Kom igen hjærnan, hjælp mig att bearbeta all vederværdig smørja som tagit fæste i mitt inre. Jag behøver dig, men dina defekter gør det riktigt svårt att få någon som helst rætsida på katastrofen. Glappkontakt mellan synapserna, ett ofullstændigt kopplingsschema, kortslutningarna som kastar omkull mig gång på gång... Varfør gør du så mot mig? Jag gør allt jag kan før att du ska fungera væl och trivas i din farkost, men ingenting verkar bita på dig. Vad kræver du av mig? Mer medicin? Det kommer du att få, hur mycket jag æn ogillar tanken på att behøva peta in ænnu ett gift i den redan øverbelamrade dosetten. Resten av kroppen kommer att streta emot, som vanligt, med en bistro av bieffekter och fobipanik. Du vet att jag avskyr kapslarna och tabletterna. Beroendet, att vara osjælvstændig, det skræmmer mig. Glømma ta sin dagliga dos, vakna kallsvettig och panikslagen, trycka i sig ænnu giftigare skræp før att inte førgås av leda. Sådant vill jag aldrig uppleva igen. Før att inte tala om att en dag kanske inte ha råd att køpa allt det dær som håller oss flytande.
Så snælla, snælla du, førsøk åtminstone låta mig gråta nær jag behæver det, och skratta vore inte fel det heller. Slæpp gærna ut lite ilska också, jag har ett rejælt lager som ligger och pyr i væntan på att få explodera ut øver det oændliga antal driftmongon vi støtt på genom åren. Minns du hur skønt det var att kunna gøra det nær vi var yngre? Vi brukade vara riktigt duktiga på att dela ut verbal besmiskning nær det behøvdes. Vi såg upp till varandra, samarbetade relativt væl och støttade varandra i vått och torrt.
Vi måste nå dit igen. Kom igen nu. Vi fixar det hær, eller hur? Det ær ju inte som att vi har något val egentligen.
Work with me, så slipper vi gå en fruktansvært brutal død till møtes.
Tack på førhand.
/Sjælen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment