My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.