Reality? Is that you?

Haha, min ilska i fredags eskalerade till den renaste form av vansinne min själ och mina nära vänner hittills skådat (sömnlöshet och ångest är en livsfarlig jävla kobination). Åkte på en psykos strax efter att Jinx och Angleby ätit flyttpizza, så det svartnade gissningsvis för ögonen kring middagstid, och jag vaknade helt kallsvettig och förvirrad på avdelning 7 imorse. Det hela började tydligen med att jag lade mig på golvet i köket hemma i Sundbyberg och vägrade resa mig. De ringde efter en taxi för att åka in med mig till psyk, men jag vägrade ta på mig skorna vilket ingen orkade bråka om. Iklädd min sovtröja, ett par trasiga mysbyxor och knallrosa strumpor sittstudsade jag nedför trapporna, tre jävla våningar, och dundrade in i bilen. Väl framme vägrade jag gå (yay, jag hade antagligen DÖDSONT i både fötter och rumpa), så mina kära vänner fick köra runt mig i en rullstol.

Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.

Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.