Kick the Habit, day 4.

Det var fint väder igår, så jag höll mig hemifrån och försökte att inte tänka på att jag höll på att zappas ihjäl av min egen hjärna. Petade i mig Stesolid emellanåt, men det fungerade i knappt en timme efter att tabletterna börjat verka.

But I'll remain positive about this, för redan igår började jag faktiskt känna. Typ känslor. Jag satt i solen och njöt. Kände inte bara att "meh, svettsvett whatever", utan ville nästan rulla runt i gräset av övernöjdhet, som en liten gris. :D Har nog aldrig riktigt känt så förut. Innan depressionen var jag mest grinig över att jag alltid blev bränd och höll mig i skuggan. Om jag hade vetat då hur sjuk jag skulle bli hade jag slagit mig själv på käften. Man ska verkligen inte ta något för givet.

What goes up must come down though. Resten av känslospektrat ingår ju självfallet i paketet, och det räknade jag även med. Problemet var att det handlade om något som jag trodde skulle vara stabilt vad som än hände i mitt huvud, nämligen vännen jag bor med. Jag vet att jag lovade mig själv att jag skulle sluta vara så jävla snäll och generös som jag alltid varit när jag lämnade Patrik och hans vänner. Det misslyckades jag med fatalt och köpte en lägenhet åt mig och Jinx i hopp om att vi båda skulle kunna börja bygga på ett bättre liv. Tyvärr visade det sig att hon vantrivs här, vilket ledde till att jag började vantrivas, och igår exploderade det. Jag fick en helt otroligt våldsam känsla av bitterhet, sorg och ånger. Hela universum kollapsade och jag grät så jag inte kunde få luft.

Hon flyttar imorgon. Det gör ont överallt, både fysiskt och mentalt. Jag trodde aldrig att det skulle bli såhär, någonsin, men som jag förstått det kan hon inte bo med andra än sin familj. Jag önskar att det hade visat sig långt innan jag bestämde mig för att köpa lägenheten, men det är ju sjukt lätt att vara efterklok.

Vi förblir kanske vänner, men just nu är allt väldigt mycket åt helvete. Några ton hopplöshet hänger över mig, och skam över att jag alltid fattar så otroligt jävla misslyckade beslut när det kommer till sådana här saker.

People are people. Avoid them.

Tot ziens.

Atatürk is watching you masturbate.

Hej alla små djur! Nu är jag äntligen hemma igen, några dagar innan planerad hemfärd. Egentligen skulle vi kommit hem på fredag, men en i sällskapet blev så otroligt påfrestande att vistas kring så jag och Marie-Linn tog beslutet att fly fältet och bokade ett par restplatser på flygplatsen i Istanbul. Trots att det kostade hur mycket som helst (nästan 3000 kronor per person) var det värt det, för situationen var svårt ohållbar och någon hade antagligen blivit mördad om vi tvingats vänta till på fredag. Jag tänker inte lämna ut några detaljer, men jag har nu gjort slut med en "vän" samt funnit en ny bekantskap jag redan saknar trots att vi hängt intensivt i tio dagar och bara varit ifrån varandra i ett dygn. Värsta darlingen, omigosh! <3

För första gången på ett drygt decennium har jag även lyckats få lite färg! Någon sorts ljusbrun nyans med en touch av rött och en liten flock fräknar mitt i nyllet. Hade jag inte använt solkrämen (faktor 30 lol) hade jag antagligen varit jävligt död. Cymbaltan jävlades inte överdrivet mycket för alla tycktes svettas floder i hettan (45 grader i skuggan!!1), dock kändes det som att jag hade vätskebrist i perioder och vågade därför inte dricka något alkoholhaltigt förrän kvällen innan vi åkte. Förstår ni hur mycket jag suktar efter en kall öl just nu? GAH! Tur att Jinxet kommer förbi en sväng ikväll så att jag kan göra något åt abstinensen utan att känna mig som en smygalkis.

All in all; min första utflykt på tusen år både ägde och sög. Önskar att vi hade sluppit teh fucking drama som tvingade sig på oss dagligen, men man kan ju inte få allt här i världen. Aldrig mer Turkiet!

SAKNAR ER ÇOKT! :*