Heroes of madcraft.

Nu är det riktigt längesedan jag uppdaterade bloggen. Vet inte om det har att göra med att jag tröttnat eller att jag pysslar med så sjukt mycket annat om dagarna. Är hypersocial och träffar folk i princip dagligen. Det känns riktigt bra, och min sociala fobi är som bortblåst. Idag är det dessutom tisdag, min absoluta favoritdag varje vecka sedan ett och ett halvt år tillbaka. Som ni kanske minns arrangerar PHX ölmys varje tisdag. 10-30 personer samlas på Dovas vid Fridhemsplan (bara några hundra meter från min lägenhet) och pratar om allt och ingenting, glädje och sorg, the past, the present and the future.

Utöver detta är jag mitt uppe i ett byte av öppenvårdsmottagning inom psykiatrin. Efter fem år på Järvapsykiatrin i Kista är det tydligen dags att gå vidare, och min nya mottagning (Behandlingsenheten City, f.d. "Serafen") ska få äran att försöka trassla upp alla fantastiska knutar min hjärna bär på. Mitt första intryck av den nya läkaren är inte särskilt positivt alls dessvärre. Han fastnade hårt i den delen av min journal som förtäljer att jag var drogmissbrukare i tonåren. Trots att det är den kortaste episoden i min sjukdomshistoria har han hängt upp sig på detta, och jag får inte mina mediciner som jag ska. "Hehö, Stesolid kallar vi ju torrsprit inom psykiatrin" (NÄHE, det har jag inte vetat sedan jag var 15, alls), så han räknar varje tablett jag tar och skriver ut minsta möjliga recept på skiten. Skärper han sig inte med tiden byter jag läkare. Jag orkar inte skämmas över att jag behöver en viss medicin för att klara av vardagen någorlunda.

Nog om det. Ser ni bilden högst upp i inlägget? Yes, ännu ett spel jag gått ned mig i något alldeles fullständigt. Min älskade pojkvän lurade in mig i det, och nu sitter jag någon timme varje dag och kastar kort omkring mig like I just don't care. Det värsta är att jag blivit ganska duktig på spelet, och det gör det inte mindre roligt. Tvärtom är det skönt att låta hjärnan fokusera på nya strategier och jakten på nya kort som kan spränga motståndaren i små, små bitar. Vilken känsla. Ett funtastic vis att avreagera sig på, släppa lös den inre juggen litegrann. Ahh. Ska studsa in i spelet nu och se om det kommit några nya quests för dagen. Yes, de har kommit på ett sätt att göra skiten ännu mer beroendeframkallande. Blizzard alltså. Once you battle.net you never go afk.

Kjempeklem på er!

More love and another addiction.

Jag krossar circa en laptop om året, inga undantag de senaste fem åren. Börjar varje år med inköp av ny burk och trenden har varit varannan VAIO varannan ideapad. Nu var det ideapadens tur, och den är så fantastiskt bra och fin att jag somnar intill den, nästintill spinnandes, varje natt. Prestandan, alla features (touchscreen bl.a.) och utseendet i allmänhet, ahh, it's all just too perfect! Det är så bra att jag helt och hållet bortser från att den kör Windows 8.

Med varje ny maskin kommer nya vanor/ovanor, this time is no different, och yours truly har börjat spela DotA2. Brewmaster och Juggernaut är mina favoritkaraktärer för tillfället, men jag har inte spelat mycket alls så vi får se vad detta utvecklas till. Jugge och Brewy är liksom givna när man är jag. Karaktärer jag kan relatera till på olika sätt. :3 Så denna vinter kan officiellt ta sig, jag kommer bosätta mig vid skrivbordet och inte lämna det förrän våren är här.

Avrundar kärleksförklaringen till allt det nya med en helt våldsamt smärtsam kram till var och en av mina nära och kära som ser till att jag har det så bra som jag har det nu, trots mina bipolära svängningar och allt som hör till när man är sjuk i hela huvudet. Ilu ilu ilu! Prrrr!