My kind of lullaby.

De senaste månaderna, ett drygt år, vilar i en tjock dimma med få minnen som möjligtvis hade kunnat ge mig mer drivkraft om det inte vore för spriten. Eller ja, det är så det känns just nu. Kanske hade samma händelser aldrig inträffat om det inte vore för att jag varit onykter, lite som med mina lugnande mediciner och möjligheten att lämna mitt hem utan att fullständigt kollapsa. Bruket av dessa substanser kommer dock alltid med en känsla av skam och nederlag, maktlösheten inför mina glappande synapser. Mina vänner och min familj bär på en mer eller mindre konstant oro över min situation och väljer ibland att skälla ut mig för mitt beteende i hopp om att jag ska ryckas ur hänsynslösheten mot min egen kropp och deras psyken. I ärlighetens namn hjälper detta föga, allt jag strävar efter är något slags sinnesro oberoende av vad jag måste ta till för att finna den. Hur mycket jag än försöker vägrar den infinna sig, och jag funderar kring om jag egentligen har en halv aning om vad själva konceptet handlar om.

Jag började supa och knarka väldigt tidigt i livet och är övertygad om att jag hade begått självmord om jag hade låtit bli. Mitt hem var en fristad för blandmissbrukare, och jag vet att jag blivit utnyttjad för detta många gånger. Redan när jag var fjorton år gammal åkte mina föräldrar iväg på flera veckors semester över somrarna och lämnade mig i en enorm lägenhet i centrala Göteborg. Jag är medveten om att både min mor och min far var upptagna med sina egna problem och mina yngre syskons behov av uppmärksamhet och omtanke. Mor studerade, far idkade arbetsnarkomani, syskonen var alldeles för små för att ta hand om sig själva... Ja, jag blev helt enkelt skuffad åt sidan och fick ta ansvar för alldeles för mycket när helvetet inom mig började slå rot och gro på riktigt. Mina vänner var välkomna ombord på mitt sjunkande skepp, där vi hade otroligt "roligt" tills det var dags för dem att ta tag i sina liv och komma någonvart. De började glida bort från mig och jag hamnade i allt trasigare och trasigare kretsar med tiden. När jag fyllde 18 var jag fullfjädrad ärkenarkoman och kunde halsa en flaska vodka utan att avlida på plats.

Sedan dess har jävligt många år passerat och under denna tid har mycket hänt. Så sinnessjukt mycket att jag står helt perplex inför både det förflutna och min eventuella framtid. Det känns som att ett sekel passerat sedan jag började förstöra mig själv, och jag fyller 27 i höst. Overklighetskänslor och ångest, svaghet och uppgivenhet, sönderfall och sorg.

Det är lördag och jag dricker mitt vin. Det var fredag och jag drack det mesta av mitt vin i ensamhet, föll trots det inte i sömn förrän sömnmedicinerna överkonsumerats något. Dagarna flyter ihop och jag bryr mig inte. Jag orkar inte. Ännu en jävla alkoholists memoarer, varsågod.

Der Untergang.

Se på satan. 21 december närmar sig med stormsteg, och istället för planen jag spikade 2006 (dansa bland pyramiderna med min dåvarande stora kärlek, haha herregud) kommer jag just exakt på pricken detta datum flytta till Kungsholmen och påbörja ett nytt kapitel i mitt allt annat än stabila liv. För se, när jag gav honom min hand gav han mig fingret, och det är det hela 2012 handlat om på min sida av förvirringen.

Jag drömmer om honom emellanåt och vaknar gråtandes, med samma trasiga känslor hela min varelse vadat i under hela vårt förhållande färskt upprivna, som om ingenting hade förändrats. Utan att överdriva tror jag att jag var lika delar förälskad som han var emotionellt frånvarande. En sådan sak skulle kunna fortsätta nöta ner mig in i evigheten, men när jag vaknar till lite och inser att jag faktiskt tagit mig ur det deprimerande hamsterhjulet, utan att ha tagit livet av mig på kuppen, känner jag något slags lättnad. Smärtan som infinner sig varje gång är lättare att ta när jag identifierat den som resterna av förlorad kärlek. Det säger mer om hur djupt, varmt och intensivt jag kunnat älska än hur miserabelt livet var parallellt med relationen.

Jag blir alltid lika förbluffad över hur han utan någon vidare ansträngning fick mig att lägga min relationsregelbok åt sidan och helt förtränga den när saker och ting började brista i fogarna. Inredning flög, väggar rasade, orden smattrade på bortom all rim och reson, och jag fann mig själv i den fålla jag envist förpassat folk till när de, enligt mig, gått överstyr med sina känsloyttringar. "Din måttlöst gränsöverskridande jävla idiot! Fattar du inte vad jag försöker säga med mina jävla axelryckningar varje gång du öppnar käften?!" Helvete vad jag snarare fick sätta mig ned och äta upp min förbannade bok, sida för sida, efter varje härdsmälta. Plötsligt var jag den enda idioten inom räckhåll, och det med besked också.

Sorgen över hur lite jag fick i gengäld för all kärlek jag tyckte mig ligga ute med drev mig till att begå obeskrivligt korkade handlingar, så till den grad att jag än idag både skäms och blir äcklad över min egen existens när jag tänker på det. Jag fick väl för fan skylla mig själv som lät det hela gå överstyr. Hade jag varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag stävjat den inre rösten som ständigt gnatade på om hur dumt det skulle vara att göra slut med någon man är så fanatiskt kär i och bara skridit till verket innan jag gick in i väggen (yes, the ever so glorious summer of 2009). [Insert efterkloka ramblings here]

Så... Vad jag försökte säga var... Att... Ja. Nej. 2012 - y'all got it all wrong. I got it all wrong. 2012 simply is a series of dafuq. Deal with it. Or don't. Fuck a donut if you have to. Don't blame the Mayans for running out of space. Blame space itself. Yeah. Go ahead and do that.

I'm out.

Expedition Blå linjen, the Akalla branch.

Tog en liten promenad med Putte igår. Från Husby till Sergels torg via Kista, Överjärva Gård, Järva Krog, Brunnsviken, Roslagstull och Odenplan. Vi planerade att ta den här promenaden redan förra sommaren, men så blev jag ju sjuk och klarade inte av att lämna lägenheten överhuvudtaget.

Den här gången hade ingen av oss några som helst ursäkter, det var söndag och rastlösheten trängde sig på med tillhörande psykbryt, så vi gjorde slag i saken. Ett par mackor inhandlades, lokalsinnet skrevs ut på två A4, vattenflaskorna fylldes på and off we went. Vandringen tog ganska exakt fyra timmar och en kvart, och kändes som ungefär det dubbla, minst. Fötterna gav upp redan efter två timmar, min rygg tog livet av sig när vi nådde Roslagstull och kring Hötorget ville jag bara sätta mig ner och gråta, men vi överlevde! Tvåkommanånting mil med två korta matpauser.

Ingen av oss hade en halv aning om hur vacker sträckan mellan Husby och Vasastan är ovan jord. När man kommer ut från skogen vid Överjärva Gård möts man av en runsten och en massa får, bara ett stenkast från tågrälsen där pendeln mot Märsta passerar. Själva gården utgörs av ett antal små söta hus (röda, i gammaldags lantlig stil) med lite olika verksamheter, ett café som tyvärr var stängt och både små och stora inhägnader för djuren. Det enda konstiga (och i och för sig lite roliga) är golfbanan som tar vid precis där gården slutar. Ganska random. Och vid golfbanans södra ände tornar kaotiska Järva Krog upp sig med ett gigantiskt hotell och en kaotisk motorväg, men så fort man tagit sig över (under?) den stora korsningen befinner man sig än en gång på en magisk plats, vid sjön Brunnsviken som man sedan följer hela vägen till Roslagstull. Whaaah. Hade jag orkat traska drygt fyra mil varje dag (på max en timme) hade jag nog aldrig satt min fot på tunnelbanan igen.

Det här måste verkligen göras om, fast kanske från Hjulsta nästa gång. Någon gång när smärtan i benen lagt sig och när man lyckats lura i ett par andra stackare att det är en skitbra idé att joina oss på ännu en upptäcktsfärd. Det kommer vara värt det, jag lovar! Blå linjen overground is the shit!