You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Some great reward.

Experiences have a lasting impression,
but words once spoken
don't mean a lot now.
Belief is the way,
the way of the innocent.
And when I say innocent,
I should say naive.

So lie to me,
but do it with sincerity.
Make me listen
just for a minute.
Make me think
there's some truth in it.

(At least I've got a clean conscience.)

Nyder hvert sekund.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Dignitas.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Frozen synapses.

if you ever let me out

i will be like you

and if you buy another friend

i will feed you too

and if you ever let me fly

i will fly with you

oh, it's been so long

please, let me out of here

Stolthet.

Jag har aldrig riktigt haft en far. Det som per definition skulle föreställa min far var en skugga som emellanåt drog förbi de rum jag spenderat min uppväxt i. "Hej, ville bara kolla att du lever". Det var det enda sociala utbytet vi hade i många år. När jag tog MDMA och stod och pratade med honom la han inte märke till att jag var rejält påverkad av droger. Han var i sin egen värld, där han egentligen alltid varit. Ingen har någonsin betytt något för honom.

När jag haft det som svårast har jag inte bett honom om någonting. Jag har varit sjuk, nästan tagit livet av mig, blivit våldtagen, varit hemlös, gått igenom bottenlös skit och aldrig någonsin krävt något av honom. Men häromdagen fick jag höra något som jag inte kunde hålla käften om. Det handlade om ett jobb han egentligen skulle gett mig, men som jag inte klarade av på grund av allt som hände runt mig just då (i vintras). Jag överlät det istället till Angleby, som behövde pengar väldigt akut då. Angleby skötte sig exemplariskt och jobbade till och med över, trots smärtor på grund av hans sjukdom och annat elände. Han tog det på allvar.

Kvinnan som skulle ge honom lönen verkade inte ha någon som helst koll på vad hon höll på med, och pengarna kom flera månader för sent, till min fars konto av någon anledning. Angleby kontaktade min far som bekräftade att något gått fel och att han skulle lösa det direkt. Sex veckor senare hade fortfarande ingenting hänt. Då blev jag förbannad. Jag trodde att jag kunde lita på att min vän åtminstone skulle få sina jävla pengar som han jobbat för. Jag svor och sa saker i telefon jag normalt brukar hålla tillbaka, för jag är den alldeles för snälla lilla idioten som alltid ska vara så vidrigt diplomatisk.

Det ledde till att min far valde att säga upp bekantskapen med mig.

Nu sitter jag och undrar stilla... Vilken jävla bekantskap? Vem är han ens? Varför är jag ledsen?

Jag kommer sörja ett tag, för att jag någonstans innerst inne hade någon vanföreställning om att han hade ett hjärta, ett slags medkänsla och fadersinstinkt. Sanningen: ingetdera.

Pengar är hans hjärtebarn, och de drev vår familj till total förödelse. Jag hoppas att han är stolt över vad han åstadkommit.

Monomentarianism.

Jag har aldrig haft ett förhållande jag mått helt bra i.

Jag har heller aldrig tittat så fokuserat på Nyhetsmorgon totalt jävla aspackad en tidig morgon bara några timmar innan jag ska träffa hela teamet på psyk tidigare. Det kan förvisso vara en definitionsfråga, just detta. Jag har nämligen varit trasknarkad, kramandes en kudde i en soffa på slutenvården while watching dat shit. Jajävlar.

Hej mor.

Hej våldtäktsman.

Hej alla andra.

God morgon, god middag och god kväll.

The world will never ever be the same.

Det var längesedan jag hade såhär ont i hjärtat.

Helvete.

It's driving me evil, evil.

Are you my family?
Can I stay with you a while?
Can I stop off in your bed tonight?
I could make you smile.

In the morning I'll make you breakfast
in the evening I'll warm the bed.
And I'll always be happy to kiss you
Promise I'll never get sad.
'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.

Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.
And the siren come calling,
In the night,
Until you leave.

Help you dress yourself up fancy
and bathe you when you get sore.
I'll be good,
I think I could be all you would want and more and more.
Be proud when you dazzle the wondrous,
Glitter your eyes for the town,
Tell every last boy that you're my man,
I'll try not to let you down.

'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.
Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.

And the stars are exploding the lights
It won't be long until you'll be mine
No, it won't be long 'til you break
It won't be long until you break
It won't be long until you leave
'cause I'm evil, evil...

It's not hate.

Jinx kunde inte ens bemöda sig att komma förbi och lämna nycklarna, hon skickade dem i ett kuvert.

Det var den vänskapen det.

Aldrig mer.

Allt du äger är ingenting värt
Om du inte väljer vad du har kärt
Och ditt hus är aldrig något hem
Utan kärlek är du alltid tomhänt

Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.

Somebody that I used to know.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Nazad, nazad.

Det är ju helt underbart. Just när man börjat känna att saker och ting stabiliserat sig i den närmaste bekantskapskretsen får man en käftsmäll. History repeats itself, vidriga minnen kommer upp till ytan och känslan av att fatalt ha misslyckats med att avläsa en person infinner sig. Det river och sliter i bröstet och jag vill bara krypa ihop på badrumsgolvet, skrika, gråta, kräkas och bita loss min hud överallt där jag kommer åt med tänderna. Klösa ut ögonen på mig själv också, när jag ändå är igång.

Folk ljuger, bortförklarar, mörkar och tror att allt löser sig om de erkänner att det är precis vad de pysslar med. No emotions attached, just a whole lot of nothing. Jag orkar inte gå igenom det igen. Jag är för sjuk för att gå igenom det igen utan att själv fara illa på ett eller annat sätt.

That being said, jag är inte helt omöjlig och ger gärna en vän en ny chans om något skulle gå åt helvete. But that's it. En ny chans att visa att de förtjänar min kärlek och tillit är inte mer än rättvist. Mer än så har jag dock inte att ge. Mer än så vill jag inte ge.

Lesson learned, time to die.

Det där med att nästan ha lyckats ta igen sig efter en evighetslång, jättetrasig relation och sedan få skit kastad över sig för att man varit korkad och försökt rädda den vid några tillfällen... Det är något som får mig att vilja skölja ner varenda jävla tablett jag har hemma med en dunk vodka.

Pajkastning.

Han kallade det så, Artiom.

Så tragiskt, så sorgligt.

Inga ärliga ord om känslor och tankar. Bara bullshit.

Jag är nöjd så.

Leave in silence.