Kernel panic.

Igår ville jag dö. Det kröp, pirrade, brände, stack, domnade och högg i hela kroppen, och magen ville vända sig ut och in. Stesoliden jag tog i ett försök att dämpa det värsta gjorde mig bara yr och trött, så jag började bygga på ett nervöst sammanbrott istället. Gick fram och tillbaka i lägenheten, gjorde katten orolig, försökte lyssna lite på musik... Ingenting fungerade. När jag till slut satt och skakade av smärta och panik bestämde sig själen för att det var dags att skära halsen av sig. Sjukt nog var jag tillräckligt samlad för att klara av att kommunicera med folk. Jag skrev till Lars och berättade om vad som höll på att hända, och inom loppet av en kvart dundrade han in genom dörren med en stor kram och ett par follar. Och här sitter jag nu, någorlunda stabil och så otroligt tacksam över att ha vänner som hjälper mig trassla upp min hjärna när jag inte klarar av det själv. Det är så mycket mer än jag känner att jag förtjänar efter att ha undvikit mina nära och kära under mina evighetslånga depressiva episoder. Jag önskar att min sjukdom inte var så jävla egocentrisk som den är, för jag vill verkligen kunna finnas där för dem när de har det svårt. På samma sätt som de finns där för mig. Dessvärre är jag besvärlig och störd, och då går det inte så jävla bra. Hur fan får man styr på sådant egentligen? Hur får man sin depression att hålla käften, om än bara för en stund, när man behöver stötta någon annan som mår dåligt?