Är det normalt att må pisshorigt trots att man petar i sig fyra olika sorters psykofarmaka varje dag? Det känns som att något verkligen trasat ur ordentligt i huvudet. Stesoliden hjälper mot hjärtklappningen, men inget biter på känslan av att vilja krossa skallen mot vindrutan på ett höghastighetståg, sådär så att hjärnsubstansen flyger åt alla jävla håll och ingen lyckas pussla ihop kroppen efteråt.
Varför kan jag inte bara ha en sådan där vanlig Cipramildepression som försvinner magiskt efter ett halvårs pillerknaprande och två sessioner hos random terapeut? Varför måste jag ha en personlighetsstörning? Varför krossar jag mitt hem och mina närmaste relationer helt jävla okontrollerat? Varför behöver jag trycka i mig tre kilo smutsigt knark varje kväll för att kunna sova? Kommer medicinerna tappa effekten med tiden? Kommer jag tvingas byta mediciner en tjugonde gång? Kommer jag orka det? Kommer det alltid vara såhär? Kommer det bli värre? Alla dessa frågor jag egentligen inte vill ha något svar på.
Jag vet inte. Jag är inte sjuk. Jag är bara trött, så oändligt trött...
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment