Welly welly Wellington, min hjärna klarade tydligen inte av att processa allt som hänt de senaste månaderna, så jag landade på psyk än en gång. En ny avdelning this time. Femtioettan, en gigantisk jävla avdelning som kändes mer som ett fuckat kollektiv än en psykiatrisk avdelning.
Fick Lyrica samma dag som jag skrevs in och vaggade runt i korridorerna som om jag hävt i mig en dunk GBL. Errh. Grav överdrift, sure, men jag var väck som ett aber. Tänkte att det kunde ha berott på Stesoliden de toppade av hela kalaset med, såg dock strax innan jag skrevs ut att läkaren (Basil den Onde) inte hade lyssnat när jag sagt att jag behöver trappa upp all psykofarmaka långsamt due to överkänslighet mot i princip allt. Han satte in normaldos direkt, och när jag försökte konfrontera honom försvann han helt mystiskt och var borta alla de elva dagar jag låg där. Episkt, verkligen. Mitt förtroende för slutenvården har gått från inget alls till HEJ-JAG-LIGGER-HELLRE-HEMMA-OCH-AMPUTERAR-RANDOM-EXTREMITETER-WHILE-QUIETLY-WEEPING.
Jävla skithjärna. Jag trodde jag skulle vara något lättad efter rättegången, men jag mår definitivt sämre nu än jag gjorde veckorna innan jag fick se Alexander för sista gången. Bottenlöst självhat, check.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment