Efterskalv.

My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Only for the weak.

Dra åt helvete vad alla känslor slår volter i min kropp just nu. Mani, mani, mani. Stesolid.

Om någon månad ska jag börja gå i något slags "riktig" missbruksterapi där de kollar mina levervärden en gång i veckan. Det räckte alltså inte att försöka bearbeta allt som hände för ett par år sedan. Det finns inget att bearbeta, bara en jävla massa skräp att acceptera. Hur accepterar man att någon tagit ens kropp ifrån en, besudlat den och skurit sönder den? Jag känner hur som helst att det aldrig kommer ske, inte i mitt fall.

Nykterheten skrämmer mig, men jag är omgiven av kärlek denna gång. När jag slutade med tjacket fanns bara en person som höll mig i handen, Calle, och det han gjorde för mig är självfallet ovärderligt. Han vakade över mig, dygnet runt, ensam. Han håller mig i handen även denna gång, dock med hjälp av det som finns kvar av min familj och mina närmaste vänner.

Skräcken. Vem är jag bortom all sprit? Bortom dimman. Vem fan är jag?

Hvad laver i?

Folk hittar till min blogg åtminstone en gång i veckan via någon form av googlesökning på våldtäktsmannens namn. Vilka är ni? Jag är nyfiken.

Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.

Bloggtorkan.

Inspirationen flödar inte direkt när man vill dö.

:D

Psykbryt.

Ibland letar sig gamla spöken fram ur mörkret och hugger sönder ens armar samt halsar piller ur alla burkar som finns till hands. Särskilt jobbigt är det när man hållit sig i skinnet i nästan ett år och hela den kampen går käpprätt åt helskotta. Tänk att en människa kan knulla sönder ens kropp, hjärna och själ så jävla hårt.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Frozen synapses.

if you ever let me out

i will be like you

and if you buy another friend

i will feed you too

and if you ever let me fly

i will fly with you

oh, it's been so long

please, let me out of here

Monomentarianism.

Jag har aldrig haft ett förhållande jag mått helt bra i.

Jag har heller aldrig tittat så fokuserat på Nyhetsmorgon totalt jävla aspackad en tidig morgon bara några timmar innan jag ska träffa hela teamet på psyk tidigare. Det kan förvisso vara en definitionsfråga, just detta. Jag har nämligen varit trasknarkad, kramandes en kudde i en soffa på slutenvården while watching dat shit. Jajävlar.

Hej mor.

Hej våldtäktsman.

Hej alla andra.

God morgon, god middag och god kväll.

The world will never ever be the same.

Det var längesedan jag hade såhär ont i hjärtat.

Helvete.

Är det du?

Eller är det din familj, dina vänner, någon närstående av något slag? Jag ser er. Troligtvis är det en salig röra av samtliga.

Hur som helst skulle jag vilja tacka dig personligen, Alexander. Tack för allt du gjort med mig.

I slutet av månaden får jag fler mediciner. De sägs kunna lindra. Lindra var ett ord jag inte kände dög då vi pratade om min framtid. Jag behöver ingen lindring, jag behöver krossa de delar av hjärnan som minns. Permanent. För jag glömmer inte. Jag glömmer aldrig.

När jag frågade om det fanns en chans att jag skulle bli fullt återställd tittade min läkare ner i golvet. Hon brukar sällan tveka.

Om du bara visste hur illa däran jag är, och om du bara visste hur lite hopp jag har för framtiden.

Om du bara visste.

Diaphoresis.

Search Keywords:
* monomentaria
* alexander jubal rye
* alexander jubal-rye
* monomentaria.blogspot.com
* alexander jubal rye våldtäkt

Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.

Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Helvetets tionde krets.

Fyfan vad sabbad jag är efter allt som hände i våras och somras. Några ord på MSN från människan som kvaddat det sista av mig som gick att kvadda och jag börjar kräkas av ångest, hugga mig med knivar, duscha i skållhett vatten och skrubba loss så mycket hud jag kan. Detta trots alla mediciner jag blir matad med för att kunna stänga av så mycket av tankeverksamheten som möjligt utan att bli en fullständig jävla zombie.

The drugs will never work. Hur fan återfår man livsviljan efter allt som varit?

Pajkastning.

Han kallade det så, Artiom.

Så tragiskt, så sorgligt.

Inga ärliga ord om känslor och tankar. Bara bullshit.

Jag är nöjd så.

Leave in silence.

Hey there "will to live".

Sjuk som fan och super bort den sista orken jag har. Jag önskar att jag kunde slippa alla minnen och allt jag varit igenom. Allt allt allt. Bort. Snälla, ta bort allt.



Älskar dig Lucy. <3

Stesolidsöndag.

Why the hell do I still love you?

Patrik. Och Artiom. Men mest Patrik.

Jag ringde honom idag, Patrik, för att kolla om han inte råkat se mina fina 20-hålsconverse som lällesöster köpt till mig i New York. Försökte låta allmänt oberörd och normal, skojade till det lite med en fånig Göteborgsdialekt ("hallååå ellerrr!) och ville egentligen inte föra något jävla smalltalk. Han svarade något i stil med "Jag är på tunnelbanan just nu, ska fik... Errhh... Inte... Hem. Än." Haha. Sneaky som alltid. Eller dum i huvudet. Eller ungefär lika smidig som en flock elefanter i en porslinsaffär. Vad ville han ha sagt med det, liksom?

Efter att jag lagt på tänkte jag lite på min och mina vänners relation till honom de 4,5 åren vi var tillsammans, samt på hur allting är nu. De människor jag står nära idag och som stått mig nära under vårt förhållande (inklusive min familj) säger att de inte känner Patrik. Mamma sa till och med att hon aldrig egentligen hörde vad han sa när han väl pratade och att hon nickade för att hon inte orkade be honom upprepa samma mening en femte gång (han har ett så kallat "skenande tal", errh). INGEN vet vem Patrik är. Jag är inte ensam om att inte ha en aning om vem han är med andra ord, my brain works just fine here. De som påstår sig känna honom och känna igen sig i honom är obehagliga människor jag helst inte umgås med. Artiom ("Ryssland", mannen mina senaste inlägg handlat om) sa i somras, när vi hade ett väldigt djupt samtal om vår vänskap (vi har känt varandra i tolv år, jag och ryssen), att han kunde identifiera sig med Patrik på flera nivåer. Jag rös ända in i benmärgen.

De senaste åren har jag nämligen märkt att Artiom tytt sig mer och mer till Patrik, och han skötte all kommunikation vad gällde att träffas och umgås via honom. Jag fick veta att han skulle komma upp från Göteborg och bo hos oss ett tag ungefär samma dag som han skulle trilla in, vid flera tillfällen. Inte mig emot för något år sedan, för då trodde jag verkligen att vi var vänner allihop. Men så kom dagen då jag dumpade Patrik och veckorna/månaderna som följde var katastrofala. Jag mådde skit. Behövde verkligen mina vänner och min familj mer än någonsin, och jag började sakta lära mig vilka jag faktiskt kunde klassa som riktigt nära och vilka som egentligen bara var lösa bekanta. Artiom visade sig höra till den senare kategorin.

Han och Patrik reste fram och tillbaka från kust till kust för att "hänga" (läs: punda, något jag inte gör längre, gissar att det gör mig rätt tråkig ur dessa människors synvinkel), och jag glömdes bort helt och hållet. Jag tänkte på alla gånger jag hållit Artiom i handen och faktiskt gått in med alla medel för att rädda honom från att falla sönder helt. Jag gjorde det till och med när jag inte kunde hålla mig själv i styr. Han bodde i princip gratis med mig och Calle i en svindyr lägenhet i Majorna, han fick ta del av allt jag tänkte, tyckte och var och jag var alltid där när han behövde någon att prata med, en axel att gråta mot osv.

Likadant med Patrik. När han ballade ur helt under flera år för att han betalade istället för att få betalt för att jobba (egenföretagare, ett envist släkte), så fanns jag där och försökte peppa honom på alla sätt jag kunde. Försökte komma in med lite nya idéer och mål åt honom då han inte tycktes klara det själv, han sa att det lät bra, tätt följt av att han totalsket i allt jag sagt. Varje gång, samma jävla visa.

Dessa människor ansåg jag vara två av mina absolut närmaste vänner. Men idag, eller ja, de senaste dagarna egentligen, har jag börjat förstå vad allt egentligen handlade om. Jag var deras stöttepelare. Min hjärna satte sig nästan bokstavligen ner med mig och sa "Du, Aleks, kolla här...", och förklarade för mig att de enda gångerna de funnits där för mig var... Ja. Nej. Artiom fanns aldrig där för mig. Någonsin. Att han aldrig svarade på brevet jag skrivit till honom medan jag var inlagd på 24:an ursäktade han med att han var lite virrig och inte visste vad han skulle skriva eller säga. Eh. Och Patrik fanns där för mig först efter att hans stressiga liv smittat av sig på mig. Att vara Patriks flickvän kändes som att, i rusningstrafik på ett tunnelbanetåg, föra in ett spekulum i anus utan glidmedel upprepade gånger, DYGNET RUNT. I got stressed out and fucked at the same time. Vilken underbar insikt!

Jag lade mobiltelefonen i väskan och lunkade hemåt, nästan samma väg som jag och Patrik brukade gå när vi bodde ihop i Mariehäll, och kände ett våldsamt illamående när jag tänkte på hur många år, hur mycket ork och hur mycket empati jag lagt ner i vår relation. Nästan fem år (som började med att han knullade Meidi) som jag på fullaste allvar önskade att jag spenderat liggandes i djup koma. Det hade känts så oändligt mycket bättre att ha hängt i en jävla RESPIRATOR sedan våren -06 än att ha varit ihop med den där mannen. SÅ jävla vidrigt bitter är jag över det som varit.

Vad gäller Artiom har jag inget mer att tillägga. Om han inte kommer till min dörr, förklarar vad fan hela den här charaden handlat om och ber om förlåtelse på sina bara knän, så kan han joina resten av avskrädet jag kapat kontakten med.

Helvetes jävla FITTA vad tungt det var att få ur sig allt detta här. Men jag vet att det behövdes, för min egen förbannade hälsas skull. Och liknelsen med rektalundersökning i rusningstrafik... Alltså, ja. Jag tar den bara i tvåan om jag får en orgasm på köpet. Alla andra typer av rövknull undanbedes.

Ghaaaargh. Nog om detta.

Tack Lucy, Jinx och Angleby för att ni alltid, alltid, alltid funnits där för mig. Och tack mor, far, Martin och andra fina bekanta som försökt och ibland även lyckats hjälpa mig under resans gång, både på psyk och utanför psyk... Och alla fina jävlar som stöttat mig på IRC... Ni är helt jävla fantastiska. Älskar er alla, på olika sätt, but still for realz. <3

Nu ska jag försöka att inte börja böla medan jag äter middag med min bästaste flatmate. Mwih...

Saknade "vänner".

En människa jag såg som en av mina absolut närmaste vänner visade sig vara... Inget annat än en standard backstabber. Ni vet... Den där typen... Man visar dem sina svaga sidor, hoppas de ska finnas kvar ändå, känner sig som en idiot medan man stryker dem medhårs och låter skiten fortsätta i rädsla för att de ska dumpa en. De vänder allt de kan emot en och greppar efter varenda strå de kan för att peka på alla ens brister. Tack, jag vet, jag mår inte bra och saker och ting runt mig har varit väldigt stormiga de senaste åren.

Jag brukade finnas där för alla jag ansåg stod mig nära. Jag gick och drömde om den dag jag skulle få något liknande i gengäld. That day never came, and apparently never will. Det gör så jävla, jävla ont att känna sig så otroligt värdelös. Att man reducerats till att vara en fjolla som desperat dansar efter andras pipa.

FUCK. THAT. SHIT.

Nu dansar vi på ömsesidiga villkor. Svik mig och jag avlivar dig, emotionellt (och fysiskt, if i must).

Svin.