You met me at a very strange time in my life.

Tassar runt i mitt hem med nerverna på utsidan av kroppen. Har mått riktigt dåligt ganska länge nu, men trots höjda doser av i princip alla mediciner jag står på händer ingenting. Jag städar hela lägenheten, skrubbar allt, putsar allt, står och panikgråter i duschen så att jag sätter vatten och schampoo och allt i halsen. Hostar, kryper ihop på badrumsgolvet, hulkar mig och gråter mer och mer och mer. Tar mig upp, rullar in mig i handdukar, sätter mig vid datorn, börjar gråta helt okontrollerat igen. Det räckte med några illa valda ord för att jag skulle känna sådant obehag gentemot en av mina närmaste att allt eskalerade till att jag grät så jag skrek. Klöste loss hud från kroppen, tog lugnande, kunde inte andas, skrubbade en redan skinande jävla ren lägenhet och kollapsade slutligen i soffan efter en lätt överdos av medicinen. Låg helt orörlig och grät i tystnad. Dränkte mina rena lakan i tårar och smink och sorg.

Men jag ger inte upp än. Det finns en människa som lyckas hålla mig i handen trots att vi aldrig träffats, och han hjälper mig glömma. Känslan av att spriten inte är lika lockande längre. Känslan av en varm filt, något slags substitut för allt det destruktiva, och därtill nästan uteslutet binärt. Galet, tänker hjärnan. Tack, tänker hjärtat.

En dag i taget. Huvudet upp, fötterna ner.

Remember that it's all in your head.

Tagit några hundra rökpauser de senaste veckorna och blickat ut över mitt nya paradis. Tacksamheten infinner sig på daglig basis, tacksamheten över att jag för varje missöde fått något vackert i utbyte. Nåväl, nästan varje. Det finns ett jag antagligen aldrig kommer lyckas skaka av mig, och ett annat jag jobbar på att utplåna. Alla minnen som tyglat mig, som jag försökt möra, flambera, amputera samt slå sönder med hammare och andra lämpliga tillhyggen.

Patrik är och tycks förbli mitt livs största, djupaste snedsteg. Det var dödsdömt efter bara några månader, men jag lät åren passera, och gav därmed självhatet fritt spelrum. För varje dag, vecka, månad, år som gick hittade jag nya fel hos mig själv. Inget var någonsin Patriks fel. Allt som gick dåligt gjorde det för att jag var ett kringresande misslyckande, och allt jag rörde vid förvandlades till trögflytande ångest. Masken jag bar på fick inte under några som helst omständigheter krackelera, men även den valsen hade sitt bäst före-datum.

Månaderna med våldtäktsmannen var med största säkerhet en relation jag ansåg mig förtjäna efter att ha gått in i väggen. Jag bestraffades vid upprepade tillfällen och gick på fullaste allvar och tänkte att "Ja, så går det när man inte klarar av att tillfredsställa människor som rycker på axlarna åt att man är kvaddad i skallen". Att jag på det blev djupt förälskad i honom är förbannat jävla beklagligt. Jag förstår inte alls vad som hände där. Trodde jag var emotionellt utbränd och inte skulle klara av att känna annat än konstant panikångest i åtminstone något decennium. Delightful. Vilken timing. "Går det att göra din situation värre? Let's do that".

Rebecca/Jinx skiter jag roligt nog fullständigt i. Efter det hon gjorde har jag inte saknat henne för en sekund. Hon dyker upp i mina tankar ibland när någon låt vi brukade tycka om råkar spelas i bakgrunden, men jag blir lättad när jag inser att den nyckfulla häxan visade sina true colours rätt snart efter att vi flyttat ihop. Hon packade sin skit, dumpade mig, lämnade kvar en massa skräp i lägenheten (stal handkontrollerna till mitt NES gjorde hon också, haha) postade nycklarna till mig och bara totalförsvann. Inget snack om att "reparera" något här inte. Det finns inget att reparera. Tänka sig att min familj hade rätt. Man blir hyfsat blind när det kommer till sådana saker efter att ha blivit sönderknullad mentalt och fysiskt under en längre tid.

Min största bedrift det senaste året: jag har berättat för mitt psykteam att min depression och PTSD lett till att jag blivit alkoholist. Blotta åsynen av sprit ger mig lust att dra av en karatefylla hela vägen till BAS.

Jag hoppas detta inlägg är det sista på väldigt länge där jag beklagar mig över Patrik och våldtäktsmannen. Det börjar bli tjatigt både här och i mitt huvud. Vore det inte för Gangnam Style (på repeat) i bakgrunden whilst typing this shit hade hela min being imploderat och dragit med sig stora delar av Kungsholmen.

En cigg heil på det.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

It's driving me evil, evil.

Are you my family?
Can I stay with you a while?
Can I stop off in your bed tonight?
I could make you smile.

In the morning I'll make you breakfast
in the evening I'll warm the bed.
And I'll always be happy to kiss you
Promise I'll never get sad.
'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.

Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.
And the siren come calling,
In the night,
Until you leave.

Help you dress yourself up fancy
and bathe you when you get sore.
I'll be good,
I think I could be all you would want and more and more.
Be proud when you dazzle the wondrous,
Glitter your eyes for the town,
Tell every last boy that you're my man,
I'll try not to let you down.

'Til the siren come calling, calling
It's driving me evil, evil.
Mama was a heartbreaker
Loved you the same way I do.
But I've got so much wickedness and sin.

My name is Aleks,
and I love you the best way I know how.
My red curls slice through your heart.

And the stars are exploding the lights
It won't be long until you'll be mine
No, it won't be long 'til you break
It won't be long until you break
It won't be long until you leave
'cause I'm evil, evil...

The Great Depression.

Igår ringde min kära mor för en stunds random svammel. Självklart pratades det om min mentala hälsa och mina mediciner, that's just how she rolls I asume. Hon har försökt internetforska lite kring vad det är för piller jag stoppar i mig dagligen (gulle), men kände sig såklart inte klokare efter det då alla reagerar helt olika på samma preparat.

I bipacksedeln till Cymbaltan står det att man kan gå ner i vikt i början av behandlingen, och jag som redan var ganska liten innan jag började blev helt ägd de första månaderna. Mor sa att "så illa var det väl inte?", men se, det var till och med värre än jag mindes det. Så för att friska upp både mitt och hennes minne av den tiden grävde jag fram en bild som togs kort efter att jag skrivits ut från avdelning 24 i januari 2010.

Mer än så vill jag inte visa, för jag får kväljningar av att bara se mitt ansikte och min arm här. Det är inte konstigt att jag känner mig fet som en valross nu när det bara var två år sedan jag såg ut som Jack Skellington. Shruuugh.

Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Hey there "will to live".

Sjuk som fan och super bort den sista orken jag har. Jag önskar att jag kunde slippa alla minnen och allt jag varit igenom. Allt allt allt. Bort. Snälla, ta bort allt.



Älskar dig Lucy. <3

Traskalas på ett golv i förorten.

HERROW EVERYBODY, I'M SHITTIN' BLOOD! :D Min kropp och jag, vi är goda vänner, lalalaaa. Den gör verkligen allt som den inte borde göra, resten struntar den i. SO KILL ME SIDEWAYS, BITCH. VAD VÄNTAR DU PÅ? GAH, jag vill skalla sönder Kinesiska muren, all them 6259,6 kilometers of that motherfucker, bara för att se om det går att banka LITE vett i mitt förbannade huvud. Hur gör man för att inte sabba sig själv hela jävla tiden? Jag vet ärligt talat inte hur det fungerar, so please feel free to explain this bullshit to me.

Nu ska jag titta på när bröderna Angleby slaktar zombies. Det kanske kan få mig på lite bättre humör. Ynk. Saknar lällesöster. Så fort jag och Jinx fått lägenheten måste hon komma upp och hälsa på. På DIREKTEN alltså, inget jävla gnäll om skola, jobb, pengabrist och annat tråkigt. Mkay? Vi skakar tass på det. Gött.

I väntan på Segerhill.

Det blev så otroligt påfrestande och jobbigt att bo granne med Patriks far att jag packade mina saker och flyttade in hos familjen Angleby i Fruängen istället. Här bor Alex lillebror Robert, hans mor Lotta och deras katt Zingo. Och nu även en jugge i rosa barbadräkt. Tycker att det funkat skitbra de senaste dagarna, så det lär inte vara några problem att hänga här tills det är dags att hämta nycklarna till Paradiset.

Vill man ha det dödstyst hela dagarna rekommenderar jag att man antingen flyttar ut i skogen eller bosätter sig på månen. En lägenhet i ett hus där det mestadels bor unga människor är inte en bra plats för en pensionär som störs av fisar i rymden.

Saknar Patrik. Patrik hatar mig. Saker och ting börjar falla på plats och jag förstår varför jag får ta så mycket skit nu. Det blir en tidig första öl idag.

Sindssyg.

Imorgon fyller jag 25. Det känns ungefär lika soft som blödande hemorrojder och en yxa i låret. Som vanligt är jag fan inte redo för den här skiten, men tiden går och man tvingas gilla läget.

Om ett par timmar drar jag, Lucy och mor till Rom för att fira våra födelsedagar. Det är fortfarande sommar där, så förhoppningsvis kan jag ignorera det faktum att min kropp åldras i tokfart medan min hjärna hänger kvar kring -05 och istället helt fokusera på pizza, glass och söndertrasande av perversa italienare. Det är gött att banka skiten ur människor som förtjänar det. Borde göra det oftare (note to self).

25 alltså. Jaha. Ja.

Önskelista:
Minneslucka från juli -09 till... Tillsvidare.
Sinnesfrid.
Kärlek.

But I can't get any of that here, can I?

The cold September.

Happ. Då har september landat. Åker till Rom med mor och syster den 21 och fyller år den 22. Slipper åtminstone fira min 25-årsdag i höstsluskigt skitväder vilket är rätt soft. Det är ju inte som att ångesten över att inte ha kommit någonvart sedan jag var 17 är nog, liksom.

Just nu består vardagen av självmedicinering, lägenhetsvisningar, hopp, förvirring, sorg och en hel del kluvenhet inför framtiden. Jag fick smaka lite på glädjen när jag var i Köpenhamn. Den där glädjen som infinner sig när jag gör spontana, störda, illegala och kaotiska saker that is. Den där glädjen som är den enda sortens glädje jag kan känna egentligen. Jag vet dock att den inte håller i sig så länge och att jag snabbt måste hitta på något nytt när peppen börjar avta. Ett sådant liv skulle jag aldrig ha råd med, för Det Nya innebär oftast att jag måste byta hela min omgivning för att orka ta mig upp ur sängen om morgnarna. Det måste finnas nya saker att upptäcka hela tiden, ingen jävla vardagslunk och maniskt helgfestande (som oftast slutar på akuten för mig).

Sedan vill jag ju självklart ha mina närmaste med mig på alla galna äventyr, men de har sina egna liv och pysslar med andra saker som håller dem gående. I'm happy for them, att det fungerar för dem, but my brain craves something else. Den försöker nästan leta sig ut ur huvudet på mig och fly. Kommer jag bli hysterisk och lämna allt igen? Kommer någon bry sig? Kommer jag knarka ihjäl mig? Vad är tid? Finns den ens? Var fan är jag? How long will this messed up shit go on?!

I'm Buck, and I will fuck you sideways.

Mitt huvud är så jävla fullt av skit just nu att jag inte ens kan få ihop ett ordentligt blogginlägg. Knappar ner några ord, raderar, börjar om, raderar, blir arg på mig själv, försöker igen, känner hur jag helst av allt bara vill knyckla ihop laptopen och köra ner den i halsen på någon... Repeat. Är så ofokuserad att jag blir hysterisk och dryg när Alex (pølsemannen) försöker prata med mig medan jag skriver. Jag orkar inte vara ett sådant as egentligen, men det labila lilla monstret inom mig fortsätter rasa fram som en lavin och drar med sig allt och alla som råkar komma i dess väg.

Den här helgen hade varit ett totalt jävla fiasko om det inte vore för den mysiga stunden på Skinnarviksberget med Sadia, tjejen jag delade rum med på avd. 24. Insåg inte riktigt hur mycket jag saknat henne tills vi satte oss där i solen och blickade tillbaka på misären som hade fört oss samman. Och jävlar vad vi skrattade åt hela skiten. <3

Nu ska jag ta min nattmedicin och hata skiten ur mänskligheten tills jag somnar. Sov gott era jävla as.

Behind closed eyelids.

Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte bodyslamma ett tåg. Jag ska inte...

Hello C16H13ClN2O my old friend.

Jävla dysfunktionella signalsubstanser. Jag vaknade på rätt sida av sängen imorse och räknade med att dagen skulle fortskrida friktionsfritt, men tro fan att något skulle skita sig i mitt avskräde till hjärna. Out of fucking nowhere infann sig en brinnande lust att slå sönder laptopen med lavalampan som står precis bakom den för att sedan dränka allt i alla kemikalier jag har i huset och sätta eld på skiten. Lyckligtvis hann jag avstyra katastrofen med en Stesolid och njuter nu av apatin dessa underbara piller kan frambringa när jag är riktigt skev. Insanity vs. Diazepam, 1-1. FML.

~~~
Update: Satan vad bäng jag blev. What.

Medication's wearing off.

Ett par fyllor till, kanske tre, sedan är det nog dags att låsa in mig igen. Byta mediciner, justera doseringar, ta mediciner mot andra mediciners biverkningar, injicera lugnande, skrika åt läkare, skrika åt skötare, hetsäta för att man inte står ut med lukten av "maten" (eller låta bli att äta, för man får ju ändå bara upp allt senare), slå ihjäl en medpatient i brist på andra sysslor, injicera antipsykotika, stirra ut genom glasdörrarna och undra vad fan det är som händer med en, inse att man borde slängts på tippen för väldigt många år sedan, komma hem och låta helvetet börja om igen och igen och igen och igen.

Tänk vad olika liv vi lever. Och någon måste ju självfallet vara det bästa dåliga exemplet. Den som alla kan skratta åt, idioten som inte klarar av någonting, som är en äcklig parasit, som överdriver sina krämpor, som super och knarkar alldeles för mycket, som förtjänar att bli spottad och sparkad på. Någon. Bara man själv inte är den där "någon", och när man en dag får barn ska man peka på den jäveln och säga "Den där! En sådan där får du aldrig bli!". Skulle ungdjäveln mot all förmodan bli just så, ja... Då är det bara att dra på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån. Njuta misslyckandets ljuva sötma. Eller sälta. Eller beska. Eller vad fan det nu kan vara. Jag är immun mot alla dess aromer och karaktärer sedan sjukt jävla många år tillbaka.

Kernel panic.

Igår ville jag dö. Det kröp, pirrade, brände, stack, domnade och högg i hela kroppen, och magen ville vända sig ut och in. Stesoliden jag tog i ett försök att dämpa det värsta gjorde mig bara yr och trött, så jag började bygga på ett nervöst sammanbrott istället. Gick fram och tillbaka i lägenheten, gjorde katten orolig, försökte lyssna lite på musik... Ingenting fungerade. När jag till slut satt och skakade av smärta och panik bestämde sig själen för att det var dags att skära halsen av sig. Sjukt nog var jag tillräckligt samlad för att klara av att kommunicera med folk. Jag skrev till Lars och berättade om vad som höll på att hända, och inom loppet av en kvart dundrade han in genom dörren med en stor kram och ett par follar. Och här sitter jag nu, någorlunda stabil och så otroligt tacksam över att ha vänner som hjälper mig trassla upp min hjärna när jag inte klarar av det själv. Det är så mycket mer än jag känner att jag förtjänar efter att ha undvikit mina nära och kära under mina evighetslånga depressiva episoder. Jag önskar att min sjukdom inte var så jävla egocentrisk som den är, för jag vill verkligen kunna finnas där för dem när de har det svårt. På samma sätt som de finns där för mig. Dessvärre är jag besvärlig och störd, och då går det inte så jävla bra. Hur fan får man styr på sådant egentligen? Hur får man sin depression att hålla käften, om än bara för en stund, när man behöver stötta någon annan som mår dåligt?

Atatürk is watching you masturbate.

Hej alla små djur! Nu är jag äntligen hemma igen, några dagar innan planerad hemfärd. Egentligen skulle vi kommit hem på fredag, men en i sällskapet blev så otroligt påfrestande att vistas kring så jag och Marie-Linn tog beslutet att fly fältet och bokade ett par restplatser på flygplatsen i Istanbul. Trots att det kostade hur mycket som helst (nästan 3000 kronor per person) var det värt det, för situationen var svårt ohållbar och någon hade antagligen blivit mördad om vi tvingats vänta till på fredag. Jag tänker inte lämna ut några detaljer, men jag har nu gjort slut med en "vän" samt funnit en ny bekantskap jag redan saknar trots att vi hängt intensivt i tio dagar och bara varit ifrån varandra i ett dygn. Värsta darlingen, omigosh! <3

För första gången på ett drygt decennium har jag även lyckats få lite färg! Någon sorts ljusbrun nyans med en touch av rött och en liten flock fräknar mitt i nyllet. Hade jag inte använt solkrämen (faktor 30 lol) hade jag antagligen varit jävligt död. Cymbaltan jävlades inte överdrivet mycket för alla tycktes svettas floder i hettan (45 grader i skuggan!!1), dock kändes det som att jag hade vätskebrist i perioder och vågade därför inte dricka något alkoholhaltigt förrän kvällen innan vi åkte. Förstår ni hur mycket jag suktar efter en kall öl just nu? GAH! Tur att Jinxet kommer förbi en sväng ikväll så att jag kan göra något åt abstinensen utan att känna mig som en smygalkis.

All in all; min första utflykt på tusen år både ägde och sög. Önskar att vi hade sluppit teh fucking drama som tvingade sig på oss dagligen, men man kan ju inte få allt här i världen. Aldrig mer Turkiet!

SAKNAR ER ÇOKT! :*

Hej kom och hjälp mig.

Jag vill alltid dö när jag ska få/har mens. Från ägglossningen till sista dagen av blodtsunamin försöker jag hålla mig konstant full för att inte råka hänga mig eller göra något annat dumt och livsfarligt. Vad är grejen med det? :D

No, I don't have a gun.

Hemma från Göteborg, nypsykologad och full av cpkänslor som ligger och gnager någonstans i hjärnans mörkaste, skabbigaste vrår. Det var sjukt mysigt att träffa Lucy och hennes kärlek, dricka folle på deras balkong, härja runt med Sara och Ryssland, äta tårta med min lillebror som fyllde 17 i lördags och springa på random hattifnattar man lyckats börja sakna... Men ändå väljer mitt kära psyke att defekera över hela min varelse.

Hemkomsten var i och för sig inte så kul som jag hoppats att den skulle vara. När jag var på pestkusten hade jag hunnit börja sakna Patrik en del och vi skickade små söta SMS till varandra nästan varje dag, men så fort jag kommit hem påminde han mig om varför vårt förhållande gått åt helvete och jag orkade verkligen inte hålla masken. Bröt ihop innan vi ens hunnit till spärrarna och var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig hem. Sjukt nog löste det sig och istället för att prata med Patrik om mitt lilla sammanbrott så gick jag och la mig så fort vi trillat in genom dörren. Försökte prata lite med honom idag, men allt som kom ut var osammanhängade och ganska ogenomtänkt skit jag inte riktigt kunde stå för. Tanken var att jag skulle förklara hur otroligt ledsen jag är över att vår relation förvandlats till det äckliga monster den nu är, orden valde dock att säga något helt annat. Kanske inte helt oväntat när man lider av kronisk idioti.

Gobble gobble gobble. Dags att laga lite mat och ta sig en kopp Hålla Käften med en gnutta Tacksam För Allt Som Valt Att Inte Gå Fel.

All min kärlek. <3