» If you're with me you don't need to worry. I can take ten times the crazy we both would ever be able to accumulate together.
» If you don't go crazy, you can't shake the madness.
» It's rather cleansing to get shitfaced and howl at the moon, piss yourself and have a weird boner.
Showing posts with label Wtf. Show all posts
Showing posts with label Wtf. Show all posts
Sunday, June 2, 2013
Saturday, February 9, 2013
Dreamland adventures.
Känner att jag måste försöka sammanfatta min halveviga dröm här. Den var så jävla intense och awesome att jag tvingade mig själv att somna om flera gånger, ville bara tillbaka och härja vidare.
Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?
Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.
Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.
Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.
När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.
En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.
Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.
När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."
Jag vaknade.
Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.
En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.
Det började med en liten villa i ett slags idyll som påminde om Kungsbacka. Någon fyllde år och skulle fira med tårta, bubbel och studsmatta. Vi var kanske 20-25 personer som hade samlats, jag är inte säker på vilka det var, eller ens vems födelsedagsfest jag var på. Strax efter att vi skålat och tagit några klunkar börjar alla känna sig konstiga, både mentalt och fysiskt. En känsla av att ha rökt one spliff too many. Bodyloaden var nästan överväldigande. Vi samlades på och kring studsmattan och började prata om vad det var som höll på att hända med oss. Hade vi blivit drogade?
Plötsligt svartnade det en stund, och jag låg och kände att jag höll på att slå över till Nirvana of bakedness. Jag hörde en bussmotor gå igång ute på vägen vid staketet. Kände hur folk lyfte mig och hörde andra gasta "Vad fan gör du? Rör mig inte!", men jag såg fortfarande ingenting. Pitch black.
Ytterligare en stund gick och jag återfick synen. Några av festdeltagarna och jag fann oss själva i ett slags galleria, inte helt olik Västermalmsgallerian. Vi, kanske fem personer, stod högst upp vid en rulltrappa som skulle ta oss ned till ett enormt folkvimmel. Alla log och var nästan skrämmande trevliga mot oss. En kvinna ledde oss till närmaste bageri och godisfabrik. Det låg kakor och karameller av alla tänkbara slag överallt, på en yta av en halv fotbollsplan. Väl inne splittrades vi och uppmanades att äta av allt vi tyckte såg gott ut. Bodyloaden och bängheten satte in igen. Tuggade vi i oss knark? Who the fuck knew.
Jag gick därifrån, mätt som en gris, och vaggade runt i gallerian. Det var inte tal om att betala för någonting, utan bara gå in i de olika inrättningarna och göra det man kände för. Vid några tillfällen var jag på något slags gym där man leviterade om man inte använde maskinerna rätt. Personalen där löste det med att sätta ett armband på mig, med en QR-kod. Jag hängde kvar en stund och provade ett löpband som kände av hur man låg till i sinnet och spelade musik därefter, som bara jag som tydligen var ett med maskinen kunde höra.
När jag hade tröttnat gick jag vidare för att se vad som fanns att hitta på. En ung man kom fram till mig och berättade om platsen vi hade hamnat på. Vi skulle utmanas i att stävja våra lustar och då belönas på olika vis. När jag frågade om det handlade om ett Matrixliknande tillstånd log han och pekade mot en trappa. Dit fick jag gå när jag kände mig redo. Mycket hände, och vad som kändes som flera månader passerade innan jag slutligen bestämde mig för att sätta av mot trappan.
En äldre herre satt högst upp, utanför en tung säkerhetsdörr. Inte ett ord yttrades, och jag satte mig intill honom. Efter en stund öppnades dörren och vi välkomnades in. En lång, mörk korridor sträckte sig säkert ett par hundra meter framför oss. Vi följde efter vad det nu än var för varelse som hade släppt in oss. Allt detta under tystnad.
Vi kom fram till ytterligare en dörr. Varelsen som följt oss dit avvek, och dörren öppnades. Mannen som hade väntat med mig vid den första dörren gick in, vände sig mot mig och välkomnade mig till rummet. Väggarna pryddes av Escherliknande motiv och andra hjärnvrickare. Först nu började han tala. Ett helt nytt språk som jag aldrig hade hört tidigare, men jag insåg snabbt att jag kunde det, flytande. Han förklarade att vi hade tagit oss till en ny nivå, en ny dimension, en som skulle väcka oss från vårt tidigare liv och förbereda oss inför ytterligare ett steg. Jag frågade om jag var död, och han svarade att det snarare var tvärtom, att jag levde mer än jag någonsin gjort tidigare, och att jag närmar mig "det verkliga livet". Fortfarande tungt bäng tog jag mig för ansiktet och kände först min hud, sedan musklerna under huden, sedan mitt kranium och vidare in, känslor jag inte kan beskriva överhuvudtaget. Jag tog bort händerna från ansiktet och gick ner på knä för att spegla mig i golvet. Allt jag såg var ett starkt sken.
När jag tittade upp mot taket insåg jag att där inte fanns något tak, utan ett slags vortex som, om jag sträckte mig mot det, började dra mig upp, ut i rymden. Jag ryggade tillbaka, det blev för mycket. Mannen log varmt och sa "Ge det lite mer tid. Nästa gång du är här kommer det kännas bättre, och du kommer inte stå helt främmande inför vad som komma skall."
Jag vaknade.
Klockan var 14:30, tolv timmar i Whatever That Was. Det var första morgonen på länge som jag inte vaknade genomsvettig och panikslagen. Jag kände ett djupt och innerligt välbehag. Låg kvar länge och lyssnade på grannarnas tjatter utanför dörren.
En känsla av att sömnmedicinen är lite av ett Red Pill, but only while in dreamland. Jag hoppas på en fortsättning inatt. If this keeps happening tänker jag nog försätta mig i narkos tillsvidare.
Tuesday, January 8, 2013
Hvad laver i?
Folk hittar till min blogg åtminstone en gång i veckan via någon form av googlesökning på våldtäktsmannens namn. Vilka är ni? Jag är nyfiken.
Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.
Nu ska jag ta tio kilo medicin så att jag kan börja blogga ordentligt igen.
Tuesday, November 27, 2012
Der Untergang.
Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.
Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.
Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.
Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]
Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.
I'm out.
Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.
Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.
Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]
Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.
I'm out.
Thursday, August 16, 2012
Tuesday, July 10, 2012
Wait a minute Mr. Postman.
Atteh... Det där med ett frimärke från julen 2009 och ingen avsändare. :D Om det inte vore för stämpeln som daterar vykortets incheckning på posten till den nionde juli i år hade jag nästan trott att Jocke med kniven lyckats se in i framtiden kort innan sin död 2010. Huh. I shall now consult my gräddsifon.
Thursday, April 12, 2012
Bitch, please.
Grät mig till sömns och vaknade för ett par timmar sedan, utvilad och panikångestfri. Räknade med att denna dag skulle bli ett rent jävla helvete, ty jag har vaknat med hjärtklappning och psykbryt varje morgon sedan förra helgen (och gårdagen var ju minst sagt vedervärdig). Vad är nu detta?
Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.
Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.
Menar min kropp/hjärna/själ att jag borde skrika av mig oftare? Langa en omedelbar reaktion på saker som sänker min sinnesstämning? Jag brukar tänka att det är bättre att bita ihop, vänta ett tag och se om det kanske inte löser sig med tiden. Man vill ju inte dra några förhastade slutsatser och framstå som en idiot/fitta. Verkar däremot vara just det som kullkastar mig gång på gång och ger mig fler jätteroliga symptom på min sjukdom. Så roliga att jag kapsejsar fullständigt, blir inlåst på psyk och itvingad mediciner som försätter mig i ett emotionellt vegetativt tillstånd.
Huh. Jag har fan mycket kvar att lära.
Thursday, March 1, 2012
Spontan galenskap.
Måste bara få dela med mig av de senaste två dygnens wtf, sedan pausar jag vidare (ja, alltså, detta är ju trots allt min dagbok).
Stefan kastade över ett SMS i tisdags och sa att det hade varit mysigt att släpa med mig till Oskarshamn för att dumpa av en brandbil han och hans kollegor meckat ihop. Skrev lite skämtsamt att "Jamen ta med mig då." Plötsligt var allt bokat och klart och jag hade en halvtimme på mig att duscha, packa lite samt samla ihop hjärnan som låg utspridd över hela lägenheten. And off we went.
Tanka bilet lite. Ett par hundra liter ungefär. 1600:-, diddly.
Blinkande lampor, sirener och bärs. Minirejv! <3
Clarion Hotel Post, adult behaviour off. Screwdrivers och krossat glas, oh yeah.
Sedan skulle vi hem. Pappersflygplan med propellrar [insert ångest here].
Lyckligtvis verkade piloten helchill. "Doin' ma thing, up in da blue."
Och intill oss satt den här dramakungen. What the schnitzel/pretzel.
Det sista jag tänkte innan vi klev på leksaksplanet var "Herregud, jag vill inte dö med Juholt", sedan satt jag i krampaktig skräckparalys hela vägen till Arlanda.
But I'm alive.
And so is Juholt.
Stefan kastade över ett SMS i tisdags och sa att det hade varit mysigt att släpa med mig till Oskarshamn för att dumpa av en brandbil han och hans kollegor meckat ihop. Skrev lite skämtsamt att "Jamen ta med mig då." Plötsligt var allt bokat och klart och jag hade en halvtimme på mig att duscha, packa lite samt samla ihop hjärnan som låg utspridd över hela lägenheten. And off we went.
Tanka bilet lite. Ett par hundra liter ungefär. 1600:-, diddly.
Blinkande lampor, sirener och bärs. Minirejv! <3
Clarion Hotel Post, adult behaviour off. Screwdrivers och krossat glas, oh yeah.
Sedan skulle vi hem. Pappersflygplan med propellrar [insert ångest here].
Lyckligtvis verkade piloten helchill. "Doin' ma thing, up in da blue."
Och intill oss satt den här dramakungen. What the schnitzel/pretzel.
Det sista jag tänkte innan vi klev på leksaksplanet var "Herregud, jag vill inte dö med Juholt", sedan satt jag i krampaktig skräckparalys hela vägen till Arlanda.
But I'm alive.
And so is Juholt.
Tuesday, February 21, 2012
Sedan har vi ju synaptikk också.
[19:15] <@synaptikk> "jag tänkte att det ordnar sig, men sen så ordnade det sig inte så jag ordnade det, så det ordnade sig."
[19:15] <@impish> hahaha, synaptikk <3
[19:16] <@impish> "jag tänkte att det ordnar sig, men sen så ordnade det sig inte."
[19:16] <@impish> /life story
[19:16] <@impish> det får bli min biografi
[19:16] <@impish> eller, simply put: "det sket sig."
[19:18] <@synaptikk> Uppföljaren "sen rann det långsamt längs benen"
[19:19] <@synaptikk> anyhow... Undrar hur det luktade när skoterföraren öppnade dörren på den där bilen vid E4an.
[19:21] <@synaptikk> fan... på tal om Bajs... Det vor grymt att springa göteborsvarvet... fast va en av de kassa som typ går runt fast ändå bajsa ned sig en kilometer innan mål.
[19:22] <@synaptikk> fan en "bajs @ gbgvarvet" flashmob vore fan awesome!!!
[19:22] <@synaptikk> 100 pers som skiter ner sig samtidigt på upploppet.
[19:24] <@synaptikk> Skrikandes "Vi e goa gubbar som behöver utlopp på upploppet änna"
[19:24] <@synaptikk> NÄR NÄR NÄR? NUNUNU!
[19:26] <@synaptikk> Anna Skipper, var tog hon vägen eg?
[19:42] <@impish> synaptikk: hahahahahaha vad i heeeelvete. i <3 you.
[19:15] <@impish> hahaha, synaptikk <3
[19:16] <@impish> "jag tänkte att det ordnar sig, men sen så ordnade det sig inte."
[19:16] <@impish> /life story
[19:16] <@impish> det får bli min biografi
[19:16] <@impish> eller, simply put: "det sket sig."
[19:18] <@synaptikk> Uppföljaren "sen rann det långsamt längs benen"
[19:19] <@synaptikk> anyhow... Undrar hur det luktade när skoterföraren öppnade dörren på den där bilen vid E4an.
[19:21] <@synaptikk> fan... på tal om Bajs... Det vor grymt att springa göteborsvarvet... fast va en av de kassa som typ går runt fast ändå bajsa ned sig en kilometer innan mål.
[19:22] <@synaptikk> fan en "bajs @ gbgvarvet" flashmob vore fan awesome!!!
[19:22] <@synaptikk> 100 pers som skiter ner sig samtidigt på upploppet.
[19:24] <@synaptikk> Skrikandes "Vi e goa gubbar som behöver utlopp på upploppet änna"
[19:24] <@synaptikk> NÄR NÄR NÄR? NUNUNU!
[19:26] <@synaptikk> Anna Skipper, var tog hon vägen eg?
[19:42] <@impish> synaptikk: hahahahahaha vad i heeeelvete. i <3 you.
Sunday, November 20, 2011
Reality? Is that you?
Haha, min ilska i fredags eskalerade till den renaste form av vansinne min själ och mina nära vänner hittills skådat (sömnlöshet och ångest är en livsfarlig jävla kobination). Åkte på en psykos strax efter att Jinx och Angleby ätit flyttpizza, så det svartnade gissningsvis för ögonen kring middagstid, och jag vaknade helt kallsvettig och förvirrad på avdelning 7 imorse. Det hela började tydligen med att jag lade mig på golvet i köket hemma i Sundbyberg och vägrade resa mig. De ringde efter en taxi för att åka in med mig till psyk, men jag vägrade ta på mig skorna vilket ingen orkade bråka om. Iklädd min sovtröja, ett par trasiga mysbyxor och knallrosa strumpor sittstudsade jag nedför trapporna, tre jävla våningar, och dundrade in i bilen. Väl framme vägrade jag gå (yay, jag hade antagligen DÖDSONT i både fötter och rumpa), så mina kära vänner fick köra runt mig i en rullstol.
Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.
Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.
Självklart tog galenskaperna inte slut där... En äldre man satt i väntrummet och mumlade ganska högt för sig själv, något som gick alla runt honom på nerverna. Jag blev dock inte irriterad. Jag vände mig mot honom och skrek. Inte "HÅLL KÄFTEN!", "SLUTA!" eller något annat som gav en hint om vad det var som besvärade mig. Bara ett djupt och innerligt "AAAAAAAAAAARRRRRGHHHH!" Efter det tog mentalskötarna hand om mig och Jinx och Angleby fick inte se mer av Psykleks. Allt jag fick höra av skötarna var att jag hade skrikit om vännen jag omnämnde i föregående blogginlägg, och om våldtäkterna jag utsattes för i våras/somras.
Jag verkar onekligen ha svårt för trasiga relationer och känslorna som bubblar upp när någon jag älskar väljer att göra mig ledsen. Detta ska min vän Truxal förhoppningsvis råda bot på framöver. Vägrar bli inlagd på psyk igen bara för att jag är dum i huvudet och rädd för mina egna mediciner. Satteh... Skärpning lilltjejen. En gång till och jag slår mig själv på käften. Med en stol.
Wednesday, November 16, 2011
Undermedvetet slamperi.
[18:11] <@aleang> jag satt och noddade i soffan här i vårt rum
[18:11] <@aleang> hade typ 20 olika drömmar sen jag skrev till dig sist
[18:11] <@aleang> i två av dem hade vi sex
[18:11] <@aleang> i en av dem hade vi sex till VAR E VARGEN!?!?
[18:12] <@aleang> vi knullade och sjöng tillsammans, det var fint.
[18:11] <@aleang> hade typ 20 olika drömmar sen jag skrev till dig sist
[18:11] <@aleang> i två av dem hade vi sex
[18:11] <@aleang> i en av dem hade vi sex till VAR E VARGEN!?!?
[18:12] <@aleang> vi knullade och sjöng tillsammans, det var fint.
Sunday, October 9, 2011
Konglig enmannafylla.
Storebror Angleby har gett sig av på de sju haven (eller ja, han och Datasektionen tar en runda med Ålandsfärjan), så jag sitter vid köksbordet i Fruängen och lyssnar på lillebror Angleby medan han svamlar på Skype/Ventrilo/Teamspeak (fuck knows, han vet inte ens vad ICQ är/har varit). Haxxade in mig på IRC efter en veckas intensiv och massiv ilska över att det inte fungerat via grannens WLAN, och när jag äntligen lyckats sitter varenda jävel och idlar. INTE OK. Därför tänker jag dricka tusen öl och gå och lägga mig överdrivet tidigt.
Drar antagligen till pestkusten igen på tisdag efter terapin. En massiv skitstorm förpestar Stockholms sociala arena just nu, och jag orkar verkligen inte titta på medan stanken och dödsångesten sprider sig. Det räcker med att jag är allergisk mot höstmörkret och allt som ingår i det paketet känner jag.
Glo serier while getting shitfaced, let's do this! KRÖM!
Drar antagligen till pestkusten igen på tisdag efter terapin. En massiv skitstorm förpestar Stockholms sociala arena just nu, och jag orkar verkligen inte titta på medan stanken och dödsångesten sprider sig. Det räcker med att jag är allergisk mot höstmörkret och allt som ingår i det paketet känner jag.
Glo serier while getting shitfaced, let's do this! KRÖM!
Friday, September 9, 2011
Monday, September 5, 2011
Collapsing ever inward.
Lägenhetsvisning i Bromma idag. Ligger ett halvt stenkast från Brommaplan och har en helt insynsskyddad balkong där jag kan knarka, knulla samt ligga på betongen när jag har panikångest utan att någon står och ugglar från intilliggande balkong. Stort badrum med plats för jacuzzi även, eheh, nom?
Orkar egentligen inte röra mig ur fläcken, men jag måste ändå plocka upp min nya laptop (det blev en Lenovo igen) samt styra sprit till mig och till Patriks far. Alltså, jag ska inte supa med Patriks far, jag är bara skyldig honom en flaska rött efter gårdagens randomsnylteri.
Resten av dagen... Ptja. Det blir väl ett stort ingenting med extra allt, som vanligt.
Orkar egentligen inte röra mig ur fläcken, men jag måste ändå plocka upp min nya laptop (det blev en Lenovo igen) samt styra sprit till mig och till Patriks far. Alltså, jag ska inte supa med Patriks far, jag är bara skyldig honom en flaska rött efter gårdagens randomsnylteri.
Resten av dagen... Ptja. Det blir väl ett stort ingenting med extra allt, som vanligt.
Tuesday, August 23, 2011
^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]
Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3
Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania. 
På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).
Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.
På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!
Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D
Thursday, July 21, 2011
Vad jag gör en torsdagskväll?
[22:30] <@raccoon_> imiteHAL: de säger att android funkar, så gör det inte det ;PppPpPPppp
[22:30] <@impish> det finns alltid fel i systemet
[22:30] <+imiteHAL> raccoon_: Det funkar inte.
[22:30] <@impish> imiteHAL bekräftar
[22:30] <+imiteHAL> impish: Nja, jag tror poängen är att protokollet bekräftar rätt.
[22:30] <@raccoon_> haha
[22:30] <@raccoon_> hahahaha
[22:30] <@impish> det finns alltid fel i systemet
[22:30] <+imiteHAL> raccoon_: Det funkar inte.
[22:30] <@impish> imiteHAL bekräftar
[22:30] <+imiteHAL> impish: Nja, jag tror poängen är att protokollet bekräftar rätt.
[22:30] <@raccoon_> haha
[22:30] <@raccoon_> hahahaha
Saturday, June 11, 2011
Och världen fortsätter krympa.
LIVET, what the duck! Fick precis veta att Rita bott i samma trappuppgång på Berzeliigatan i Göteborg som mor min (där jag var inneboende ett par månader för att jag led av brist på tak över huvudet en tid). Tror till och med att det var på samma våning. Ahahaha. Alla dessa sinnesstörda sammanträffanden, jag blir tokig. :D
Nu sitter hon vid pianot och Alex med gitarren, och satan vad fint de sjunger ihop. Själv sitter jag och gömmer mig i soffan bakom min laptop och önskar att jag hade fler skills än SkrivaJävligtSnabbtPåTangentbordet. Sure, I'm into the DAW-thing, men FL Studio räknas knappast som någon talang. Tyvärr. ;(
Nu sitter hon vid pianot och Alex med gitarren, och satan vad fint de sjunger ihop. Själv sitter jag och gömmer mig i soffan bakom min laptop och önskar att jag hade fler skills än SkrivaJävligtSnabbtPåTangentbordet. Sure, I'm into the DAW-thing, men FL Studio räknas knappast som någon talang. Tyvärr. ;(
Friday, June 10, 2011
The Phonephucker invasion.
[15:45] <@decubate> ja, tanja äger <3
[15:45] <@decubate> ska bli intressant att läsa hennes uppsats sen
[15:45] <@decubate> som fan
[15:45] <@impish> ska bli intressant att bli hennes patient sen
[15:45] <@impish> :3
[15:45] <@impish> I WISH
[15:45] <@decubate> aww :D
[15:50] <@raccoon_> impish and tanja sitting in a tree...
[15:50] <@raccoon_> ^____________________^
[15:51] <@decubate> :D
[15:51] <@decubate> p o l y g a m i
[15:51] <@raccoon_> \:D/
[15:51] <@raccoon_> the only way to fly
[15:45] <@decubate> ska bli intressant att läsa hennes uppsats sen
[15:45] <@decubate> som fan
[15:45] <@impish> ska bli intressant att bli hennes patient sen
[15:45] <@impish> :3
[15:45] <@impish> I WISH
[15:45] <@decubate> aww :D
[15:50] <@raccoon_> impish and tanja sitting in a tree...
[15:50] <@raccoon_> ^____________________^
[15:51] <@decubate> :D
[15:51] <@decubate> p o l y g a m i
[15:51] <@raccoon_> \:D/
[15:51] <@raccoon_> the only way to fly
Wednesday, May 11, 2011
Monday, April 25, 2011
I am wet and I am shiny.
Gott im Himmel vilka sinnesrubbade drømmar man åker på nær man tænder av på antipsykotika. :D Inatt drømde jag att jag min gamla væn JK hade genomgått ett kønsbyte och att vi var ihop. Vi køpte en gigantisk lægenhet i Birkastan i Stockholm och lagade mat som de fullstændigt superfriska killarna i ROSMT. Och så hade vi rætt konstigt sex. Ibland hade hon penis, ibland inte, och ibland var hon ett tentakelmonster. Vet inte riktigt vad fan den dær drømmen ville ha sagt, men nær jag vaknade jag mådde jag rætt bra så jag gissar att det inte var helt fel ændå. Såatteh, JK, om du kænner før att ta en fika någon dag så verkar jag vara jævligt på. :3 Seså, var inte rædd, det var bara en drøm. Bara en drøm. Eheheh.
Tænkte lyssna på lite dansk hiphop innan jag drar ut i solen och njuter av friheten. Har tokfastnat før UFO Yepha, Suspekt, Natasja, L.O.C., Odense Assholes och Niarn. It maeks me heppi. \o/ DO YOU SPARKLE WITH THAT? Ofc you do. Sunshine to y'all!
Tænkte lyssna på lite dansk hiphop innan jag drar ut i solen och njuter av friheten. Har tokfastnat før UFO Yepha, Suspekt, Natasja, L.O.C., Odense Assholes och Niarn. It maeks me heppi. \o/ DO YOU SPARKLE WITH THAT? Ofc you do. Sunshine to y'all!
Subscribe to:
Posts (Atom)
