Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Javisstja!

Idag är det, på datumet, exakt tre år sedan jag blev inspärrad på slutenvården för första gången. Varför är jag nykter? Det får ni hjälpa mig råda bot på framåt kvällskvisten.

Tänkte även binärkärleksattackera min underbara jävla knight in shining armour Martin (50 mil alltså, vilken jävla skit), som också blivit illa tilltygad av pesten just detta datum bestämt sig att för evigt bära med sig. For all I care hade Dat Grate Calendar kunnat ha sitt slut idag. Motherfucker. Mother. Fucker.

It is what it is that is.

Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.

Douchebag status.

Traskalas på ett golv i förorten.

HERROW EVERYBODY, I'M SHITTIN' BLOOD! :D Min kropp och jag, vi är goda vänner, lalalaaa. Den gör verkligen allt som den inte borde göra, resten struntar den i. SO KILL ME SIDEWAYS, BITCH. VAD VÄNTAR DU PÅ? GAH, jag vill skalla sönder Kinesiska muren, all them 6259,6 kilometers of that motherfucker, bara för att se om det går att banka LITE vett i mitt förbannade huvud. Hur gör man för att inte sabba sig själv hela jävla tiden? Jag vet ärligt talat inte hur det fungerar, so please feel free to explain this bullshit to me.

Nu ska jag titta på när bröderna Angleby slaktar zombies. Det kanske kan få mig på lite bättre humör. Ynk. Saknar lällesöster. Så fort jag och Jinx fått lägenheten måste hon komma upp och hälsa på. På DIREKTEN alltså, inget jävla gnäll om skola, jobb, pengabrist och annat tråkigt. Mkay? Vi skakar tass på det. Gött.

The cold September.

Happ. Då har september landat. Åker till Rom med mor och syster den 21 och fyller år den 22. Slipper åtminstone fira min 25-årsdag i höstsluskigt skitväder vilket är rätt soft. Det är ju inte som att ångesten över att inte ha kommit någonvart sedan jag var 17 är nog, liksom.

Just nu består vardagen av självmedicinering, lägenhetsvisningar, hopp, förvirring, sorg och en hel del kluvenhet inför framtiden. Jag fick smaka lite på glädjen när jag var i Köpenhamn. Den där glädjen som infinner sig när jag gör spontana, störda, illegala och kaotiska saker that is. Den där glädjen som är den enda sortens glädje jag kan känna egentligen. Jag vet dock att den inte håller i sig så länge och att jag snabbt måste hitta på något nytt när peppen börjar avta. Ett sådant liv skulle jag aldrig ha råd med, för Det Nya innebär oftast att jag måste byta hela min omgivning för att orka ta mig upp ur sängen om morgnarna. Det måste finnas nya saker att upptäcka hela tiden, ingen jävla vardagslunk och maniskt helgfestande (som oftast slutar på akuten för mig).

Sedan vill jag ju självklart ha mina närmaste med mig på alla galna äventyr, men de har sina egna liv och pysslar med andra saker som håller dem gående. I'm happy for them, att det fungerar för dem, but my brain craves something else. Den försöker nästan leta sig ut ur huvudet på mig och fly. Kommer jag bli hysterisk och lämna allt igen? Kommer någon bry sig? Kommer jag knarka ihjäl mig? Vad är tid? Finns den ens? Var fan är jag? How long will this messed up shit go on?!

Ruta ett.

Tillbakatrillad och berövad på allt hopp, alla framtidsutsikter. Manier, depressioner... Min enda lycka är sinnessjuka mängder etanol och zopiklon. Wrong is right. Willing and unwilling sensations of the mind. A condition. The ultimate seduction. Något som knockar mig, får min själ att hålla käften, min kropp att känna mindre smärta och min hjärna att inte panikringa psyk.

Honey, I'm home.

Ovänligen,
/Sjukdomen.

Brev från själen till hjärnan.

Kom igen hjærnan, hjælp mig att bearbeta all vederværdig smørja som tagit fæste i mitt inre. Jag behøver dig, men dina defekter gør det riktigt svårt att få någon som helst rætsida på katastrofen. Glappkontakt mellan synapserna, ett ofullstændigt kopplingsschema, kortslutningarna som kastar omkull mig gång på gång... Varfør gør du så mot mig? Jag gør allt jag kan før att du ska fungera væl och trivas i din farkost, men ingenting verkar bita på dig. Vad kræver du av mig? Mer medicin? Det kommer du att få, hur mycket jag æn ogillar tanken på att behøva peta in ænnu ett gift i den redan øverbelamrade dosetten. Resten av kroppen kommer att streta emot, som vanligt, med en bistro av bieffekter och fobipanik. Du vet att jag avskyr kapslarna och tabletterna. Beroendet, att vara osjælvstændig, det skræmmer mig. Glømma ta sin dagliga dos, vakna kallsvettig och panikslagen, trycka i sig ænnu giftigare skræp før att inte førgås av leda. Sådant vill jag aldrig uppleva igen. Før att inte tala om att en dag kanske inte ha råd att køpa allt det dær som håller oss flytande.

Så snælla, snælla du, førsøk åtminstone låta mig gråta nær jag behæver det, och skratta vore inte fel det heller. Slæpp gærna ut lite ilska också, jag har ett rejælt lager som ligger och pyr i væntan på att få explodera ut øver det oændliga antal driftmongon vi støtt på genom åren. Minns du hur skønt det var att kunna gøra det nær vi var yngre? Vi brukade vara riktigt duktiga på att dela ut verbal besmiskning nær det behøvdes. Vi såg upp till varandra, samarbetade relativt væl och støttade varandra i vått och torrt.

Vi måste nå dit igen. Kom igen nu. Vi fixar det hær, eller hur? Det ær ju inte som att vi har något val egentligen.

Work with me, så slipper vi gå en fruktansvært brutal død till møtes.

Tack på førhand.

/Sjælen.

Friday, I'm insane.

Hej jag lider av FML.

Min diet består før nærvarande av øl, knæckebrød och en och annan chokladbit. Allmæn lættja och en annalkande depression lær vara orsaken. Min mage bråkar som fan, febern førsøker tvinga sig på mig igen och min mor svær ut øver mig næstan dagligen. These are all signs of things going bonkers in my brain.

Men jag orkar inte klaga. Livet har varit våldsamt horigt mot mig konsant i snart två år, jag måste få ge upp emellanåt. What goes up must come down, særskilt om man ær manodepressiv gissar jag. Eller bipolær som det så fint heter nuførtiden. EUFEMISMER, de får mig att vilja krækas och slåss i ett.

Erh. Ja. Tænkte mest sæga att jag lever æn. Och visa er hur otroligt mycket fulare svenska blir på danska. Før att inte tala om danskan sjælv... Jøsses.

Skrid og la være med at lave ballade møgfisser! <3

It never rains but it pours.

So, karma came and took our cat away.

Fuck this shit, I'm out.

New paradigm.

Ok, det blev lite psyk igen ändå, avdelning jävla 1 som jag ju inte skulle tillbaka till ever again. Men nu har jag fått Truxal, och de knockar mig så hårt att jag efter femton timmars djupsömn fortfarande vandrar i någon underlig halvdvala och vinglar runt som om jag sniffat loss på eter. Detta är dock petitesser i min värld, för jag får äntligen fucking SOVA. :D Jag har inte sovit ut på... Jag vet inte hur många månader. Aaaahhhh. Is this what the Buddhists call reincarnation? Shit pommes säger jag bara.

Aaanywhooo, stort tack till min hjärna för att den låter mig fira nyår bortom slutenvårdens kala väggar i år igen, och hoppas att ni får en superfin kväll/natt mina underbara små stalkers. <3

In your head, zombie.

Avdelning 1 på S:t Görans sjukhus alltså. Det är en plats jag förhoppningsvis aldrig någonsin kommer behöva vistas på igen. Tjejen från Iran, win, killen från Tyskland, win, "Professorn", win. Resterande; WHAT THE SHIT? Tydligen finns det läskigare mentala issues än psykoser. I did not know, och jag ville nog inte riktigt få se det med egna ögon heller.

Uncomfortably numb.

Igår fyllde Traffic hela åtta år vilket självklart skulle firas hårt och skoningslöst. Det har varit min favoritklubb sedan jag fyllde myndig, no fucking doubt, så jag planerade att ta kvällen ända in i kaklet. Tro fan att jag lyckades. Vaknade på akutmottagningen på S:t Görans sjukhus kring småtimmarna och slogs av total panik, jag var helt övertygad om att något skit hade hänt och att de skulle låsa in mig igen. Sköterskorna var dock smarta och förstod att jag bara var full som ett dussin ägg. Jag kom hem i ett (extremt blåslaget) stycke och låg i koma till för en timme sedan. :3

Nu väntar jag på att Stesoliden ska börja verka, sedan har jag ett halvår av total nykterhet att se fram emot. Inte ens en lättöl får förtäras förrän i maj. Lol på det, lol på mig och lol på alla konstigheter folk får för sig ibland.

All min kärlek.

Where is my mind?

Doodles vad jag festat sönder mig i helgen. God fucking damn. Sitter här med en öl och försöker samla ihop resterna av min före detta hjärna. Splittrad i miljontals smutsiga små flisor ligger den utspridd över stora delar av hufvudstaden. Elins och Pärs ankomst i torsdags (en jävla massa vin), Chris Liebing i fredags (en jävla massa allt), biljard igår (herregud, varje gång jag varit på det där sunkiga jävla stället vid Fridhemsplan har folk behövt bära hem mig) och slottsmiddag med mor och Martin idag. Det ömmar lite halvläskigt under höger revbensbåge. Kan det vara min lever som försöker förklara för mig att det är rätt dumt att tömma ett Systembolag varje helg? Eller är det bara någon skum noja, en bieffekt av att ha tömt ett Systembolag ännu en gång? Hypokondrin är definitivt min starkaste sida, och nu sitter den där och garvar åt mig som den alltid gör när jag googlat alla tänkbara symtom och diagnoser nästan dagligen, i flera månader. My oh my. På tisdag kommer jag få så jävla mycket skit av Kristina, min älskade kurator. Hoppas jag. Det förtjänar jag.

Medication's wearing off.

Ett par fyllor till, kanske tre, sedan är det nog dags att låsa in mig igen. Byta mediciner, justera doseringar, ta mediciner mot andra mediciners biverkningar, injicera lugnande, skrika åt läkare, skrika åt skötare, hetsäta för att man inte står ut med lukten av "maten" (eller låta bli att äta, för man får ju ändå bara upp allt senare), slå ihjäl en medpatient i brist på andra sysslor, injicera antipsykotika, stirra ut genom glasdörrarna och undra vad fan det är som händer med en, inse att man borde slängts på tippen för väldigt många år sedan, komma hem och låta helvetet börja om igen och igen och igen och igen.

Tänk vad olika liv vi lever. Och någon måste ju självfallet vara det bästa dåliga exemplet. Den som alla kan skratta åt, idioten som inte klarar av någonting, som är en äcklig parasit, som överdriver sina krämpor, som super och knarkar alldeles för mycket, som förtjänar att bli spottad och sparkad på. Någon. Bara man själv inte är den där "någon", och när man en dag får barn ska man peka på den jäveln och säga "Den där! En sådan där får du aldrig bli!". Skulle ungdjäveln mot all förmodan bli just så, ja... Då är det bara att dra på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån. Njuta misslyckandets ljuva sötma. Eller sälta. Eller beska. Eller vad fan det nu kan vara. Jag är immun mot alla dess aromer och karaktärer sedan sjukt jävla många år tillbaka.

Ventilerat hat.

Jag blir lika bitter varje gång jag ser klockrent idiotklingande kommentarer på folks blogginlägg, i synnerhet om avsändarna är anonyma. Sjävklart handlar det oftast om troll som bara är ute efter att såra människor (där brukar jag i och för sig alltid tänka att personen ifråga antagligen aldrig vågat öppna käften och med största sannolikhet är en ganska sorglig liten fan i verkliga livet), men ibland känns det som att vissa drabbats av något slags intellektuell kollaps och råkat skita ut hjärnan somewhere along the lulz of life. Det finns liksom inte ett spår av varken vett, logik eller trolleri i deras felstavade ord och illa formulerade meningar. Man sitter bara där, as if struck dumb with astonishment and surprise, och kan inte för något i världen ignorera olyckshändelsen. Jag får en sådan brinnande lust att fista mig genom hela internet bara för att få komma åt eländet och trycka ner ett brinnande uppslagsverk från 30-talet i halsen på det. För i HELVETE, GE MIG KRAFT ATT UTHÄRDA.

Ok, nu har jag nog kräkts färdigt för idag. Ska försöka glädjas över att jag varit duktig och låtsats att min röst säkert gör någon skillnad i tillvaron. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i hur Försäkringskassan sköter sina ärenden, men sedan Heilfeldt fått in sina smutsiga fingrar i leken har jag känt mig som en multidefekt broilerkyckling. Det ska satskapet få fan för. :3

Vänta vänta vänta...

Är... Är sommaren förbi nu? Allvarligt? Jag tittade ut genom fönstret för någon timme sedan och såg att löven på trädet utanför sovrummet börjat gulna. Närmare en stroke än vid just det tillfället har jag nog aldrig varit förut. Herregud. Redan? VA? Jag vill inte! JAG VILL INTEEE!

Förspäkningskassan.

Käraste, finaste Krångelkassan, varför svarar ni aldrig när jag ringer? Hur kommer det sig att det tar er en dag att neka, men tre till sex månader att bevilja en ersättning? Tycker ni det är konstigt att "fuskarna" lyckas lura er på miljontals kronor när ni tvingar människor som knappt klarar av att hålla i en penna att fylla i pärm efter pärm med blanketter för att kunna få er hjälp? Av någon anledning känns det fullt logiskt att de sjuka inte får ett skit när ni i princip kräver att man ska vara frisk för att orka gräva ner sig i er byråkrati.

Om jag någonsin blir av med min trasighet ska jag satsa på att bli miljardär genom er. Jag tycker att jag förtjänar det, tillsammans med alla andra som befinner sig i min situation. En vacker dag kommer vi skratta hela vägen till banken, sanna mina jävla ord.