lägga fram hela sanningen. Ändå skäms jag. Jag skäms och jag känner mig smutsig.

Det känns som att jag blivit berövad på alla möjligheter att någonsin kunna fungera "normalt" igen. Vet inte om det verkligen är så, men just nu finns inget jävla ljus i slutet av någon jävla tunnel.

Turbulens.

Något gick åt helvete. Bor i Sundbyberg igen.

Orkar inte skriva mer än så just nu.

The struggle continues.

My tea's gone cold
I'm wondering why I got out of bed at all
The morning rain clouds up my window and I can't see at all
And even if I could it'd all be grey
But your picture on my wall
It reminds me that it's not so bad
It's not so bad

Avdelning 7.

Eller ja, det børjade på medicinakuten i onsdags efter ett svårt massivt intag av diverse førbængande medel. Jag fuckade ur, kort sagt, och ambulansen kom och hæmtade mig. Det blev kanyler och injektioner och piller och ett jævla spring och forslande fram och tillbaka mellan olika avdelningar. Først låg jag bland de dær vanliga stackars cancersjuka jævlarna, sedan skickades jag till beroendeakuten dær jag fick ligga på avgiftning i ett dygn och slutligen landade jag på min gamla favoritplats, avdelning 1. Eller, i folkmun, HELVETET. Det blev ett fem dygn långt æventyr, och jag ær hemskt ledsen att jag blev borta så længe nu nær jag ska ivæg till København på torsdag. Jag ær ordentligt bitter på mig sjælv, men jag mår bættre nu och ska førsøka hålla mig ifrån allt det dær fruktansvært delikata ett tag. Ett bra tag. Mweh. Ynk.

Nåvæl, jag lever. Allt ær semivæl och jag saknar er. Parkhæng i veckan? Ja. Hæng i veckan.

Stora mængder kærlek. <3

Life is a warehouse.

Slut på Stesolid i hela landet? Seriously? Vad i helvete Actavis! Och vad i helvete apoteken?! Om islænningarna failar med leveransen ligger væl ansvaret hos er att hitta en ny leverantør, no? Bensodiazepinerna håller vældigt många svenskars hjærnor i schack, och just Diazepam ær jævligt standard. Tænk om spriten bara førsvann lite sådær pløtsligt och hastigt en dag, i Sverige. Hørde jag kollektivt massjælvmord? Yes, very much so.

KUKEN.