What will I do without my dreams?

Sociala interaktioner som uppstår när man är ute i sydvästra Sibirien med den vita, fluffiga hunden...

En ung man, kanske tio år yngre än jag, kom fram med en liten diktafon utrsutad med en liten mikrofon för att ställa "en snabb fråga". Det slutade med prat om min tid på Radio+ och Munkebäcksgymnasiet samt insikten att det var tretton år sedan jag började jobba på den av Svenska Kyrkan sponsrade lilla lokalradiostationen vid Masthugget. Känslan av att jag ändå haft lite roligt i livet. Mitt hjärta gav mig en varm kram för första gången på länge.

"Ta hand om dig", sa mitt något vuxnare jag, varpå det slog mig att jag i det ögonblicket, bortom de faktiskt sagda orden, sammanfattat de tio ganska tunga år som följt mitt avhopp från gymnasiet, med en önskan att han kommer fatta lite vettigare beslut på sin resa till 2023.

Without further ado blev jag ivägsläpad av fluffdjuret vidare ut i mörkret, fast besluten att inte ge upp på min ansökan till en utbildning jag drömt om att få ta del av de senaste två åren. Kom igen självförtroendet, let's level up.