Nobody gets out alive.

Natten till idag drömde jag något riktigt skevt. Har förberett mig mentalt i ett par veckor inför ett läkarbesök nu på onsdag, och jag har haft extremt blandade tankar och känslor kring det. Mest för att jag behöver mer sömnmedicin och är rädd att inte få någon sådan utskriven, men även för att läkaren funderar på att sätta in en, för mig, ny medicin, Lyrica.

Hur som helst var det plötsligt onsdag i drömlandet, och jag minns att jag stod framför spegeln i badrummet och fixade håret, sådär som jag brukar göra innan jag vågar mig ut bland folk. Jag tog på mig skorna, slängde väskan över axeln och gick ner till busshållplatsen. I väntan på bussen grejade jag lite med mp3-spelaren, kollade om jag hade fått något SMS och bläddrade ångestfyllt i Metro som jag alltid gör när jag snubblar på den jävla skittidningen. Allt helt enligt min vanliga rutin, inga konstigheter.

När jag väl hade klivit på bussen och satt mig tillrätta plockade jag fram en kniv ur min väska och skar kallt och beslutsamt upp mina underarmar, från handlederna och hela vägen upp till armvecken. Jag stoppade ned kniven i väskan igen och fortsatte lyssna på Four Tet hela vägen till mottagningen i Rinkeby. När jag stod i hissen bestämde jag mig för att berätta för min läkare att jag tänker ta livet av mig och funderade lite på hur jag skulle lägga fram det. Blodet droppade ner på mina skor och på hissgolvet och senare även på bänken vid receptionen. När jag kommit in på min läkares rum och sagt som det var bröt helvetet lös och jag rycktes ur drömmen. Det kändes ungefär som att få en elchock mot bröstet och huvudet och jag hyperventilerade. Min första tanke var "Herregud, mina jävla armar!", men när jag tittade på dem fanns inga tecken på att jag hade försökt skada mig själv. Har ju ett par psykoser i bagaget som jag kastats ur med en rejäl glasskärva i handen och blodiga sår på armarna, så jag var helt övertygad om att något liknande hade hänt.

Det tog några ögonblick för mig att inse att allt var i sin ordning och att jag bara hade drömt, men precis innan jag somnade om var min sista tanke att jag nog faktiskt kommer begå självmord en dag. Att allt jag kan göra är att acceptera detta och försöka leva som vanligt tills den dagen är kommen. Det jobbigaste var att alla de där tankarna och känslorna fanns kvar när jag vaknade, och de verkar inte riktigt vilja försvinna. It scares the living hell out of me.