These walls don't lie.

Istället för förvirring; musik.

Eftermiddagen uppslukades av min ovana att bryta ihop när jag pratar om det förgångna, särskilt de våldtäktiga delarna av det förgångna (telefonmöte med hela psykteamet). Vändningen kom lyckligtvis mot slutet av samtalet då vi på något vis lyckats bunta ihop allt skräp som cirkulerar inom mig och beslutat oss för att bygga vidare på terapin i nästa vecka. En paus i misären var helt rimligt från bägge sidor.

Jag är så glad att jag inte blir hetsad till återhämtning nu för tiden. Fram till min 23-årsdag var det, för mig, ovanligt att mötas av medmänsklighet inom psykiatrin. Nu har jag terapeuter som håller mig i handen i alla lägen, som blir uppriktigt oroade när jag missar ett möte. Det känns så otroligt mycket mer stabilt när de tar till alla medel de kan för att nå mig när jag inte klarar av att kliva upp ur sängen än när min gamla terapeut i Göteborg lät tre signaler gå fram innan hon la på luren och gick på semester i tre veckor. Det känns som att jag har en chans att komma på rätt spår trots allt som varit.

Tralala, nu ska jag ut på äventyr med Emily, put the angst on hold and rave 'til fucking dawn. Vi ses bortom det binära.