Twelve steps.

Stand clear, here's a dead man coming through. I've got one foot in the grave, the other kicks the bucket for real. That's not all. Ever since the age of ten I've tried twenty different ways to kill myself, and I'm tired of being a failure, I've got to succeed to bleed, so come on. Here goes nothing, and you can tell by the walk that I'm dying to meet my maker. And I've got twelve steps left of the program, I really think that we should talk. Here goes nothing, so many people to thank for that part of my bad behaviour. And I've got one shot left in the chamber.

Jag. Vill. Tillbaka. NU.

^M1-1=-aED1[O][EF1[n-1]+Fext1[n-1]]

Diddlies fellow readers! Tänkte att jag skulle dela med mig lite av helgens masshysteri en sväng, såhär efter ett och ett halvt dygns vila/sömn/koma. :3

Jag och Fanny spontanåkte nämligen till Köpenhamn i fredags för att dansa ihjäl oss till Aphex Twin, glida med i danskarnas prideparad samt idka lite Fear and Looting (yes, looting) i Christiania.

På fredagen började det lite lätt med Christianiahäng (jag iklädd min OnePiece, självfallet) och allt som hör till. Vi satt vid vattnet och blev hest (ER DU HEST?!), drack Chrisbärs och lootade järnet. Träffade även lite skumt folk vilket i och för sig är rätt oundvikligt där, men det ägde. De ägde. Allt ägde. ÄÄÄG!

Lördagen började med Stesolid och frukost på sängen (Fanny är en jävla pärla, man vill liksom bara strypa henne av gull) och lite funderingar kring vad fan vi hade gjort kvällen innan (pic above highly related).

Sedan drog vi ut på queerkalas. Vi gled genom innerstaden och dansade hela vägen till Christiania, där vi stannade "en stund". :3 Sedan vart det förfest på hotellet. Emmy och ett par glada danskar kom förbi och söp ner oss något alldeles åt helskotta, sådär så jag inte riktigt minns hur vi tog oss till Tap1 där Aphex spelade.



Däremot gick ihjäldansningen asbra. När spelningen led mot sitt slut bestämde sig hela publiken för att trycka sig framåt, och full och bäng som jag var stod jag självklart längst fram och var övertygad om att jag skulle klara det galant. Jag svimmade. Kravallstaketet ger inte vika för små juggetroll, och juggetroll har tydligen sköra revben. Danskarna var dock snälla och lyfte över mig till vakterna på andra sidan staketet där jag fick kvickna till lite. Ambulansen kom också, men jag vägrade avsluta kvällen på sjukan, så Fanny agerade sjuksköterska och såg till att jag tog min medicin när vi kom tillbaka till hotellet kring morgonkvisten.

På söndagen vaknade vi och marscherade raka vägen till Christiania för att avsluta hela ritualen med lite fotplaskande i vattnet, prat om livet och... Ja, ni vet, allt som hör till. Efter några timmar gled vi motvilligt mot tåget som skulle ta oss tillbaka till helvetet (förlåt, Göteborg), och då var det Fannys tur att begå självlol. När vi skulle byta tåg i Malmö tänkte hon inte riktigt på avståndet mellan vagn och plattform. Let's just... Leave it at that. Men hon överlevde!

Sista sträckan var vi så jävla slitna och hade så sjukt ont att vi vräkte i oss öl och smärtstillade samt däckade över fyra säten och ett bord.

DET HÄR MÅSTE VI GÖRA OM! :D :D :D

En fin diss på Wiktionaryanska.

Bräka
1. Låta som ett får.
2. (Vardagligt, något nedsättande) Tala med väldigt öppna och långdragna vokaler; till exempel om att prata på skånska eller danska.

It's a Denmark thing.

ALLE DANSKERE DØR!!

Gårdagens spelning alltså... Satan. I. GATAN. Jag är inte fullt återställd riktigt än (kommer jag någonsin att bli det?), men... Wow. Jag finner inga ord. Danskjävlarna kan sin skit, no doubt.

Dricker White Peach, hetsäter "frukost" och ska snart ut och härja igen. Haha, jag är lite lycklig just nu. Det pirrar i tårna för helvete. Wheee! :D :D :D

Outbreakz!

Oh haaai thaaar! Nu är jag installerad i ett område som heter Valby i Köpenhamn. Jag och Alex delar ett rum i någon sorts studentkorridorsliknande inrättning, och det är tamigsatan riktigt mysigt. Vi springer från rum till rum och delar kök och toalett med andra, något jag trodde skulle ta livet av mig, men det funkar fan! Påminner lite om Skövdetiden då jag lärde känna många fina knasbollar och gjorde av med alldeles för många hjärnceller. Jag hoppas att folket här är minst lika tossiga i hatten som alla var på P4 back in the day. :3 Inte för att jag skulle festa lika hårt nu som jag gjorde då, utan mest för att den sortens hattmakare tenderar att göra mig riktigt klad i själen.

Idag kommer Tjåmæs hit från de lite västligare delarna av Danland för att joina oss på Lille Vega och F.U.K.T:s spelning som jag sett fram emot i ett par månader nu. Allt känns sjukt 2006, och det var ett hysteriskt bra år, så min inre Party Cat spinner nöjt och matar mig med lite välförtjänt dopamin.

Ville mest bara säga att allt är chill och att tant impish mår bra, även fast hon saknar er däruppe i piratlandet (hah, kollade thepiratebay.org igår och möttes av ett stort rött "STOP", varpå jag skrattade rått i två hela sekunder, ett skratt som tvärt avbröts då insikten att jag kommer spendera en hel månad i det här landet slog mig.)

TIEM FOR DASS + DUSCH! KNUS!

Take me high, take me higher!

We wanna go somewhere else. We're not threatened by people anymore. All our insecurities have evaporated. We're in the clouds now. We're wide open. We're spacemen orbiting the earth. The world looks beautiful from here, man. We're nympholeptics, desiring for the unobtainable. We risk sanity for moments of temporary enlightenment. So many ideas. So little memory. The last thought killed by anticipation of the next. We embrace an overwhelming feeling of love. We flow in unison. We're together. I wish this was real. We want a universal level of togetherness, where we're comfortable with everyone. We're in rhythm. Part of a movement. A movement to escape. We wave goodbye. Ultimately, we just want to be happy. Heh, yeah, hang on, what the fuck was I just talking about?

Køkkenmødding.

Jag brukar ha sjukt svårt før lagnolalia, men det hær ær fan fina grejer;

Alexander says:
bare vendt til jeg kommer hjem, så skal jeg snakke dansk til dig mens jeg knalder dig på køkkenbordet.

Ohooooi!

HerrejævlaGUD vad snuskigt bra OHOI var i fredags. Sekunden jag æntrade dansgolvet børjade jag studsa runt och trillade in i någon sorts extas. Jinx och Alex verkade vara minst lika pepp, så trots mongofylla, hoppsanknarkande, några minnesluckor och bråk med en vakt tycker jag att kvællen all in all blev riktigt lyckad. Morgonen dærpå vaknade vi alla tre i en liten sæng, dær Jinx (som låg nærmast væggen) och Alex (som låg længst ut) insåg att de var helt indrænkta i någon sorts vætska som var luktfri, men jag var torr. Vi kom fram till att någon av dem stællde sig upp och urinerade på den andre før att sedan lægga sig ner och pissa ner sig sjælv litegrann. Detta var antagligen inte alls vad som intræffade, men vi behøvde någon sorts teori kring mysteriet.

Jag træffade Alex far, operasångare och tomte, samt hans syskon. Vilken underbar familj det dær ær. Vi åt værldens godaste brunch, fick massage, pratade om musik och språk och hade det allmænt mysigt. Nær vi kænde oss klara tog vi en lång promenad genom Christiania, och ungefær då blev jag kær. Jag flyttar till Køpenhamn så snart jag bara kan. :3 Typ helst igår egentligen. Gah! Tålamod, Aleks, TÅLAMOD. Om två månader så.

Nu ær jag tillbaka i Sverige, och det førsta vi gjorde var att packa ner Alex saker i Vællingby och slæpa dem till Årsta, dær vi nu kommer bo ett par månader framøver. Det kænns sjukt konstigt att bo i någon annans fullt møblerade hem, men området ær skitmysigt och Cissi bor alldeles i nærheten så jag har en kænsla av att det kommer æga ændå.

Næ, nu blire fan frukost och morgonknark. Och ett førsøk till acklimatisering. Lollercoaster.

Hej jag lider av FML.

Min diet består før nærvarande av øl, knæckebrød och en och annan chokladbit. Allmæn lættja och en annalkande depression lær vara orsaken. Min mage bråkar som fan, febern førsøker tvinga sig på mig igen och min mor svær ut øver mig næstan dagligen. These are all signs of things going bonkers in my brain.

Men jag orkar inte klaga. Livet har varit våldsamt horigt mot mig konsant i snart två år, jag måste få ge upp emellanåt. What goes up must come down, særskilt om man ær manodepressiv gissar jag. Eller bipolær som det så fint heter nuførtiden. EUFEMISMER, de får mig att vilja krækas och slåss i ett.

Erh. Ja. Tænkte mest sæga att jag lever æn. Och visa er hur otroligt mycket fulare svenska blir på danska. Før att inte tala om danskan sjælv... Jøsses.

Skrid og la være med at lave ballade møgfisser! <3