Kick the Habit, day 9.

Träffade min kurator idag. Vi pratade om utsättningen av medicinen samt om allt som hänt hemma den senaste veckan. Jag räknade med att hon skulle bli förvånad och ställa en massa frågor kring det här med att Jinx flyttat ut, men hon verkade mest glad över att jag börjat reagera på jobbiga situationer med känslor istället för ångest eller apati. Cymbaltan har ingen nåd när det kommer till sådant. Man blir en robot, på gott och ont. Såhär i efterhand är jag tacksam att jag varit ordentligt drogad under uppbrottet med Patrik och... Ja, alla andra som inte finns kvar i mitt liv längre. Det hade varit omöjligt för mig att ta mig igenom det utan medicinerna, men det var då. Nu är allt annorlunda, och det är underbart att kunna skratta och gråta på riktigt igen.

Blablabla. Jag hade sådan sjuk jävla tur som hamnade på öppenvården i Kista för tre år sedan. Min kurator är helt fantastisk. Det är som att hon känner mig bättre än jag själv gör. Eller ja, det är inte bara hon, det är fan hela teamet. Kuratorn, sjuksköterskan, mentalskötarna, läkaren... Riddarna kring det rubbade och skeva bordet. För första gången i mitt liv går jag i terapi som hjälper, där jag inte bara sitter och är ett stackars jävla offer, utan en människa som råkat födas med en något defekt hjärna. Jag blir behandlad som en individ, jag har ett namn, jag har en historia och jag har, förhoppningsvis, en framtid.

Fffff. Jag önskar att de vänner jag har som behöver den här sortens vård kunde få känna sig lika trygga och hjälpta av sina kuratorer, psykologer, läkare och alla andra de tvingas beblanda sig med för att orka med vardagen och allt skrot som skramlar runt i huvudet. Varför ska det vara så jävla svårt för? Varför jobbar man med människor om man helt uppenbart inte vill, orkar eller bryr sig? Är de sadister eller vad är grejen?

...Psykiatrin alltså. The amount of duct tape needed to fix that shit is fucking vast.