Hemma från Göteborg, nypsykologad och full av cpkänslor som ligger och gnager någonstans i hjärnans mörkaste, skabbigaste vrår. Det var sjukt mysigt att träffa Lucy och hennes kärlek, dricka folle på deras balkong, härja runt med Sara och Ryssland, äta tårta med min lillebror som fyllde 17 i lördags och springa på random hattifnattar man lyckats börja sakna... Men ändå väljer mitt kära psyke att defekera över hela min varelse.
Hemkomsten var i och för sig inte så kul som jag hoppats att den skulle vara. När jag var på pestkusten hade jag hunnit börja sakna Patrik en del och vi skickade små söta SMS till varandra nästan varje dag, men så fort jag kommit hem påminde han mig om varför vårt förhållande gått åt helvete och jag orkade verkligen inte hålla masken. Bröt ihop innan vi ens hunnit till spärrarna och var helt övertygad om att jag inte skulle klara av att ta mig hem. Sjukt nog löste det sig och istället för att prata med Patrik om mitt lilla sammanbrott så gick jag och la mig så fort vi trillat in genom dörren. Försökte prata lite med honom idag, men allt som kom ut var osammanhängade och ganska ogenomtänkt skit jag inte riktigt kunde stå för. Tanken var att jag skulle förklara hur otroligt ledsen jag är över att vår relation förvandlats till det äckliga monster den nu är, orden valde dock att säga något helt annat. Kanske inte helt oväntat när man lider av kronisk idioti.
Gobble gobble gobble. Dags att laga lite mat och ta sig en kopp Hålla Käften med en gnutta Tacksam För Allt Som Valt Att Inte Gå Fel.
All min kärlek. <3
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment