Bloodbeat.

Första och sista stora festen på Segerhill, min utflyttningsfest som ägde rum i fredags (och lördags), blev en av de mysigaste fester jag haft. Spökrummet fick agera pökrum och soffa, säng samt delar av det oändliga golvutrymmet sovplats åt ett tiotal nöjda gäster. Minns inte sist jag sovit så djupt och bekvämt på ett kallt parkettgolv. Jag var inte ens i närheten av medvetslös, hade till och med feber. Many dafuqs.

Men så har jag ju turen att ha dessa tossiga jävlar i mitt liv, som snöoväder och SL-kaos till trots gräver sig fram hela vägen till toppen av ett berg i ett halvavlägset industriområde för att fira mina små framgångar. Liksom, wah. Wiiih. Mjiiih! Blödig? Jag? Mycket. ♥

Allt är dock inte fine and fucking dandy runt mig. Hah. Det vore mycket att begära av det bräckliga lilla livet. Som några av er säkert redan vet lider min käraste Chelsea av en ovanlig nervsmärta i ansiktet. Trigeminusneuralgi, som just hennes problematik kallas, ligger på i princip samma plågsamma nivå som cluster headaches, alltså en bra bit över gränsen för vad en människa kan uthärda under en längre tid (en typ av smärta som driver folk till att ta sitt liv). Hon får en hel del mediciner som ska förebygga anfall och lindra, men de hjälper inte fullt ut. Därför har hon nu bestämt sig för att genomgå en operation kallad MVD, ett ingrepp som tar en knapp timme att genomföra, men som medför en del risker och komplikationer. Jag är medveten om att många operationer av detta slag lyckas och att patienterna blir kvitt sina smärtattacker och trevåningsdosetter, men ängslig som jag är blir jag självklart extra mån om att Chels ska må så bra hon bara kan både före och efter inskrivningen.

Hennes läkare rekommenderar att hon undviker alkohol och nikotin de sista tio veckorna, något hon absolut inte sätter sig emot, och jag har bestämt mig för att finnas vid hennes sida hela den förbaskat skitjobbiga vägen. Reunionölen med Niklas (bestie som numer håller till i Lund) på julafton/juldagen blir därmed den sista för mig tills allt är överstökat och Chelsea kommer ut smärtfri och friskförklarad (nåja, helt friskförklarad kan nog ingen bli, ingen jag skulle stå så nära i alla fall). Efter det raidar vi Systembolaget på livselixir och knullar skiten ur den här förbannade jävla skitstaden (som jag älskar så).

Visste ni förresten att jag känner sympatismärtor i käkarna när hon berättar att hon har ont? Bara det driver mig till vanvett. Vi synkar allt, verkligen allt, men kan inte för något i världen synka våra menstruationscykler. Bitches be fucking crazy.