Aktiv passivitet.

Jag orkar egentligen inte blogga för jag orkar knappt tänka, men jag gör ett försök ändå. Den inre rastlösheten driver mig till det. Och det faktum att Försäkringskassan fortfarande inte betalat ut ett öre (senast var kring mitten av december förra året) gör mig så arg att jag måste få utlopp för katastrofen som rasar i huvudet någonstans.

Rantade loss i Ockupera Försäkringskassan en sväng, fick höra att fler sitter i samma alternativt mycket värre sits än jag, kröp ihop och dog inombords. Denna fantastiska myndighet som är tänkt att hjälpa både tillfälligt sjuka och långtidssjukskrivna driver folk till vansinne och självmord. De drar ut på handläggningstiderna in i oändligheten samtidigt som de ser till att vara otillgängliga på alla sätt och vis. Telefontiderna man fått på en liten lapp är ungefär lika accurate som busstidtabellerna på landet i Serbien. Fuck, sannolikheten att Gud själv ska uppenbara sig på Sergels torg och hålla låda är större än att ens handläggare ska svara när man ringer. Jag överdriver inte ens, this is the mothershittin' reality.

Förra månadens hyra ligger och väntar på att bli betald, mina svindyra mediciner är slut (högkostnadsskyddet gick ut i januari, woopdefuckingdoo) och mina vänner ser till att jag har mat på bordet. Läget är så otroligt jävla mycket inte ok. Jag skäms för fan. Jag är deprimerad som ett litet as och skäms. Känner mig som en vidrig liten parasit och är uppriktigt förbannad över att inte kunna få dödshjälp. Vi förbarmar oss över djur som lider, men människor som lider får göra det in döden. Ungefär så lågt har jag sjunkit. I'm gonna go ahead and give myself a random applause.

Det enda bra som hänt den senaste tiden är att jag kommit över alla fitthattar jag i många år gått runt och trott varit mina vänner. Ibland är det bra att tappa hoppet. I mitt fall innebar det en enorm insikt. Man ser rätt dum ut när man står där med öppna armar och släpper in dem i värmen där de i sin tur bara springer runt och skitar ner för att sedan, när de är färdiga och känner sig lite lättare i sinnet, springa iväg och runka av sina starkare förebilder. Fyfan.

I found this quote somewhere, nedpräntat av någon som verkar ha fått pli på det här med relationer: Bättre ensam vara, än av dåligt sällskap illa fara.

Ord min vän. Ord.