SNRI-nedtrappningspanik.

Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.

Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.

Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".

WISH ME WHATEVER.