Stolthet.

Jag har aldrig riktigt haft en far. Det som per definition skulle föreställa min far var en skugga som emellanåt drog förbi de rum jag spenderat min uppväxt i. "Hej, ville bara kolla att du lever". Det var det enda sociala utbytet vi hade i många år. När jag tog MDMA och stod och pratade med honom la han inte märke till att jag var rejält påverkad av droger. Han var i sin egen värld, där han egentligen alltid varit. Ingen har någonsin betytt något för honom.

När jag haft det som svårast har jag inte bett honom om någonting. Jag har varit sjuk, nästan tagit livet av mig, blivit våldtagen, varit hemlös, gått igenom bottenlös skit och aldrig någonsin krävt något av honom. Men häromdagen fick jag höra något som jag inte kunde hålla käften om. Det handlade om ett jobb han egentligen skulle gett mig, men som jag inte klarade av på grund av allt som hände runt mig just då (i vintras). Jag överlät det istället till Angleby, som behövde pengar väldigt akut då. Angleby skötte sig exemplariskt och jobbade till och med över, trots smärtor på grund av hans sjukdom och annat elände. Han tog det på allvar.

Kvinnan som skulle ge honom lönen verkade inte ha någon som helst koll på vad hon höll på med, och pengarna kom flera månader för sent, till min fars konto av någon anledning. Angleby kontaktade min far som bekräftade att något gått fel och att han skulle lösa det direkt. Sex veckor senare hade fortfarande ingenting hänt. Då blev jag förbannad. Jag trodde att jag kunde lita på att min vän åtminstone skulle få sina jävla pengar som han jobbat för. Jag svor och sa saker i telefon jag normalt brukar hålla tillbaka, för jag är den alldeles för snälla lilla idioten som alltid ska vara så vidrigt diplomatisk.

Det ledde till att min far valde att säga upp bekantskapen med mig.

Nu sitter jag och undrar stilla... Vilken jävla bekantskap? Vem är han ens? Varför är jag ledsen?

Jag kommer sörja ett tag, för att jag någonstans innerst inne hade någon vanföreställning om att han hade ett hjärta, ett slags medkänsla och fadersinstinkt. Sanningen: ingetdera.

Pengar är hans hjärtebarn, och de drev vår familj till total förödelse. Jag hoppas att han är stolt över vad han åstadkommit.