Ett par fyllor till, kanske tre, sedan är det nog dags att låsa in mig igen. Byta mediciner, justera doseringar, ta mediciner mot andra mediciners biverkningar, injicera lugnande, skrika åt läkare, skrika åt skötare, hetsäta för att man inte står ut med lukten av "maten" (eller låta bli att äta, för man får ju ändå bara upp allt senare), slå ihjäl en medpatient i brist på andra sysslor, injicera antipsykotika, stirra ut genom glasdörrarna och undra vad fan det är som händer med en, inse att man borde slängts på tippen för väldigt många år sedan, komma hem och låta helvetet börja om igen och igen och igen och igen.
Tänk vad olika liv vi lever. Och någon måste ju självfallet vara det bästa dåliga exemplet. Den som alla kan skratta åt, idioten som inte klarar av någonting, som är en äcklig parasit, som överdriver sina krämpor, som super och knarkar alldeles för mycket, som förtjänar att bli spottad och sparkad på. Någon. Bara man själv inte är den där "någon", och när man en dag får barn ska man peka på den jäveln och säga "Den där! En sådan där får du aldrig bli!". Skulle ungdjäveln mot all förmodan bli just så, ja... Då är det bara att dra på sig dumstruten och ställa sig i skamvrån. Njuta misslyckandets ljuva sötma. Eller sälta. Eller beska. Eller vad fan det nu kan vara. Jag är immun mot alla dess aromer och karaktärer sedan sjukt jävla många år tillbaka.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment