Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

A brief summary of my bitterness.

Fall from grace.

The sky was gold, it was rose
I was taking sips of it to my nose
And I wish I could get back there
Some place back there
Smiling in the pictures you would take
Doing crystal anything
Will lift you up until you break
It won't stop, I won't come down, I keep stock
With a tick-tock rhythm and a bump for the drop
And then I bumped up
I took the hit I was given
Then I bumped again
And then I bumped again
She said how do I get back there
To the place where I fell asleep inside you
How do I get myself back
To the place where you said
I want something else to get me through this
Semi-charmed kind of life

Oduschad, full och keff.

Mina närmaste vänner bryr sig dock inte om mitt kvaddade tillstånd. Niklas kom förbi lite sådär halvspontant från Skåneland och gav mig en vacker present som han själv meckat ihop. En present jag tycker är så vacker att jag tänker styra nya hål i öronen där de kan hänga och dingla.

Innan dess satt vi i vardagsrummet och skrattade med Stephen Fry i nästan tre timmar. Lyckad jävla söndagsjävel.

Outbreakz!

Oh haaai thaaar! Nu är jag installerad i ett område som heter Valby i Köpenhamn. Jag och Alex delar ett rum i någon sorts studentkorridorsliknande inrättning, och det är tamigsatan riktigt mysigt. Vi springer från rum till rum och delar kök och toalett med andra, något jag trodde skulle ta livet av mig, men det funkar fan! Påminner lite om Skövdetiden då jag lärde känna många fina knasbollar och gjorde av med alldeles för många hjärnceller. Jag hoppas att folket här är minst lika tossiga i hatten som alla var på P4 back in the day. :3 Inte för att jag skulle festa lika hårt nu som jag gjorde då, utan mest för att den sortens hattmakare tenderar att göra mig riktigt klad i själen.

Idag kommer Tjåmæs hit från de lite västligare delarna av Danland för att joina oss på Lille Vega och F.U.K.T:s spelning som jag sett fram emot i ett par månader nu. Allt känns sjukt 2006, och det var ett hysteriskt bra år, så min inre Party Cat spinner nöjt och matar mig med lite välförtjänt dopamin.

Ville mest bara säga att allt är chill och att tant impish mår bra, även fast hon saknar er däruppe i piratlandet (hah, kollade thepiratebay.org igår och möttes av ett stort rött "STOP", varpå jag skrattade rått i två hela sekunder, ett skratt som tvärt avbröts då insikten att jag kommer spendera en hel månad i det här landet slog mig.)

TIEM FOR DASS + DUSCH! KNUS!

Class05.

Throwing myself down memory lane med lite gamla mappar från djupet av min hårddisk som jag fått för mig att damma av en sväng. Hello .sid, I have missed you so fucking much.

Alex säger:
du hade massa JÄTTEBRA typ chipdiskmusik som du skulle langa över till mig!
Alex säger:
fick sånt jävla stånd av den playlisten på din födelsedagsfest

Exakt precis på pricken så. Inte för att jag minns så mycket av min födelsedagsfest (jag firade ju 23- och 24-årsdagen samtidigt, det blev en hel del av allt det där goda), men jävlar i lådan alltså! I LÅDAN! JÄVLAR!

This one goes to you.

Cheshire caterpillar.

Överdrivet lyckad helg trots åtta miljoner myggbett och minst lika många blåmärken. Jag ser ut att ha blivit körd i en cementblandare tillsammans med ett gäng tegelstenar, precis som man gjorde efter en lyckad fest på den gamla goda tiden. Än är man någorlunda odödlig. :3

Sara och Ryssland sussar sött i köket och försöker ta igen sig och jag försöker locka hit Thomas på lite randomhäng. Det går sådär, den jävla slackern verkar inte ha några som helst planer på att röra sig från sin dator. Det är ok när det regnar eller är kyligt, men nu är det 25 jävla plusgrader ute. De få gånger sådant inträffar på våra breddgrader borde man faktiskt jobba hårt på att styra lite malignt melanom, inte sitta hemma i sin binära puppa.

Ska försöka hetsa folk en sväng till. I värsta fall får jag väl gå ner till Järvafältet själv med isvatten och en bra bok. Mmmh, Eye In The Sky. Eller kanske Junky. Eller Neverwhere. Goshdarned Adlibris, det går inte att bara köpa en bok, det måste alltid bli ett halvt dussin åt gången.