Nazad, nazad.

Det är ju helt underbart. Just när man börjat känna att saker och ting stabiliserat sig i den närmaste bekantskapskretsen får man en käftsmäll. History repeats itself, vidriga minnen kommer upp till ytan och känslan av att fatalt ha misslyckats med att avläsa en person infinner sig. Det river och sliter i bröstet och jag vill bara krypa ihop på badrumsgolvet, skrika, gråta, kräkas och bita loss min hud överallt där jag kommer åt med tänderna. Klösa ut ögonen på mig själv också, när jag ändå är igång.

Folk ljuger, bortförklarar, mörkar och tror att allt löser sig om de erkänner att det är precis vad de pysslar med. No emotions attached, just a whole lot of nothing. Jag orkar inte gå igenom det igen. Jag är för sjuk för att gå igenom det igen utan att själv fara illa på ett eller annat sätt.

That being said, jag är inte helt omöjlig och ger gärna en vän en ny chans om något skulle gå åt helvete. But that's it. En ny chans att visa att de förtjänar min kärlek och tillit är inte mer än rättvist. Mer än så har jag dock inte att ge. Mer än så vill jag inte ge.