Saknade "vänner".

En människa jag såg som en av mina absolut närmaste vänner visade sig vara... Inget annat än en standard backstabber. Ni vet... Den där typen... Man visar dem sina svaga sidor, hoppas de ska finnas kvar ändå, känner sig som en idiot medan man stryker dem medhårs och låter skiten fortsätta i rädsla för att de ska dumpa en. De vänder allt de kan emot en och greppar efter varenda strå de kan för att peka på alla ens brister. Tack, jag vet, jag mår inte bra och saker och ting runt mig har varit väldigt stormiga de senaste åren.

Jag brukade finnas där för alla jag ansåg stod mig nära. Jag gick och drömde om den dag jag skulle få något liknande i gengäld. That day never came, and apparently never will. Det gör så jävla, jävla ont att känna sig så otroligt värdelös. Att man reducerats till att vara en fjolla som desperat dansar efter andras pipa.

FUCK. THAT. SHIT.

Nu dansar vi på ömsesidiga villkor. Svik mig och jag avlivar dig, emotionellt (och fysiskt, if i must).

Svin.