Building steam with a grain of salt.

Rättegången gick bra. Över all förväntan enligt mitt målsägandebiträde och min åklagare. Alla vittnen var på plats (Angleby, Jinx, Patrik och Kristina, jag är er evigt tacksam), jag höll mig samlad tack vare en hästdos lugnande och Alexander tilldelades sin dom utan någon som helst tvekan från domarna; två års fängelse och 85000 kronor i skadestånd. Det hela gick väldigt fort, bevisen var tydligen starka och Alexander hade erkänt precis allt. Jag vet inte om jag räknat med att han skulle göra det. Mitt målsägandebiträde berättade lite kort om vad han hade sagt under förhöret i häktet, och det lät riktigt illa. Han hade tydligen skojat med sin kollega, Thomas, om att "det skulle vara lite häftigt att kolla in det svenska rättssystemet från insidan". Som om han inte trodde att jag skulle anmäla honom. Som om han trodde att jag på grund av mina mentala problem var så svag och hjälplös att det inte fanns en chans att jag skulle orka gå igenom en sådan process.

Thomas och Mikael, som vi bodde hos i Brandbergen, skickade vidriga mail till mig dagarna efter våldtäkten där den ene tyckte att jag hittat på precis allt, en åsikt baserad på att jag är psykiskt sjuk (...), och den andre skrev att jag begått ett enormt misstag och att han själv hade blivit jätteglad om hans flickvän hade våldtagit honom. Det är ett under att jag trots dessa jävla idioter orkat ta mig samman och gå till botten med skiten Alexander utsatt mig för. Flera sidor bevismaterial, fyra vittnen och fyra domare kan inte ha fel. Han fick vad han förtjänade. Och jag tvingas bära på det här resten av mitt liv.