The cold September.

Happ. Då har september landat. Åker till Rom med mor och syster den 21 och fyller år den 22. Slipper åtminstone fira min 25-årsdag i höstsluskigt skitväder vilket är rätt soft. Det är ju inte som att ångesten över att inte ha kommit någonvart sedan jag var 17 är nog, liksom.

Just nu består vardagen av självmedicinering, lägenhetsvisningar, hopp, förvirring, sorg och en hel del kluvenhet inför framtiden. Jag fick smaka lite på glädjen när jag var i Köpenhamn. Den där glädjen som infinner sig när jag gör spontana, störda, illegala och kaotiska saker that is. Den där glädjen som är den enda sortens glädje jag kan känna egentligen. Jag vet dock att den inte håller i sig så länge och att jag snabbt måste hitta på något nytt när peppen börjar avta. Ett sådant liv skulle jag aldrig ha råd med, för Det Nya innebär oftast att jag måste byta hela min omgivning för att orka ta mig upp ur sängen om morgnarna. Det måste finnas nya saker att upptäcka hela tiden, ingen jävla vardagslunk och maniskt helgfestande (som oftast slutar på akuten för mig).

Sedan vill jag ju självklart ha mina närmaste med mig på alla galna äventyr, men de har sina egna liv och pysslar med andra saker som håller dem gående. I'm happy for them, att det fungerar för dem, but my brain craves something else. Den försöker nästan leta sig ut ur huvudet på mig och fly. Kommer jag bli hysterisk och lämna allt igen? Kommer någon bry sig? Kommer jag knarka ihjäl mig? Vad är tid? Finns den ens? Var fan är jag? How long will this messed up shit go on?!