Men jag trivs ändå med den jag är.

Jag har de finaste vänner ett psykfall kan önska sig. Smälter gång på gång när jag påminns om vad jag har, vad vi byggt upp tillsammans. Både gamla och nyfunna bekantskaper, kärleken letar sig in under huden på mig, och det är ok. Jag är inte rädd längre. Man lär sig mycket med åren.