Winfailwin!

Sedan klockan nio imorse har jag flängt runt på hela Kungsholmen för att ta itu med ärenden hos Skatteverket, Försäkringskassan, SEB, länsvården och inkasso. Allt gick sjukt bra och jag behöver inte oroa mig över indraget bostadstillägg och annat otäckt. Glad i hågen traskade jag till apoteket för att hämta ut lite viktigt knark innan jag skulle börja röra mig hemåt. När hon lagt alla askar och burkar i påsen säger hon "Ja, det blir 859 kronor". Det slår mig att det är ganska exakt den summan jag har på mitt konto, och jag bara står och gapar som ett jävla fån i flera sekunder. Jag sätter in kortet i chipläsaren och sväljer hårt. Ber till hela webternets att det ska gå igenom. Det gjorde det, så när som på 47 kronor. När jag traskade därifrån kände jag mig våldsamt rånad på precis allt och skickade ett meddelande till min mor. Det var en mindre novell i FML-format, men kontentan var typ "HJÄLP?!"

Någon minut därpå svarar hon att hon sätter in det dubbla på mitt konto så jag kan äta de sista tio dagarna innan de nya pengarna trillar in. Lättnaden som uppstod går inte att beskriva i ord. Jag hade alltså lyckats vinna en fight mot flera myndigheter och företag samt få en fin gåva från en mor som är tungt belastad av sina tre mindre lyckade yngel. Självklart kände jag att "För i helvete, varför kan jag inte få ekonomin att gå ihop själv, vad är jag för jävla bottenskrap och parasit?", men hon fick mig på bättre tankar efter ännu ett SMS-utbyte. Jag är så vidrigt lyckligt lottad ibland att jag inte kan annat än vara tacksam över att jag har mina nära och kära vid min sida, alltid.

Nu ska jag ta en cigg och leka med Angleby tills jag svimmar av utmattning.

Wub wub wub! :*:*:*

Bloodbeat.

Första och sista stora festen på Segerhill, min utflyttningsfest som ägde rum i fredags (och lördags), blev en av de mysigaste fester jag haft. Spökrummet fick agera pökrum och soffa, säng samt delar av det oändliga golvutrymmet sovplats åt ett tiotal nöjda gäster. Minns inte sist jag sovit så djupt och bekvämt på ett kallt parkettgolv. Jag var inte ens i närheten av medvetslös, hade till och med feber. Many dafuqs.

Men så har jag ju turen att ha dessa tossiga jävlar i mitt liv, som snöoväder och SL-kaos till trots gräver sig fram hela vägen till toppen av ett berg i ett halvavlägset industriområde för att fira mina små framgångar. Liksom, wah. Wiiih. Mjiiih! Blödig? Jag? Mycket. ♥

Allt är dock inte fine and fucking dandy runt mig. Hah. Det vore mycket att begära av det bräckliga lilla livet. Som några av er säkert redan vet lider min käraste Chelsea av en ovanlig nervsmärta i ansiktet. Trigeminusneuralgi, som just hennes problematik kallas, ligger på i princip samma plågsamma nivå som cluster headaches, alltså en bra bit över gränsen för vad en människa kan uthärda under en längre tid (en typ av smärta som driver folk till att ta sitt liv). Hon får en hel del mediciner som ska förebygga anfall och lindra, men de hjälper inte fullt ut. Därför har hon nu bestämt sig för att genomgå en operation kallad MVD, ett ingrepp som tar en knapp timme att genomföra, men som medför en del risker och komplikationer. Jag är medveten om att många operationer av detta slag lyckas och att patienterna blir kvitt sina smärtattacker och trevåningsdosetter, men ängslig som jag är blir jag självklart extra mån om att Chels ska må så bra hon bara kan både före och efter inskrivningen.

Hennes läkare rekommenderar att hon undviker alkohol och nikotin de sista tio veckorna, något hon absolut inte sätter sig emot, och jag har bestämt mig för att finnas vid hennes sida hela den förbaskat skitjobbiga vägen. Reunionölen med Niklas (bestie som numer håller till i Lund) på julafton/juldagen blir därmed den sista för mig tills allt är överstökat och Chelsea kommer ut smärtfri och friskförklarad (nåja, helt friskförklarad kan nog ingen bli, ingen jag skulle stå så nära i alla fall). Efter det raidar vi Systembolaget på livselixir och knullar skiten ur den här förbannade jävla skitstaden (som jag älskar så).

Visste ni förresten att jag känner sympatismärtor i käkarna när hon berättar att hon har ont? Bara det driver mig till vanvett. Vi synkar allt, verkligen allt, men kan inte för något i världen synka våra menstruationscykler. Bitches be fucking crazy.

This is where I belong.