Låg på psyk ett tag. Är fri nu. Känns skönt att min nya medicin (Abilify) ser till att jag inte svänger så våldsamt i humöret. Trodde inte det fanns något som kunde stabilisera mig. Är fortfarande lite i chock. Kanske. Ungefär.
Imorgon åker jag och Jennifer västerut. Bilder på de senaste veckorna och de kommande dagarna dyker upp så snart jag funnit min laptop igen. Mycket har hänt och mycket kommer att hända.
Ja... Puz!
Showing posts with label Knark. Show all posts
Showing posts with label Knark. Show all posts
Tuesday, July 2, 2013
Saturday, April 20, 2013
My kind of lullaby.
De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.
Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.
Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.
Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.
Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.
Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.
Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.
Wednesday, April 3, 2013
Two steps from hell.
The beginning of a new end.
Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.
Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.
Talande klichéer. Två världar av ångest vaggandes farligt nära inpå varandra. Kärleken flåsandes föraktfullt i nacken, med så många evigheter av erfarenhet. Ta ditt spjut, ta din lans, ta skydd och invänta den dom du länge vetat kommer separera din kropp från din själ. Bedjan om nåd kommer stå obesvarad, och det enda du blickar ut över är en farkost som aldrig lyckats uppfylla syftet med sin existens.
Bräckliga lilla liv. Vacklande jävla självförtroende. Det kan alltid bli värre.
Thursday, March 21, 2013
Only for the weak.
Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.
Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.
Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.
Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?
Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.
Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.
Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?
Saturday, February 9, 2013
Dreamland adventures.
Känner att jag måste försöka sammanfatta min halveviga dröm här. Den var så jävla intense och awesome att jag tvingade mig själv att somna om flera gånger, ville bara tillbaka och härja vidare.
Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?
Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.
Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.
Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.
När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.
En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.
Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.
När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."
Jag vaknade.
Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.
En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.
Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?
Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.
Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.
Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.
När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.
En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.
Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.
När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."
Jag vaknade.
Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.
En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.
Thursday, September 6, 2012
Friday, May 4, 2012
Fall from grace.
The sky was gold, it was rose
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life
Sunday, April 29, 2012
SNRI-nedtrappningspanik.
Imorgon ska jag för första gången sedan jag började med Cymbalta halvera dosen. Satskapet kommer i små kapslar, så man kan inte bryta dem lite hur som helst. Blev tvungen att prata med min läkare om det, och efter en halvtimmes bollande lyckades jag övertyga henne om att det var dags att prova och se om jag verkligen behöver gå på samma höga dos som jag började med när jag var kalasdeprimerad i december 2009.
Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.
Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".
WISH ME WHATEVER.
Grejen är den att det är ett SNRI-preparat, och sådana är inte kända för att vara enkla att trappa varken upp eller ner. Jag har velat detta i flera månader nu, bara för att se om det händer något. De jag känner som gjort sig av med sina SNRI har berättat att de känner mer. Både glädje och sorg. Jag känner ångest vare sig jag är glad eller ledsen. Jag kan bli så jävla kåt att jag får panikångest, exmpelvis. Vad är det för superfrisk jävla reaktion? Haha.
Mjaja. Imorgon börjar resan. Jag ska försöka skriva lite dagligen så att ni kan följa min untergang/new, improved brain, och så att jag själv kan komma ihåg hur allting känns. Skulle det skita sig vill jag ju inte begå samma misstag om ett år igen due to "hoppsan jag förträngde visst att jag la mig i en fritös på donken".
WISH ME WHATEVER.
Saturday, April 21, 2012
FUK U DOLAN.
Vem går och häver en pillercocktail efter att ha fått sig en blast from the past på nätet? Ghihihi, GUILTYYY.
Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.
Äeh, fy fan alltså. Nu tänker jag börja knarka igen. Alla år av avhållsamhet var inte värda besväret. "Verkligheten" är en vidrig plats.
Saturday, April 7, 2012
No one else will do.
Hahaha. Dodging the truth, precis som vanligt, inga jävla konstigheter överhuvudtaget. Min klassiska idioti.
Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.
Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.
Prolong the madness, make me shiver.
Was it really worth it?
Det är tur att det finns någon som skakar om en, rycker loss en från alla sjukliga vanföreställningar.
Starchild, Dune, madness. En bädd av falsk trygghet, formad av droger och bekräftelse. Den har tvingats duga i så många år nu. Så vidrigt många år.
Prolong the madness, make me shiver.
Was it really worth it?
Thursday, November 10, 2011
Two steps forward and one to the left.
Jag blir helt varm i hela själen, som ett litet mongo, när jag ser en ekorre hoppa från gren till gren bland träden. Missing my nibblers much? Check. Drömde för fan att jag hade ett helt naturreservat fyllt av random gnagare som härjade runt och älskade varandra. Herp da derp vilken läskig jävla rodent lady jag kommer bli när Jinxys katter dragit till andra sidan.
Anywhore, det jag tänkte säga är att jag är så mixad just nu att jag inte riktigt vet vad jag säger/håller på med längre. Dagarna flyter ihop, jag tigger tillbaka antipsykotika jag gett bort för att jag råkade ha en bra månad och var övertygad om att jag aldrig kommer bli keff igen och så super jag ner mig every now and again för att lugna mig en aning. Det tär lite på mig när träden därute försöker ta ett fast grepp om mitt ansikte med sina små kvistiga fingrar och dra ut mig genom glasrutan medan köket dansar runt mig och Cheshire Catty (Zingo i det här fallet) tittar på mig helt jaw-floor för att jag outmadnessat honom. NOTERA ÄVEN MIN FANTASTISKA SWENGOLOIDISH. Waddafudge.
Ska häva lite pizza med Lillgleby och glo runt lite på Blocket efter en serverburk jag hade tänkt styra upp i min nya lägenhet. Har köpt domänen arytmienheten.se (ja, sjukt internt, den som fattar skrattar), så nu har jag något att pilla med hela vintern. NÖJD JÄVLA HEST.
Update: Min hjärna sa åt handen att lyfta en kopp som det var lite vatten i för att sedan tilta den över pizzan. The rest is history. FML.
Anywhore, det jag tänkte säga är att jag är så mixad just nu att jag inte riktigt vet vad jag säger/håller på med längre. Dagarna flyter ihop, jag tigger tillbaka antipsykotika jag gett bort för att jag råkade ha en bra månad och var övertygad om att jag aldrig kommer bli keff igen och så super jag ner mig every now and again för att lugna mig en aning. Det tär lite på mig när träden därute försöker ta ett fast grepp om mitt ansikte med sina små kvistiga fingrar och dra ut mig genom glasrutan medan köket dansar runt mig och Cheshire Catty (Zingo i det här fallet) tittar på mig helt jaw-floor för att jag outmadnessat honom. NOTERA ÄVEN MIN FANTASTISKA SWENGOLOIDISH. Waddafudge.
Ska häva lite pizza med Lillgleby och glo runt lite på Blocket efter en serverburk jag hade tänkt styra upp i min nya lägenhet. Har köpt domänen arytmienheten.se (ja, sjukt internt, den som fattar skrattar), så nu har jag något att pilla med hela vintern. NÖJD JÄVLA HEST.
Update: Min hjärna sa åt handen att lyfta en kopp som det var lite vatten i för att sedan tilta den över pizzan. The rest is history. FML.
Tuesday, August 23, 2011
^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]
Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3
Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania. 
På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).
Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.
På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!
Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D
Sunday, June 26, 2011
You changed me after all.
Fuck. Sönderrispad, sönderpundad, utmattad, ihjälgråten, uppgiven, förbannad, ledsen, besviken, helt jävla förstörd, och nu tänker jag fan bli full igen. Gärna hög också. Helst död dock.
Friday, January 21, 2011
It's not you, it's the Imovane talking.
Alexander says:
there was some horrible creatures
Alexander says:
building
Alexander says:
a tower
Alexander says:
that turned out to be a rocket launch
Alexander says:
between the television and the shelf
Alexander says:
the rocket launch was apparently to reach said shelf
Alexander says:
and then there was a purple vortex swallowing the room again
there was some horrible creatures
Alexander says:
building
Alexander says:
a tower
Alexander says:
that turned out to be a rocket launch
Alexander says:
between the television and the shelf
Alexander says:
the rocket launch was apparently to reach said shelf
Alexander says:
and then there was a purple vortex swallowing the room again
Friday, December 31, 2010
New paradigm.
Ok, det blev lite psyk igen ändå, avdelning jävla 1 som jag ju inte skulle tillbaka till ever again. Men nu har jag fått Truxal, och de knockar mig så hårt att jag efter femton timmars djupsömn fortfarande vandrar i någon underlig halvdvala och vinglar runt som om jag sniffat loss på eter. Detta är dock petitesser i min värld, för jag får äntligen fucking SOVA. :D Jag har inte sovit ut på... Jag vet inte hur många månader. Aaaahhhh. Is this what the Buddhists call reincarnation? Shit pommes säger jag bara.
Aaanywhooo, stort tack till min hjärna för att den låter mig fira nyår bortom slutenvårdens kala väggar i år igen, och hoppas att ni får en superfin kväll/natt mina underbara små stalkers. <3
Aaanywhooo, stort tack till min hjärna för att den låter mig fira nyår bortom slutenvårdens kala väggar i år igen, och hoppas att ni får en superfin kväll/natt mina underbara små stalkers. <3
Wednesday, November 24, 2010
It's turtles all the way down.
Min hjärna glappar lite ibland, som ni kanske vet, och nu har den glappat loss ordentligt en period. Min läkare tyckte att det var dags att göra något åt saken (man ska tydligen inte behöva åka in på akuten efter en utekväll), men det är lite småjobbigt att byta ut hetssupande mot högre doser Stesolid. Lugnande mediciner gör mig nämligen extremt avtrubbad och asocial, till skillnad från alkoholen som gör mig helt hysterisk. Jag kan inte acceptera att folk är ute och har skitkul medan jag ligger hemma i tredje gradens dödströtthet kramandes mina djur i någon sorts halvdvala. Where the hell did Party Cat go? What the crap is this shit?
Jinx var i alla fall en darling idag och släpade med mig ut i snöstormen en sväng. Vi lallade runt på stan mellan Lunchen och Rusningen (jorå, both of us sufferz from teh MADNESS, vi undviker Blondinbellor, iPhuckheads och Kaoz så gott det bara går), hamnade i shoppingkoma, åt vidrigt goda veganmackor på Vurma, skrattade lite, gnällde mycket och idkade allmän lustigahusethattifnattighet. Sådant behövs när man börjar brista lite i fogarna och känner att man håller på att krackelera. Vi brukar synka våra kaputtanfall läskigt bra, så ingen av oss behöver någonsin oroa sig för att den andra ska vara mindre skev än en själv. <3
Innan jag slänger i mig mitt nattknark tänkte jag även tacka Lucy, Alex, mor, Martin, Sara, Ryssland och Lotte för en fantastisk Göteborgsvistelse. Jag trodde inte att jag skulle klara fem dygn där utan att överdosera på Cyanid vid något tillfälle, men sjukt nog löste sig allt. Såg Imogen Heap live för andra gången, kramades med mina nära och kära och stötte inte på ett enda odjur from the past. Ondskans längsta fikapaus thus far, impressive indeed! Jag tycker dock fortfarande att de få fina silltomtar som finns kvar därborta borde masa sig hitåt. Här råder ständig brist på ondska och det fullkomligen flödar av kärlek, enhörningar, rosa fluff och glassbåtar. Och danskar på bäddsoffor som spelar World of Warcraft dygnet runt. Kom och låt er uppslukas av denna extraordinära fantastiskhet och jag lovar att ni aldrig kommer återvända hem igen. :D Trust me, I'm from the dark side of the internets.
Jinx var i alla fall en darling idag och släpade med mig ut i snöstormen en sväng. Vi lallade runt på stan mellan Lunchen och Rusningen (jorå, both of us sufferz from teh MADNESS, vi undviker Blondinbellor, iPhuckheads och Kaoz så gott det bara går), hamnade i shoppingkoma, åt vidrigt goda veganmackor på Vurma, skrattade lite, gnällde mycket och idkade allmän lustigahusethattifnattighet. Sådant behövs när man börjar brista lite i fogarna och känner att man håller på att krackelera. Vi brukar synka våra kaputtanfall läskigt bra, så ingen av oss behöver någonsin oroa sig för att den andra ska vara mindre skev än en själv. <3
Innan jag slänger i mig mitt nattknark tänkte jag även tacka Lucy, Alex, mor, Martin, Sara, Ryssland och Lotte för en fantastisk Göteborgsvistelse. Jag trodde inte att jag skulle klara fem dygn där utan att överdosera på Cyanid vid något tillfälle, men sjukt nog löste sig allt. Såg Imogen Heap live för andra gången, kramades med mina nära och kära och stötte inte på ett enda odjur from the past. Ondskans längsta fikapaus thus far, impressive indeed! Jag tycker dock fortfarande att de få fina silltomtar som finns kvar därborta borde masa sig hitåt. Här råder ständig brist på ondska och det fullkomligen flödar av kärlek, enhörningar, rosa fluff och glassbåtar. Och danskar på bäddsoffor som spelar World of Warcraft dygnet runt. Kom och låt er uppslukas av denna extraordinära fantastiskhet och jag lovar att ni aldrig kommer återvända hem igen. :D Trust me, I'm from the dark side of the internets.
Tuesday, October 26, 2010
Hello C16H13ClN2O my old friend.
Jävla dysfunktionella signalsubstanser. Jag vaknade på rätt sida av sängen imorse och räknade med att dagen skulle fortskrida friktionsfritt, men tro fan att något skulle skita sig i mitt avskräde till hjärna. Out of fucking nowhere infann sig en brinnande lust att slå sönder laptopen med lavalampan som står precis bakom den för att sedan dränka allt i alla kemikalier jag har i huset och sätta eld på skiten. Lyckligtvis hann jag avstyra katastrofen med en Stesolid och njuter nu av apatin dessa underbara piller kan frambringa när jag är riktigt skev. Insanity vs. Diazepam, 1-1. FML.
~~~
Update: Satan vad bäng jag blev. What.
~~~
Update: Satan vad bäng jag blev. What.
Saturday, September 18, 2010
Monday, August 30, 2010
Straight outta Compton.
Köpte lite folle så att jag kan svälja ner mina lugnande med något gott och lite sådär extra rogivande. Så nu sitter jag och myser med en kall öl i väntan på att hjärnan ska chilla lite. Började plötsligt och hastigt tänka på alla måsten och borden och skräp, och blev ju i vanlig ordning sugen på att bodyslamma vattentornet mellan Tensta och Hjulsta från ungefär 11500 meters höjd. Pynta den fula grå cylindern med lite rött, piffa upp ghettot lite på ett härligt ghettodekadent sätt. Delicious, yes?
I början av oktober gör jag för övrigt slut med Husby och planterar min lekamen i Sundbyberg (Mariehäll) istället. Och det är i grevens jävla tid ska jag säga er, jag är så otroligt jävla LESS på alla skitungar här som ränner omkring och sparkar sönder fönster, plågar folks katter, defekerar i trapphusen, sätter eld på papperskorgar, stoppar rulltrappor, kallar en hora/rasse/äckel samt gnäller om hur jävla synd det är om dem för att de har ett hem. Var i helvete är deras föräldrar? Har de ens pratat med dem om hur DE haft det innan de tvingades lämna allt de ägde och älskade för något nytt och främmande? Att de gjort det för sina barns och kommande barnbarns skull? I guess not, och jag tror att jag kommer fira min flytt med att dela ut smisk till varenda jävla snorunge jag hört skrika och/eller spotta efter mig. Vi bor ju i ett lite halvrart land där aga inte är helt ok, så de kan ju alltid hoppas att polisen kommer och tar det hysteriska, rödhåriga lilla psykfallet.
I början av oktober gör jag för övrigt slut med Husby och planterar min lekamen i Sundbyberg (Mariehäll) istället. Och det är i grevens jävla tid ska jag säga er, jag är så otroligt jävla LESS på alla skitungar här som ränner omkring och sparkar sönder fönster, plågar folks katter, defekerar i trapphusen, sätter eld på papperskorgar, stoppar rulltrappor, kallar en hora/rasse/äckel samt gnäller om hur jävla synd det är om dem för att de har ett hem. Var i helvete är deras föräldrar? Har de ens pratat med dem om hur DE haft det innan de tvingades lämna allt de ägde och älskade för något nytt och främmande? Att de gjort det för sina barns och kommande barnbarns skull? I guess not, och jag tror att jag kommer fira min flytt med att dela ut smisk till varenda jävla snorunge jag hört skrika och/eller spotta efter mig. Vi bor ju i ett lite halvrart land där aga inte är helt ok, så de kan ju alltid hoppas att polisen kommer och tar det hysteriska, rödhåriga lilla psykfallet.
Sunday, August 22, 2010
Some nights...
Hearing the music is just like seeing the colours of trance and feeling the power of acid. Ett kärt återseende inddeed.
Subscribe to:
Posts (Atom)
