Forever shunned.

Eöwh. Jag har ägnat det senaste dygnet åt att komma på varför Jinx inte bor kvar här längre. Efter att ännu en gång ha läst konversationen vi förde på failbook när min hjärna kollapsade häromveckan såg jag att hon missuppfattat väldigt mycket av det jag sagt. Jag funderade på att ringa henne och fråga om hon hade lust att prata lite mer om allt som hänt. Ett tag tänkte jag till och med fråga om det kanske inte var lite väl förhastat det här med att packa sina saker och dra när vi egentligen inte pratat igenom allt ordentligt.

And then it hit me. Världens Snällaste Aleks ville lappa ihop något trasigt igen, bara för att alla runt henne ska vara nöjda och glada medan hon själv sitter med pistolen mot huvudet.

Kvällen då allt gick åt helvete stod jag och grät medan jag förklarade för henne varför jag känt att det varit jobbigt att bo med henne de senaste månaderna, men jag var så trasig i huvudet att jag inte klarade av att prata, så jag sa att vi kunde skriva till varandra istället. Precis innan jag vek av mot mitt rum sa hon att det kanske var en dålig idé att bo ihop, och jag tolkade det som att hon ville flytta. Min respons blev att "ja, du har ju månaden ut (vilket var fel, för i kontraktet står det att uppsägningstiden är på tre månader, jag hade helt glömt bort det)", och svaret på det var "förstår du att du precis slängt ut mig?". Efter det pajade huvudet ihop ännu mer och saker som jag tycker hon borde tagit upp långt tidigare började plötsligt leta sig fram.

Under hela tiden vi bott ihop har jag varit ärlig och öppen för diskussion vad gäller i princip allt. När hon vid ett par tillfällen frågade hur det låg till med mitt drickande sa jag som det var, rakt ut, inga krusiduller; jag dricker för att jag inte kan hantera all skit som hänt mig de senaste åren. Jag dricker, men jag döljer det inte. Alla mina kontakter inom psykiatrin vet om detta, och mor och Martin har sagt sitt de med. Jinx visste precis på pricken hur det låg till. Ändå tog hon upp det när vi pratade om situationen hemma. Sa att hon mådde dåligt av att vara runt människor med alkoholproblem. Men visst fan är det skillnad på alkoholproblem och alkoholproblem. Jag söp mig inte fuck-you-in-the-ass-full, betedde mig inte som ett as mot henne, väsnades sällan de dagar hon ville ha det tyst runt sig, rättade mig så mycket jag kunde efter hennes något mer hektiska liv, medan jag själv var sjukskriven och färdig att slängas på tippen. Jag var glad för hennes skull och försökte få en massa saker, bland annat ekonomiska issues, att gå ihop så att vi båda kunde slappna av hemma och må bra. Att jag skämdes över min existens var något jag försökte ta itu med på andra sätt.

Så kom dagen då jag kände att mina pengar sinade, att jag satt strandad i lägenheten medan hon hade råd att åka iväg på ett äventyr mitt i en, enligt henne, ekonomisk kris och jag ifrågasatte huruvida det var rimligt att ta sig en tripp till Göteborg och få sitt hår fixat (dreads) samtidigt som det var besvärligt att betala katternas veterinärkostnad and what have ye. Tydligen hade hon skramlat ihop pengar för detta ändamål. Mhm, absolut, men om man har saker runt sig som är lite mer akuta att få styr på än sitt hår, då tar man väl ändå sina surt förvärvade slantar och lägger dem på det istället?

Nej, då kom det plötsligt fram att jag äter mer än hon gör och att det var jobbigt att saker och ting hon räknade med skulle finnas i skafferiet plötsligt inte fanns där längre när hon skulle använda dem. Jag passade på att påminna henne om att jag (med hjälp av Calle och Stefan) lagt ut pengar för väldigt mycket som gått åt i hushållet, vare sig det varit saker jag kunnat eller inte kunnat äta/dricka. Hade inget som helst egotänk när jag handlade, utan köpte saker jag visste att hon tyckte om och som jag inte skulle röra. Räknade kallt med att hon skulle göra likadant. Icke. Ju längre tiden gick, desto mer sällan kom hon hem med saker jag kunde äta när hon hade varit och handlat.

När jag kommenterade på detta hade jag plötsligt jättefel och inom loppet av några minuter bestämdes det att hon skulle köpa sin egen mat (jag kände direkt att det var något hon hade tänkt på länge men av någon anledning vägrat tala om för mig). Ni vet, den klassiska, dryga grejen man kör i ett kollektiv där man inte känner varandra så väl eller helt enkelt inte vill lära känna människorna man bor med. Det hörde inte hemma i min värld där jag tyckte mig känna Jinx bättre än någon jag haft i mitt liv tidigare. Hoppsan i helvete vad fel jag hade.

Jävlar i min lilla låda vilken fullständig cerebral pares jag har när det kommer till alla typer av relationer. Jag öppnar mig för människor, jag välkomnar dem i mitt liv på alla sätt jag kan och är nästintill gränslöst generös kring de jag älskar (är detta måhända en genetisk defekt?), men det enda jag hittills fått i gengäld är "ja, men jag bad dig faktiskt aldrig göra så". Bad mig göra vad? Vara där för de som betyder mycket för mig? Ironiskt nog pratade vi om svenskt kontra osvenskt beteende dagarna innan allt rasade. Öppenhet och generositet kom vi fram till var egenskaper som hörde till den senare kategorin. Typiskt osvenskt, typiska anledningar till att vilja fly detta kalla jävla land. Att kunna slappna av och trivas på andra platser än i sitt rum känns nämligen som något man helt enkelt inte gör här. Det är så avlägset. Allt bortom de fyra väggarna man omges av och surret från den egna datorn är skitläskigt och resulterar cirka alltid i panikångest och självmord.

Hah. All den gyttja jag precis knappat ur mig pekar åt samma håll jag grinat och gnällt om i en halvt oändlig evighet: jag måste verkligen fly denna skärseld till omgivning snarast möjligt. Gör jag inte det kommer jag med största säkerhet skaffa en permanent adress på slutenvården med tillhörande brevlåda och namnskylt i mässing. En brevlåda mest för syns skull, för ve den svensk som vågar idka någon form av kommunikation. Ve den lilla jävel som tar sig tid att skriva ett brev för hand och gå misste om all den tid man måste ägna åt att lyssna till ljudet av grannen i trappuppgången för att försäkra sig om att inte krocka ihop med någon på sin väg till ännu en dag av självhat, förödmjukelse, stress, ångest och själsligt förfall.